Hur står man ut att jobba vid psykisk ohälsa?

Är osäker om tråden befinner sig i rätt underforum. Mod får gärna flytta tråden till psykologiforumet.

Har äntligen samlat modet att ventilera på något som jag tänkt på senaste dagarna.

Hursomhelst befinner jag mig i en jobbig sits just nu. Är runt 20-30 år och fullbetald elektriker (>4års erfarenhet) med yrkescertifikat och utbildning. Att hitta jobb brukar inte vara problem. Att behålla jobben och inte våldsamt avsluta livet när man jobbar på höga höjder är något som bekymrat mig på senare tid.

Mitt enda problem är min psykiska hälsa. Har senaste åren hoppat från jobb till jobb alltid ofrivilligt men på egen begäran. Har alltså aldrig blivit uppsagd/avskedad. Bör också påpekas att jag är inom autismspektrat något som bara jag vet och försökt maska det hela mitt liv utan framgång. Detta manifesterar sig i mitt trasiga CV.

Dom första två åren hade jag fast anställning men folk var hela tiden nyfikna och hade invändningar varför jag var så annorlunda och var oroliga över min hälsa. Jag skämdes så mycket då jag insåg att jag inte maskade mitt handikapp tillräckligt bra och sa upp mig utan förvarning och hörde aldrig av mig efter sista arbetsdagen. Under min tid där fick jag komplimanger av att jag gjorde ett bra jobb men när jag väl angav cheferna som referens snackades det bajs om mig för hur jag var som person. Tydligen vägde det tyngre än det faktiska jobbet jag utförde och hur mycket pengar dom tjänade på mig. Jag lämnade därmed ett väletablerat stort företag med god långsiktig historik.

Det tredje året var det svårare att hitta vettigt jobb med vettig lön som motsvarade mina kvalifikationer. Den första gången det tredje året var för ett bemanningsföretag som anställde mig utan kollektivavtal samtidigt som alla andra på arbetsplatsen hade det. Jag tyckte inte om det och gick därifrån inom knappt två veckor denna gång utan uppsägning eller förvarning.

Det andra jobbet det tredje året hade jag lön på absolut minimum enligt bemanningsavtalet och hade därmed grovt sämre än vad jag hade tidigare. Jag tyckte inte om det heller men insåg att jag inte kunde få något bättre så jag bestämde mig att göra mitt absolut bästa på jobbet för att få så bra referenser och bra referenser fick jag men avvek inom knappt ett halvår.

Det första jobbet på fjärde året gick jag ned i två års erfarenhet för att få en fast anställning på ett etablerat företag. På så vis kunde jag göra ett mycket bra jobb då alla trodde jag bara hade två års erfarenhet. Jag trodde det här var vändningen och nu var det äntligen dags att ta tag i mitt liv och satsa på något långsiktigare och stabilt. Det första halvåret var alla mycket nöjda med mig och fick goda komplimanger men detta skulle visa sig vara kortvarigt.

Inom knappt ett år måste jag jobba med en kille som blivit omplacerad på över tre arbetsplatser på knappt ett år. Utåt såg det ut som om vi kom bra överens men egentligen blev jag bara hotad att maska hans våldsamheter mot mig samt att han bjöd mig på dyra restaurangbesök i form av muta så jag skulle snacka gott om honom så han kunde få fast anställning, något han fick, något som jag senare skulle ångra. Jag hade så svårt att jobba med honom och jag avvek från den arbetsplatsen också utan uppsägning.

Allt detta skedde i Stockholm och misstänkte att jag bränt alla broar i den staden och hädat mitt namn i största möjligast mån. Jag bestämde mig för att byta identitet i Sverige med nytt namn, adress, nummer och i värsta fall planerar att flytta för gott ifrån landet och startar om på nytt men innan det skapar jag skapa en ny Linkedin-profil med min nya identitet samt mina riktiga kvalifikationer och se om jag får några vettiga jobb.

Det enda jag får är ett bemanningsbolag som ansåg att jag var för erfaren och dyr och gärna ville att jag prutade i lön så hon kunde sälja mig till kunden. Jag misstänker starkt att rekryteraren vet vem jag egentligen är.

Detta får mig att inse att jag verkligen begått karriärsmord och det enda sättet är att fly landet eller livet.

Detta är bara ett smakprov av mitt trasig CV.

