Att skaffa barn på egen hand.

Att skaffa barn själv innebär ju inte att den ensamstående föräldern är den enda förebilden. Om man umgås mycket med vänner och om de i sin tur har barn, får barnet tillräckligt mycket intryck från olika människor. Däremot blir det svårt att få ihop med jobb och sådär.

Om man är ensam förälder och dör, eller blir sjuk, vem tar hand om barnet? Barnet får bara en förälder, bara en släkt, mindre stöd, mindre resurser och sämre start i livet än barn med två närvarande föräldrar.

Dom flesta pappor är där, du står endast för normalisering av sjuk feminism.

Manlih förebild, underskatta inte hur viktigtdetkan vara för pojkar.

Har en bekant som är uppvuxen med två mammor, bög är han, psykstörd mobbare med extrema hävdelsebehov.

Så jag ställer mig tveksam till om 1 mamma endast eller 2 mammor är lämpligt. I hans fall var det verkligen inte det.

Mitt argument mot är att kvinnor som inte ens lyckas övertala en man om att bli farsa, sannolikt inte är lämpade att bli mammor. Dåliga gener som sprids vidare.

Det är så otroligt sjukt att man börjat betrakta barnafödande som en mänsklig rättighet. Det är ett livsprojekt att skapa bilda familj och skaffa barn. Det är hårt jobb, och kräver mycket uppoffringar. Blir lack när någon tycker att dom har förtjänat det bara genom att finnas till.

Ett barn behöver itne ha en mamma och pappa. det kan lika gärna vara en pappa och närvarig farmor,faster,farbror osv. Det viktigaste är att barnet har kärlek och känner fullkomlig trygghet.

Finns så många barn som bor med mamma och pappa som far illa, medan det finns barn med bara 1 förälder som mår jättebra och har stort kontaktnät med släktingar som älskar en och ger en den bit en till förälder skulle.

Allt handlar hur föräldrarna är, inte könsfördelning eller antal.

Jorden är redan överbefolkad och jag tycker det är fel mot barnet att vägra det en pappa. Men men det finns många som lever utan pappa och det går bra så... Mitt tyngsta argument är ju att det kommer bli ett rent helvete. Bebisar är otroligt jobbiga det är skrik, kolik, blöjbyten bära runt bebisen i timmar dagar månader. Man hinner inte äta skita eller duscha i början knappt ens när man e två. Ända fram till 3 år och man kan kommunicera med ungen är det otroligt tufft. Gnäll skrik förkylningar sjukdomar ett evigt passande. Sen kommer skolålder och den tuffa tonåren där jag står just nu. Kan inte förstå att man skulle utsätta sig för detta frivilligt. Jag hade nog hängt mig själv om jag stått själv i det. Vill man skaffa unge men inte ha en Karl kan man ju hitta en Karl som inte vill ha en kärring men unge så man kan dela på bördan. För jo folk tror det är en dans på rosor och det är det inte.

Eller hur. En kvinna har inga problem att hitta en partner...om hon bara vill. Dessa kvinnor har orimliga krav och lever inte riktigt i verkligheten.. Dom borde söka hjälp istället för att tillåtas skaffa barn som dövar deras egentliga problem.

Korkat på alla sätt. Det är dåligt för barnen att inte ha en pappa och manlig förebild. Det är dåligt för kvinnan som blir en ensam mamma beroende av omgivningens välvilja. Det är bara trams när kvinnor säger att ”de inte behöver en man”, i så fall skulle debatten om ”kvinnligt dubbelarbete” inte ens existera.

När man är ung och översvämmas av matchningar på Tinder är det lätt att känna sig oövervinnlig, men man bör ha i åtanke att väggen närmar sig med varje år man fyller. Till slut står kvinnan där och bäst-föredatumet gått ut, dessutom är barnen ”bagage” som ytterligare beskär de egna valmöjligheterna.

Dessa kvinnor tvingas ersätta utflyttade barn med katter och även om det låter ”härligt Lönneberga” är det uppenbart att dessa kvinnor inte alls trivs med sin situation, utan sitter istället ensamma utan mål och mening döljandes en själ som svartnat av bitterhet. Ju äldre en ensam kvinna blir, desto mer svavel rinner ur dennes mun när hon beskriver sin situation.

Denna berättelse baseras på verkliga observationer. Undvik medan möjligheten finns, plötsligt dyker väggen upp i horisonten och den går inte att runda.