Att ens barn ser upp till en

Nu har jag inget barn, men när jag var liten knatte så var pappa min hjälte. Jag ville vara där han var, följa med överallt och skrek som en galning när han lämnade mig på dagis.

Det fick mig att tänka idag, såg en liten unge på cykel med pappan som höll honom om ryggen och ungen såg ut att spricka utav glädje, inga ögon på vägen bara på sin pappa.

Det är äkta. För ser man upp till någon när man vuxit upp? Sin chef? En kompis? Någon ''idol''? Har svårt att tro att det är på riktigt utan bara något man ser på film att se upp till någon.

Pappor/Mammor, att era barn ser upp till er(om dom gör det), hur bra känns det? Det varar inte för evigt, visst att dom fortfarande älskar sina föräldrar när dom blir äldre, men inte på det sättet ett litet barn gör.

Tala för dig själv, ser fortfarande upp till min mor!

Det är lite svårt att greppa när man själv vet hur jävla medelmåttig man är 😁 Men han tycker att jag är bäst och han vill vara som jag är och göra som jag gör och det tänker jag njuta av så länge det varar.

Jag hade gym i garaget när yngsta dottern var tre år, jag skulle gå ut och träna och hade på en tanktop, spände biceps och vrålade: " I flexed and my sleeves fell off"

Frun och äldre dottern suckade och himlade med ögonen, men lillan med gigantiska ögon: "Vet du vaffö pappor gör så när dom ska träna? dä fatt dom ä COOOOOL"

Där och då var jag störst, bäst och coolast i världen i hennes ögon, kändes mycket, mycket bra.

Visst, barnens beundran märks ibland nu också när de är större, men inte på samma vis som när de var små.

Det är den finaste känslan i hela världen att hämta på dagis och bli tacklingskramad i midjehöjd av två barn som springer mot en så fort de ser dig.

Mina barn är lite äldre nu så kärleken visar sig mer på ett återhållsamt sätt. Men man känner det fortfarande.

Jag tycker det är skit läskigt, tänkt allt dåligt de tar efter en och tanken att man alltid måste bete sig på ett visst sätt för att ens barn speglar en. Hur ska man kunna fylla rollen som någons idol när man inte alls känner sig som en

En del farsor är bara trista gråfigurer någon knappt minns, andra fäder är mystiker.
Dom gjorde mystiska saker och bara var mystiska,
och som vuxen lever mystiken kvar.

Fastän man i sitt sansade sinne vet att man kan golva gubbjävelen när som helst.

Det måste vara det absoluta bästa betyget du kan få av honom. Det är bara att ta åt dig och njuta och glädjas av det för fullt.

När jag ser sånt blir jag alldeles varm i kroppen och lite tårögd ibland faktiskt. Det är såå mycket kärlek från barnet till sin pappa. Det är också så härligt när man ser hur stolt och lycklig pappan är över sitt barn.