Är fast i livet och har ingen i min omgivning som kan guide'a mig framåt (lång text)

Hej!

Ja, som rubriken lyder.. Jag är 23 (snart 24) år gammal och är helt enkelt totalt fast i livet och ingen i min omgivning har verktygen för att kunna hjälpa mig. Så min förhoppning är att någon här på Flashback varit i en liknande situation och lyckats ta sig vidare.

Jag tog studenten (naturvetenskap) 2015 med OK betyg (ungefär 20 med meritpoäng), och gick sedan in i en djup depression (eller rättare sagt så var jag redan djupt deprimerad men att inte ta studenten var inget alternativ så jag kämpade på) i 3 år. Under dessa 3 år (som jag nu i efterhand knappt minns då jag inte vill tänka på det) hände nästan ingenting i mitt liv. Min depression fortsatte att bli värre och värre tills jag till slut i princip blev totalt hemmasittande, nästan sängliggandes. Jag påbörjade några utbildningar men hoppade nästan direkt av varje gång då jag helt enkelt inte orkade med livet överhuvudtaget (civilingenjörsutbildningar) och hoppade egentligen bara på utbildningarna för att försöka ändra mitt liv, oavsett om jag var intresserad eller ej, eller om jag var insatt i vad jag gav mig in i.

Ok, så nu behöver jag backa lite, till innan jag började på gymnasiet, för att ge lite kontext. Jag är född och uppväxt i ett rätt så invandrartätt område (är själv barn till invandrare) och under alla mina unga år i skolan (också invandrartätt/arbetarbakgrund) var jag alltid den smartaste i klassen (hoppade över ett år exempelvis). Mina föräldrar, som båda har akademisk bakgrund i vårt hemland, värdesatte utbildning väldigt högt och jag lärde mig matte, engelska osv. redan när jag var väldigt ung. Så jag utmanades nästan aldrig intellektuellt av lärarna på skolan som jag gick på från lågstadiet till högstadiet. Fokus gick alltid till elever som inte hade det så bra hemma (förståeligt med tanke på området) och som behövde extra hjälp för att komma ikapp och förstå. Det finns mycket mer att säga om denna period men jag låter det vara vara så här för tillfället, möjligtvis fyller jag ut med fler detaljer senare eller om någon frågar mer specifikt.

Hursomhelst, tillbaka till tiden efter gymnasiet. 2018 bestämde jag mig för att äntligen samla ihop tillräckligt med disciplin och motivation för att ändra mitt liv. Jag blev anställd via ett bemanningsföretag och arbetade inom kundservice i drygt 2 år, tills jag sa upp mig tidigare i år. Jag lyckades bevisa för mig själv att jag hade vad som krävdes för att vara en del av samhället, även om det kanske inte var världens mest krävande eller givande jobb, men jag blev till och med teamleader efter ett tag. Under denna tid gick jag även ner i vikt, ändrade min kost och jag kan ärligt säga att jag idag är en helt annan person än jag var efter gymnasiet. Jag har lärt känna mig själv bättre och gjort stora framsteg hälsomässigt.

Men, nu till problemet. Jag är totalt fast och har ingen aning vad nästa steg är. Det känns som att djupt inne så är fortfarande mitt deprimerade jag kvar, som är rädd för att misslyckas igen, som är rädd för att jag inte duger för världen, att jag är för ful, tjock, dum och så vidare. Jag lyckas inte hitta en enda karriär som verkar lockande och som jag tror att jag klarar av i längden.

Mer kontext. Min depression (aldrig blivit kliniskt diagnosticerad), som jag har haft sedan jag var kanske.. 10-12 år gammal beror på många saker som är lite svårt att gå in på djupet här. Men mycket har att göra med mina föräldrar, pengar, vänner, mobbning, social ångest, sexualitet, och lite annat smått och gott.. Jag har aldrig varit sårbar och öppen med en annan människa, aldrig haft en riktig vän som jag har kunnat dela med mig mina tankar av. Och det har väl i sin tur lett till att min depression har blivit värre och värre, då jag aldrig riktigt kunnat utforska mina tankar. Jag har blivit generellt apatisk till världen, rädd för att misslyckas och ta risker. Eller att bara köra på, "jävlar anamma"-style. Jag.. orkar liksom inte. Men samtidigt vill jag så mycket. Jag vill använda min hjärna för att förbättra världen på något sätt. Jag är absolut inte självmordsbenägen och har aldrig varit det heller.

Så vem är denna jag som jag (tror att jag) har lärt känna bättre? Jag har upptäckt att jag gillar språk, filosofi, religion, historia, andlighet, psykologi, att skriva, att lära känna människor, att lyssna på deras problem, att tänka på världen, att analysera beteenden osv.. Men hur vet jag om detta verkligen är jag eller om det är min depression som spökar? Med andra ord, om det är min depression som låser in mig i detta hörn för att undvika att ta risker i att utforska andra aspekter av mig själv.

Samtidigt så gillar jag problemlösning, att vara kreativ, att strukturera saker, att lära mig.. Men så fort jag börjar tänka i de banorna tänker jag på tidigare misslyckanden och då känner jag återigen att jag inte är smart eller driven nog att bli exempelvis ingenjör. Men jag är en rätt så logisk person (alltså inte i mitt privatliv, uppenbarligen, men i mitt tänkande kring problem och hur jag löser dem).

Jag har säkert missat många detaljer om mig själv som behövs för att förstå, men kanske känner någon igen sig i detta? Vad gjorde ni för att komma vidare? Vad tycker ni att jag bör göra?

Men lägg ner va fan att snacka om ingenjör , tro fan att du blir deprimerad.
Gör något av de du pratar om att du är intresserad av istället så kanske du mår bättre.

