Varför pratar en del småbarnsföräldrar om sig själva i tredje person?

En del människor fortsätter att referera till sig själva och partnern på det sättet livet ut, även när de vuxna barnen inte är närvarande. "Pappa, kan du koka lite kaffe - du som är så duktig på det?" , "Nej, nu ska mamma [personen själv] gå och duscha". (Autentiska exempel.) Har en svärmor som håller på så och ryser av obehag varje gång varje gång jag hör det. Vet inte varför jag tycker att det låter så creepy. Det är som någon form av sjukt rollspel.

Jag tror bara att det är nyttigt om barn redan vid tidig ålder lär sig att förstå att alla människor faktiskt är jag. Har flera gånger sett något som påminner om filosofisk aha-upplevelse hos småttingar när de insett att så är fallet.