”Tjugo-tjugo” låter inte klokt! (Sammanfogad tråd)

Säkerligen, men du får samtidigt tänka att olika generationer uttrycker sig olika.

Jag håller med där, åtminstone lite. det låter ungefär som när en fyraåring försöker lära sig räkna: Tjugoåtta, tjugonio, tjugotio, tjugoelva....

Det håller jag inte alls med om. Jag är född 1983 och det talades i slutet av 80-talet om både 70- och 80-talen (samt det ännu inte påbörjade 90-talet).

Skönt att åtminstone någon inte omfamnar denna superlöjliga anglicism.

Nu var det ju inte begreppet ”tjugohundra” tråden handlade om, utan bruket att helt skippa hundratalet. För övrigt är ”tjugohundra” ett väl inarbetat begrepp sedan över 20 år tillbaka, så du är nog lite sent ute. Jag håller dock med dig i sak. ”Tvåtusen” är givetvis det enda fullt acceptabla.

Säg då hellre ”tjugoett”. Om du inte vill inkludera hundratalet, som vi faktiskt gör i svenskan oavsett hur smidigt du tycker det är att låta bli, kan du lika gärna skippa ”tjugo” helt. Alla vet att ”tjugoett” syftar på 2021 och inte 1921 (utom möjligen någon enstaka 100-åring).

Jo jag skrev ju det i mitt inlägg om du tittar.

Du missuppfattar mig. Det tar några årtionden in på ett sekel innan folk börjar tala om dem.

Jag såg din redigering efter jag postat mitt inlägg. Man får också tänka att den äldre generationen är utdöende och mindre inflytelserik. Om några decennier kommer media styras av 00-talister, och då sätter de sin prägel på språket.

Det tar ju i alla fall 30 år innan 50-talisterna är »utdöda« [hoppas jag] och då har seklet kommit en bra bit på väg.

Personligen ser jag inga tidstypiska karaktärsskillnader mellan 00-talet och 2010-talet [och som du märker preciserar jag det senare årtiondet].

Redan när de går i pension börjar de bli irrelevanta. Många av dem använder inte ens de medier som unga använder, och då är de i princip helt ute ur leken.

10-talet () var betydligt mer infekterat av kränkthetskultur och identitetspolitik, främst i USA men också i Sverige. Jag hoppas det ändras under 20-talet, och jag tycker mig se tendenser till det. Yngre generationer ser ofta tillbaka på äldre med avsmak, precis som äldre ser på yngre (detta tycks vara ett fenomen som är lika gammalt som människan). Det bådar för en ljus framtid.

Det blir förmodligen onödigt att skilja mellan 1920- och 2020-talen, eftersom historien verkar upprepa sig. Ränteregimen brister snart, folk är psykiskt trötta och erotiskt svultna efter en pandemi och längtar efter lössläppt leverne; kulturlivet vaknar upp och sorglösheten grasserar fram till nästa smäll, nu liksom på 1920-talet.

Kanske gör även klockhattarna comeback. Frågan är vem som blir vår tids Hemingway, sätter sig i Paris och super och skriver och festar för livet?