Bonusbarn vs biologiska barn?

Det är en oerhörd tung insikt för känsliga föräldrar att man har "tvingat" in ett barn till existensen på jorden.

Mot den bakgrunden borde det vara lättare att ta hand om bonusbarn? Dels för att man slipper "skuldkänslor" inför lidandet som oundvikligen kommer med existensen på jorden..

..dels för att föräldrarskapet och föräldraransvaret är "frivilligt", vilket gör att man kan känna sig extra stolt över sin insats.

Med biologiska barn är ju föräldraskapet påbjudet och man kan inte välja om man ska ta ansvaret eller inte(det förväntas iom att man "tar sig rätten" att sätta barn till den här världen).

Vidare är möjligtvis tacksamheten från bonusbarnet större, eftersom bonusföräldern underkastade sig föräldraruppgiften utan att vara "tvungen".

Vad tänker ni? Ur ego-synvinkel är det kanske trevligare med biologiska barn(då de är en "förlängning" av en själv rent genetiskt). Men bortsett från det?

Jag har haft ett bonusbarn tidigare i 5 år och det är helt underbart. Nu vet jag inte hur det känns att ha egna barn, förmodligen kanske det känns bättre? Men enligt min åsikt så anser jag att bonusbarn är fantastiska. Ansvaret för barnet och det jag gör för barnet är för mig en självklarhet eftersom jag går frivilligt in i ett förhållande där kvinnan redan har ett barn. I förhållandes så får jag hela tiden beröm när jag exempelvis hämtar/lämnar barnet på skola/dagis, fixar mat eller hittar på något annat med detta barn som också har haft en rolig dag som han/hon kan berätta senare för mamman. Jag förstår inte varför jag får beröm då det är för mig en självklarhet att jag ska vara som en ''pappa'' för barnet.

Visserligen så boostar det mig en hel del eftersom det visar att jag gör rätt, detta beröm skulle man inte få om det var sitt eget. Det bästa jag vet med bonusbarn är nog att jag hela tiden vet att jag inte måste göra det jag gör för detta barn utan att jag har min frihet kvar. Det värsta jag vet är nog när förhållandet tar slut och barnet försvinner eftersom då kan jag som bonuspappa inte göra någonting för att få vårdnad av något slag. Man har ju uppfostrat detta barn som sitt egna och under flera år, sett barnet gå från en liten grej som inte ens kan gå till någon som springer och spelar fotboll och klättrar i träd, man kommer skapa en relation på en väldigt emotionell nivå och det gör ont att lämnas det. Men tiden läker väll alla sår? I ett förhållande tror jag att den som är den riktiga mamman/pappan har en större dominans i förhållandet speciellt om den andra inte har barn sen tidigare.

Vem har sagt att man måste ta ansvar för biologiska barn? Finns tusentals människor som vägrar göra det. Det är inget måste.

När jag läser ditt inlägg så tänker jag på en hund som får beröm av matte för att ha hämtat pinnen.

Haha! Jo lite så var det men det kanske var åldersskillnaden som gjorde att jag fick beröm för att jag hämtade upp pinnen och återvände Jag var 18 och hon 26, hennes grabb var 3 år i början av förhållandet. Det kanske inte förväntades att en 18 åring skulle ta sånt stort ansvar som jag gjorde då.

Visst är det egoistiskt med egna biologiska barn. Men din teori om att "känna sig extra stolt" över sina insatser som bonusförölder innehåller ju också ett visst mått av egoism.

Att det skulle vara lättare med bonusbarn är väl tveksamt då det innefattar andra utmaningar och personligen skulle jag ha svårt att motivera och engagera mig andras barn på det viset.

Som biologisk förälder bryr jag mig inte ett skvatt om beröm från tredje part angående mitt föräldraskap - jag behöver inte det.

Föräldraskapet i sig är belöning nog för mig.

Alla förstår inte vitsen med att skaffa eller ha familj. Många har fel intentioner. Ser barn som status och prydnad eller bara för att de vill passa in bättre.

- Familj är alltid den som tar hand om barnen så att ha biologiska föräldrar betyder inte ett jävla skit egentligen om den biten inte finns med.

- Vi vill gärna sprida våra gener men nu är det 2021.