Finns det språk så komplexa att även infödda har problem med det?

Nu är det inget språk jag kan själv men tjetjenska verkar ju extremt svårt att lära sig med 60 konsonanter och cirka 44 vokaler. Jag vet inte hur barnen fixar det hela men dem som växer upp tvåspråkigt lär sig sällan språket fullt ut (i skrift och läsning).

Eftersom tjetjenerna lämnade det arabiska och det tjetjenska bokstäverna runt sekelskiftet till kyrilliska så har de skapat mänger av kombinationer av bokstäver för att få rätt bokstav/uttal, exempelvis K finns som "к" "кк" "кх" "ккх" "къ" "кӏ".


Är det sant att thailändska saknar motsvarighet eller ogärna använder ordet "nej" utan istället former av "nja"?

Jag har hört att polska ska ha så många komplicerade ljud i sig att många barn har svårt att tala språket rent innan de blir äldre än motsvarande i många andra länder.

Nej finns och det används.
Men om du frågar en Thai en enkel ja eller nej fråga blir det svårare, det är nästan omöjligt för dem att svara ett enkelt nej eller ja. Det är nog det du hört om "nja".

Om du frågar en Thai om han eller hon förstod det du sa kommer de aldrig att säga nej dock, de vill inte visa att de inte förstod och därmed förlora ansiktet.

Detta är ofta mycket problematiskt, du ger en Thai en instruktion och frågar om hon uppfattat den så svarar hon ja. Sen när det kommer till kritan har hon varken lyssnat eller fattat utan handlat efter eget huvud, och då blir det ofta fel, fel som hon sen vägrar erkänna.

Ja jag har varit gift många år med Thai, jag är faktiskt inte så bitter som jag låter men jag har fått lära mig den hårda vägen.

Svenskan har relativt få grammatiska och uttalsmässiga knivigheter jämfört med många andra språk. Jämfört svensk stavning kontra uttal, med engelska. Svenskan har några ord som uttalas väldigt konstigt i förhållande till stavningen, som mig/dig/sig och de/dem, men det är ingenting mot engelskans oförutsägbarhet. Inte ens tidigmodern engelska (Shakespeares tid) hade stavningsenligt uttal.

Att lära sig en och ett är nog det svåraste med hela svenska språket, och det är inte ens särskilt svårt. I uppemot 80 % av fallen är det en.

De som tar fel på de och dem, han och honom o.s.v. gör det p.g.a. dumhet, inte för att det är svårt.

De gör det för att orden uttalas lika. De gör aldrig fel på jag och mig, så de har ju i grunden inte problem med nominativa och oblika former.

Att säga han där det ska vara honom är dialektalt, och var korrekt i ackusativställning i fornsvenskan.

Detta är vad man lätt tror, då man fäster sig mycket vid böjningsformerna i främmande språk; men i själva verket finns det mycken subtil grammatik i ordföljden i isolerande språk som det svenska! Jfr Björn Collinders exempel "de många beklagansvärda sjuka finska fångarna", där man inte kan byta plats på två av epiteten utan att det skorrar i öronen på en infödd svensktalande!

Säkerligen, men det finns språk med strikt ordföljd som ändå har (mycket) mer komplicerad grammatik än svenska. Tjeckiska t.ex., är till synes helt fritt gällande ordföljdens formande, men den ovane förstår kanske inte att viss nyansskillnad kan uppnås med vissa ordföljder. Från Wikipedia:
https://en.wikipedia.org/wiki/Czech_language#Grammar

Jag vet att liknande företeelser finns i latinet, men jag är inte tillräckligt kunnig för att redogöra för dem. Mulier videt virum ska betyda exakt samma sak som virum mulier videt eller videt virum mulier, eller för den delen virum videt mulier. Alla meningar bör ha betydelsen kvinnan ser mannen. På medeltiden gjorde man lite av en sport att försöka konstruera onödigt snirkliga latinska meningar, där man ofta satte betydelsebärande ord sist, för att meddela omvärlden att man behärskade den komplicerade latinska grammatiken. Hur Cicero eller andra romare, med latin som modersmål, hade sett på saken vet jag inte, men antagligen hade de ansett att meningarna hade betydelseskillnader som inte de lärde under medeltiden uppfattade.

Kan varken tjeckiska eller latin, men intrycket jag får av ditt exempel är att tjeckiskan här använder omstuvningar i ordföljden för att uppnå samma effekt som vi i svenskan löser med var vi sätter trycket i en mening:

Gick du till HONOM?
GICK du till honom?
Gick DU till honom?
... och till och med Gick du TILL honom om frågeställaren är oklar över riktningen på en förflyttning som den andra personen just beskrivit.

Jag misstänker att de här betoningarna ställer till problem för många som ska lära sig svenska, även om man kanske ofta förstår av sammanhanget vad som avses.

Jag har hört att en del Nordamerikanska indianspråk är så komplexa att modersmålstalare i regel inte behärskar vissa aspekter förrän i tonåren.

Nu är det väl ingen unikt förhållande att barn inte behärskar sitt modersmål till fulländning. Nämn gärna ett språk där barnen är fullärda.

Sant, även om modersmålstalarna på de flesta språk brukar ha internaliserat samtliga grammatiska och fonetiska drag vid tioårsålden. När det gäller nordamerikanska indianspråk kan det ju finnas en viss risk att barnens väg till språkperfektion störs en smula av att de är omgivna av engelska i så många miljöer nuförtiden.

Annars är väl de vanligaste exemplen på "när modersmålstalare inte behärskar sitt eget språk" när det föreligger en påtaglig språkförändring i realtid. Från min utgångspunkt är det en mycket liten andel av dagens tjugoåringar som behärskar ett korrekt bruk av prepositioner på svenska, till exempel.

Eller ta det ryska exemplet med räkneordens böjning. Jag, som lärde mig ryska när Leonid Brezjnev härskade över Sovjetunionen och Sigge Lindqvist härskade över Tolkskolan, har lärt mig att böja varje led i komplexa ryska räkneord - gjorde man inte det blev man hållen för okultiverad lurk i Sovjetunionen och fick underkänt på fredagsprovet på Tolkskolan. Men dagens ryssar, de fuskar i stor utsträckning med det där, och böjer bara det sista räkneordsledet - vilket alltså för några decennier sedan var direkt fel.