Har redan flytt till Oslo, känner absolut ingen här. Befarar att jag kommer begå samma misstag här också. Tvivlar att jag någonsin kommer kunna få vård i Oslo inte för jag fick det i Sverige.

Känslan av hopplöshet och ensamhet är övervägande. Att konstant skådespela normal kan bara ta mig så långt som några månader max men kan inte bygga några långvariga förhållanden. Har under dessa åren bara tre goda referenser. Att bara klocka sina 40h känns som 80h med alla mina problem. Ingen vet någonting om det jag varit med om, jag bara skrattar och ler och jobbar som om inget har hänt men över tid framkommer min mörka sida.

Hur ska jag gå tillväga?
Kan jag bara bli frälst av att ta mitt liv?
Ska jag återvända till Sverige och bara gå på bidrag resten av livet? Hur gör jag det?
Byta karriär? Vid karriärsbyte kan man inte lika lätt jobbhoppa som jag gjort, värt det?

Jag har inte läst hela texten, sorry, är väldigt trött. Vill skriva en sak till dig ändå som kanske hjälper.

Måste du maska din autism? Är det inte bättre att vara en lycklig, levande autist än en olycklig fejknormal?

Tror du kommer att ha lättare med både jobb och annat om du bara börjar vara öppen med det.

Måste ju gå åt otroliga mängder energi för dig att gå runt och dölja det.

Hoppas att du hittar något som hjälper och att din situation snart blir bättre!

Läs Bibeln.

Ska jag vara ärligt låter det mest som att du inte tänker ta någon skit, eloge till dig.

Sen att kostnaden för ditt handlande var högt kunde du ju räknat ut själv, nu får du välja om du vill göra likadant i Oslo.

Ber för dig och önskar du finner frid. Att ta ditt eget liv är helt fel som kristen. Be till gud om hjälp och prata med en präst. Sedan tycker jag du ska ta kontakt med psykiatrin snarast då du verkar depressiv. Du är ett av guds älskade barn oavsett vad du lider av.

Det viktigaste är att du måste få hjälp att komma ut ur dina känslor med tröstlöst. Jag hoppas du läser detta och hör av dig till akutpsykiatrin i Norge och säg du har självmordstankar. Det värsta är om du fortsätter gå själv med sådana tankar.

Gå med i stödgrupp för andra med samma problem. Sedan tycker jag du ska börja styrketräna hårt. Det hjälper väldigt med allt att bli stor och stark. Ingen vågar bråka med en och man träffar mycket lättare kärleken.

Om du blir lycklig i Norge så kan du väl stanna ett tag. Annars försök med Stockholm igen.

Guds frid vare med dig.

"Hur står man ut att jobba vid psykisk ohälsa?" Det gör man inte utan droger. Det beror nog på vilken psykisk ohälsa man avser men att ha med folk att göra när man inte vill det, så smäller det fan till sist. Då brinner skiten och det blir en farligt toxisk atmosfär.

Det finns för mycket gott i livet för att begå självmord. Hitta något du vill uppnå. Byta karriär? Studier, gratis i Sverige. Tycker om att jobba som elektriker? Skapa ett nytt liv i Norge. Jobba hårt för dig själv, förbättra ditt yttre, bli en gladare människa genom terapi och sök dig till Gud om du så måste. Då lockar du nya vänner, kanske en livspartner, vilket förgyller livet.

Kämpa på och håll dig vid liv. Du kan alltid skjuta upp självmordet till imorgon.

Det enkla svaret är att nej, man står inte ut och ja, det är ett helvete. Men det måste göras och kanske kan antidepressiva mediciner underlätta för dig. Samt att försöka hålla kontakt med någon eller några vänner.

En elektriker med en LinkedIn profil - den var ny

OnT: Vad får dig att tro att det är en fortsatt lyckad strategi att försöka fly dina personliga problem och bränna broar? Oavsett ev. diagnos och psykisk ohälsa - denna moderna folksjukdom - måste du bestämma dig för om du ska ta tag i situationen eller inte.

Det finns mycket hjälp att få genom vården, men du måste sluta ljuga för dig själv och andra.

Jag sagt åt folk flera gånger att jag vill ha marknadsvärde för det arbete jag utför samt bli behandlad med värdighet. Inte alltid det uppskattas. Brukar oftast lämna på omedelbar verkan när jag inte får det jag vill ha bara sista gången drog jag ut på tiden och gjorde ett dåligt jobb i tre månader innan jag blev ertappad och försvann där där också.

