Mormor är döende och jobbet påminner om henne

Jag har ärligt talat ingen aning om vart jag egentligen skall placera denna tråden, Mod får gärna flytta till ett mer passande forum om hon eller han anser att det behövs.

Fick idag reda på att min mormor är väldigt dålig och närmar sig slutet.
Alltid varit nära min mormor men har av förklarliga skäl inte träffat henne på länge då hon bor på hem nu. Covid osv.

Om man bortser från hur hemskt och ledsamt det är att min älskade mormor håller på att gå bort så finns det ett annat problem med det hela.

Jag är fastighetsskötare i området hon brukade bo i hela mitt liv fram tills det att hon flyttade till ett ålderdomshem. Jag ser inte hur jag skall kunna klara av att sköta mitt jobb normalt om hon går bort nu.
Allt där kommer ju att påminna om henne?
Vad skall jag göra antar jag väl är frågan?

Har ändå bra kollegor som definivt skulle förstå om jag bröt ihop osv. Men så kan man ju inte hålla på för evigt.
Vore det bästa kanske att begära förflyttning? Det skulle också suga då jag trivs och har som sagt bra kollegor.

Just nu är jag bara väldigt upprörd och ledsen och tror jag fokuserar på just denna aspekten av det hela just för att inte tänka på det riktigt sorgliga och det hemska.

Vad tycker ni att jag skall göra?

Du tänker på de ljusa minnena ni har haft tillsammans.
Du kommer känna saknad.
Jag såg just film på TV från där min förra partner och jag var för 15-20 år sen, det stack lite i hjärtat men jag tänker på ljusa minnen.
Min partner dog i cancer för snart 15 år sen.

Det är inte hemskt när en äldre nära dör, det är sorgligt.

Att du får möjlighet att röra dig i miljöer som minner om någon du älskat och troligen också älskat dig är vackert och något du ska ta till vara på.

Varför tror du att du ska ”bryta ihop”?

Förstår inte riktigt. Du är en vuxen människa som inte förstått att livet är ändligt. Hon är ju gammal, fullt naturligt att dö då. Du har ju haft hela livet att vara med mormor. Gnäll fan inte, många hinner inte ens träffa mor och farföräldrar. Du är en pojkfitta och behöver växa upp mentalt

Det är tråkigt och man blir ledsen när anhöriga dör, förstås. Det känns förjävligt.

Men det är något helt normalt och inte något som man ska eller kan "bota" genom att byta jobb eller söka vård. Det är helt normalt mänskligt.

Fy fan vilken vidrig människa du verkar vara, såklart är döden en del av livet men när en anhörig närmar sig slutet är det såklart fullt naturligt att må dåligt

Genom tiderna har man hanterat döden som vandrat i ens närhet. Arbetet som man lever av har fått skötas ändå, dödsfall till trots. Bonden måste ta hand om sina djur och sina åkrar både när de egna barnen dör, eller när föräldrar och maka dör. Man bor kvar, och lever och arbetar i samma miljö som ens familj och släkt gjort i långa tider. Att stanna kvar och bli påmind om sitt ursprung ger tröst, sammanhang och mening.

Du frågar vad du ska göra? Ja som man alltid gör när någon nära är på väg över till andra sidan. Man försöker träffa den. Eller så träffar man annan släkt och familj. Man pratar om det hemska och gläds åt att man fått möta den här fantastiska personen i livet.

Men gläds också att hon får gå bort före dig. Genom att du är kvar och hon går före dig, så lindrar du en sorg som för henne hade varit så oerhört mycket större - att vara med om att ens barnbarn dör. Förhoppningsvis har din mormor lärt dig vad som är viktigt i livet - att ta hand om varandra så länge man lever och sedan föra de goda värdena vidare till nästa generation.

Bryta ihop är nog mera ett samtida kulturellt sätt att bete sig, ett självupptaget sätt för att man kan göra det. Så givetvis följer du mormor in i slutet, och sedan gläds du åt att du får arbeta i samma bostadsområde som din fantastiska mormor bodde i, och varje dag får du bli påmind om allt det goda hon står för. Det är en ynnest att få minnas henne varje dag i ditt liv.

Ja det är väl det jag får göra, ljusa stunder har vi haft många av.

Beklagar sorgen!


Hemskt är det då jag pga Corona inte kunnat träffa henne på över ett år. Men visst, sorgligt är det.

Ja det är väl ett plus med egentligen, att man kanske kan få lite fina "Flashbacks"

Angående "bryta ihop" så tänker jag mer att jag kanske har en dålig dag och då får syn på hennes hus och tankarna vandrar eller nåt. Jag vet inte.

Tack för ett fint och genomtänkt svar.
Med "bryta ihop" menade jag nog mer att jag skulle bli ledsen och kanske behöva gå iväg ett par minuter. Inte falla ihop och bli helt handikappad.

Ja som du och flera påpekar så kanske det kan bli något positivt att jobba där. Sorgen kommer ju finnas där men samtidigt så kommer ju alla goda minnen finnas där med.

Tror som sagt att jag mer gjorde detta till en stor grej för att inte tänka så mycket på att hon faktiskt håller på att dö. Skiftade lite fokus över till eventuella "problem" som kan uppstå.

Ja det är sorgligt och tråkigt. Men intellektuellt förkastligt att fullständigt bryta ihop över att en gammal människa dör. Jag tycker det är förmätet. Det är fullt naturligt steg. Som sagt förmätet med tanke på hur barn förlorar föräldrar och föräldrar som förlorar barn. I det perspektivet ska man ist glädjas över hur många fina år man fick med sin gamla mormor. Jo det är helt mentalt och ngt saknas om fullständigt haverar pga detta. Då har man ngn brist i uppväxten.
Snarare du som är ond.

Inte hävdat att jag skulle "fullständigt" bryta ihop.
Med bryta ihop syftade jag på att jag skulle bli ledsen och kanske behöva gå iväg en stund.

Nej mentalt saknas ingenting men du är ett känt troll på FB så jag tar ändå inte åt mig.

Du klarar detta. Du är privilegierad som har haft och fortfarande har en mormor som du står så nära. Så fint! Var tacksam!