Leva med någon som har kronisk smärta

Vad ska man göra? När man själv är frisk och alert, och har en sambo som ständigt har ryggsmärtor? När varje tillfälle att gå ut tillsammans och göra i princip vad som helst slutar med ingenting och tjafs? Att bara få ut personen leder till att personen måste stå i 20-25 minuter och stretcha ryggen, klaga på ryggen, ha ont i ryggen, vägra gå upp ur sängen för att den har ont i ryggen, vägrar göra någonting. Kan tillägga att sambon ligger hela dagarna i sängen. Jag som är glad och frisk på livet får inte leva ut mina drömmar och ambitioner att göra någonting överhuvudtaget tillsammans. Det blir jag som storhandlar åt båda och sköter hushållet åt båda. Sambon är UNG men pratar om sig själv som gammal. Jag har FULL förståelse för ryggvärk och personen har kollat upp sin rygg utan resultat. "Det sitter i din hjärna" säger fysioterapeuten och den andra säger att nej det är inga nervskador med din rygg. Vad fan ska jag tro? Jag måste anpassa hela min vardag för sambons ryggvärk och den i sin tur verkar inte alls förstå hur mycket jag "offrar" för den här relationen. Hur mycket ska jag behöva vika mig? Vill bara ha ett normalt liv?

Fundera lite hur det är att leva med kronisk ryggsmärta

låter som du har det värre än din partner

Förstår helt att du är medlidande på så många plan tyvärr
men om du pratar med din partner om detta om hur du upplever livet med detta
så borde ni komma på nått som lättar

vad har han för värk ? får han någon som helst hjälp från sjukvården ?

detta handlar om att kämpa , och då tillsammans , för att hitta lösningar och känna styrka tillsammans

nästa gång kan det vara du som drabbas av nått skit

Eh dumpa vad är problemet?

Nu kan vi inte diagnosticera trådstartarens partner över ett internetforum men om man ska ge råd kan man vara lite mer noggrann:
Det blir lite tokigt när du skriver att smärtan ”sitter i huvudet”. Just detta begrepp är det stora problemet när man ska hjälpa människor med kronisk smärta.
Smärtan är inte orsakad av något psykologiskt i första hand utan av att smärtbanorna blir självspelande (det psykologiska kommer ofta som pålagring, men är inte orsaken.)

Man upplever alltså riktig smärta, men den är inte kopplad till någon hotande skada i kroppen utan skapas i hjärnans och nervernas smärtsystem.

Läs hellre om nociplastisk smärta än nån sida som kallar smärtan för psykosomatisk. Det blir missförstånd.

Nu kan vi inte diagnosticera trådstartarens partner över ett internetforum men om man ska ge råd kan man vara lite mer noggrann:
Det blir lite tokigt när du skriver att smärtan ”sitter i huvudet”. Just detta begrepp är det stora problemet när man ska hjälpa människor med kronisk smärta.
Smärtan är inte orsakad av något psykologiskt i första hand utan av att smärtbanorna blir självspelande (det psykologiska kommer ofta som pålagring, men är inte orsaken.)

Man upplever alltså riktig smärta, men den är inte kopplad till någon hotande skada i kroppen utan skapas i hjärnans och nervernas smärtsystem.

Läs hellre om nociplastisk smärta än nån sida som kallar smärtan för psykosomatisk. Det blir missförstånd.

Varför kan man inte kalla smärta för psykosomatisk? All smärta som inte har någon strukturell orsak är ju omöjlig att diagnostera så jag förstår verkligen inte hur du kan vara så säker på din sak. Vad har du för utbildning om man får fråga?

När vi träffades fanns det här inte på tapeten. Det var först efter ett tag som det visade sig. Jag har anpassat mina 365 dagar om året till att inte göra någonting tillsammans tack vare detta. Men hur ska jag förhålla mig? Leva såhär i resten av mitt liv? Personen är helt fantastiskt men denna smärta gör att vi har 0 social kontakt med någon utanför vårt hem. Jag kan inte hjälpa sambon och samtidigt inte leva som en fånge? Och nej, förlorade typ alla vänner när jag flyttade ifrån en stad till en annan. Kanske blir svaret "amen träffa nya vänner bara" men verkligheten är att det i princip ingen som vill.