Om jag inte ändrar mig kommer jag ha slut på länder att fly till och identiteter att byta till. Samt att länderna kommer ha för stora kulturella skillnader.


Vill gärna visa framfötterna första halvåret och ha is i magen innan jag söker vård, om det nu verkligen behövs. Ingen kommer uppskatta mig som kollega och människa om jag konstant måste gå tidigare från jobbet för alla mina oändliga "tandläkarbesök". Vill bli uppskattad och ha någon långsiktigare anställning först.

Jag brukade faktiskt styrketräna och höll på i över två år när jag hade det första jobbet. Som bäst kunde jag bänka 1.25x - 1.5x min kroppsvikt. Fick intrycket att en kille var attraherad av mig men var hetro men ökade livslusten oavsett. Mitt yttre var bara en fasad för hur trasig jag var inombords. Hade absolut ingen energi kvar efter det andra jobbet. Har bara varit extremt slitsamt mentalt att bara klocka sina 40 ibland 50 timmar varje vecka som en robot. Därefter har allt gått i en nedåtgående spiral där min psykiska hälsa har smittat av min annars tidigare goda fysiska hälsa. Tror inte jag ens klarar av att marklyfta min egna kroppsvikt längre.

Ser bara dom kommande sex månaderna som min sista möjlighet till livet. Gör jag ett bra jobb och folk uppskattar mig så blir det då livet vänder sig. Det är även då jag tror jag kommer känna mig säker nog att söka vård och börja träna igen.

Om denna gång mot all förmodan skulle skita sig som det alltid gjort då lever jag som ofrivilligt arbetslös och ofrivilligt bidragsparasit för första gången i max ett år. Om jag inte skulle trivas med denna livsstil och inte ser någon förbättring inom den tiden då är jag tyvärr för trasig för denna värld.


Har inga intressen av medicinering.

Har faktiskt tappat kontakt med dom flesta jag jobbat med samt att flesta har redan glömt bort mig redan då jag aldrig försökt skapa en relation med dom förutom när det gällde pengar.

Hade bara en person som närmast motsvarade en vän. Vi hade mycket gemensamt och kom bra överens i ett halvår. Jag hade fullt förtroende för honom och jag öppnade upp för honom hur jag blev knullad av cheferna i kontoret. Jag sa till honom att jag avsiktligt skulle göra ett dåligt jobb tills jag hittade något nytt eller tills jag anser att det är dags att avvika från jobbet igen.

Han hade tydligen så stort förtroende på mig att han inte trodde jag var kapabel till det tills han insåg hur dåligt jobb jag utförde dom kommande månaderna. När jag blev upptäckt blev han förbannad och besviken och jag gick bara därifrån och hörde aldrig av mig igen.

Han kunde jag åtminstone vara någorlunda ärlig mot och det är inte ofta jag kan göra det. Det är väldigt få som inte dömer mig eller tycker synd om mig när jag är ärlig insåg också att för mycket ärlighet var skadligt.


Står mellan två strategier om jag har tänkt att jobba inom samma yrke.

1: Ligga lågt: Prata inte först tilltalad och undvika all för form av icke-nödvändig kontakt så länge jag får jobbet gjort så som jag alltid gjort.

2: Skådespela någon man inte är: Påtvinga mig själv en utvändig personlighet i hopp om att bli uppskattad.

Inga strategier är hållbara i längden.

3: Söka vård. Då förlitar jag mig bara på hopp på det bästa och insett att allt är bortom min kontroll.

Det är kanske inte det vanligaste, nej. Det är oftast inte nödvändigt. Vill du ha jobb som elektriker, ringer du chefen på något företag och säger "jobb tack", ni träffas och om det går väl så har du jobb. Det är en bransch i ständigt behov utav Bra folk.

El, VVS, och Nätverk/Fiber kunskap/utbildning/certifikat, så kommer du aldrig någonsin gå arbetslös eller behöva söka via arbetsförnedringen/stämpla a-kassa.

Enda och bästa tipset jag skulle säga är kör på Benzo.

Enda sättet härda ut. Finns så klart olika sorters arbeten men till sist efter ett antal år står man där igen.

Då är lösningen bara Benzo.