Tänkte säga att du borde dra ut och resa i världen och få lite nya perspektiv. Nu är det ju svårt att resa på grund av pandemin men när det börjar bli aktuellt igen så rekommenderar jag att kanske ta 3-6 månader och resa runt lite i världen. Träffa nya människor, hinna fundera över vad som faktiskt är viktigt för dig och oftast så finner man inspiration som vägleder en till nya mål framöver.

Du låter som en smart kille men verkar behöva jobba mer på självförtroendet. Du har ju haft ett jobb som du lyckades på, så du har ju redan bevisat att du kan. Det borde stärka din självkänsla åtminstone. Tror mer att du inte riktigt vet vad du vill göra nu, vilket är normalt för många människor i din ålder. Vissa människor vet ju knappt vad dom vill göra hela livet.

Enda sättet att finna sanning är att prova saker. Det är när vi misslyckas som vi lär oss som mest om oss själva och vår omgivning, så var inte rädd för att misslyckas. Börja läs psykologi om du är intresserad av det? Man behöver oftast prova flera saker innan man hittar rätt. Titta på folk som studerar på universitet, vissa blir kvar 10 år för att dom hoppar mellan kurser och utbildningar - det är inget konstigt med det. Du tävlar mot dig själv, ingen annan. Skit i vad andra tycker.

Du nämner själv att du mådde bättre när du jobbade, tänkte på kosten osv. Så håll dig aktiv, även om du inte jobbar, träna eller gå ut, ha rutiner, ät nyttigt. Det är små detaljer som kan göra stor skillnad i hur du mår. Se även till att du inte har vitaminbrist och ät gärna extra vitaminer denna tiden på året, speciellt B12 och D.

Lycka till och god fortsättning,

Jag tycker att du bör ta ett jobb som lär dig att interagera med andra människor. Sitta i kassan på ICA eller jobba på McDonalds. Du måste komma ut och möta folk, lära dig att hantera situationer.

Tack, det låter som rimliga tips. Men utan att gå in i för mycket detaljer så är även en del av problemet att jag har skyldigheter gentemot mina föräldrar, så det är inte riktigt så simpelt för mig att exempelvis åka ut och resa i världen eller att prova saker i flera år innan jag hittar rätt.. Mina föräldrar är fattiga och jag har aldrig tagit pengar från dem, alltid försörjt mig själv via bidrag, jobb eller aktivitetsstöd via Arbetsförmedlingen. Så jag har ingen att falla tillbaka på om det går snett. Säger inte att det är en ursäkt men det försvårar situationen helt klart. Detsamma gäller för det andra svaret om att inte tänka på exempelvis att bli ingenjör, men samtidigt behöver jag vara pragmatisk när det gäller min framtida försörjning eftersom jag som sagt inte har någon utökad familj eller föräldrar som kan stödja mig. Inte heller några nära vänner eller flickvän/pojkvän.

Tack för tipset, men jag hade som sagt en anställning i 2 år inom service, så mitt problem är inte riktigt social fobi eller att jag inte kan hantera sociala situationer. Det är snarare min framtid som väger tungt.

Känner igen mig väldigt mycket. Jag tror att du har för höga krav på dig själv, och har svårt för att strukturera en vardag som du själv bestämmer över. Du behöver rutiner och ett sammanhang som ett jobb erbjuder, varför jag inte blir förvånad över att ditt liv blev bättre när du var ute i arbetslivet i 2 år. Att plugga är inte samma sak.

Jag vet inte vad du bör göra, den enda som kan ta reda på det är du själv. Du får börja med att inse följande: ingen vet någonting. Dina föräldrar, dina lärare, dina kompisar, politikerna, regeringen... det är ingen som vet någonting. Det enda du kan göra är utgå ifrån den information du har i dagsläget och ta det beslut som låter bäst, eller det beslut som är dåligt men bättre än dem andra. Ibland måste man chansa, och funkar det inte kommer du inte svälta eller dö. I värsta fall tar du ännu ett jobb inom kundservice och fortsätter på det spåret. Vad du än gör, stagnera inte. Sluta inte jobba mot någonting, även om det är i snigelfart och något du egentligen inte brinner för. Förresten, varför sa du upp dig om du inte hade någon aning vad annars du ville göra?

Du har inga skyldigheter mot dina föräldrar. Även om de kanske försöker intala dig det. Du lever ditt liv, och du är inte deras slav. I Sverige är människor fria, men du kanske föredrar att leva som utlänningarna gör, slav under släkt och kultur, aldrig fri.

Däremot kanske du inte kan kräva att de ska ta om hand om dig längre. Du behöver med andra ord växa upp.

Bor du i eget boende? Annars bör du skaffa sådant, och då behövs jobb. För ett liv behövs pengar. Då måste man jobba. Skaffa ett jobb, sedan kan du byta till andra jobb. Få människor vet var de hamnar i livet, eller kan planera sitt liv. De få som lyckas göra det inser ofta att de valt fel, hamnat fel, att det inte blev som de trodde eller hoppades.

Var flexibel. Sök dig vidare. Ha ett öppet sinne. Låt livet föra dig framåt, istället för att försöka planera för storslaget.


Att utbilda dig nu är slöseri på tid, du är ju själv medveten om att det är bortkastat.

börja jobba hos falafelkungen alt börja jobba inom kollektivtrafiken? du verkar lite skör, annars kunde gå en utbildning till bussförare och bli alpha o köra buss.

Hade också grov ångest efter gymnasiet med vad jag skulle bli. Blev en vanlig knegare och i nuläget går jag på akassa. Jag överdrev väldigt mycket betydelsen av mitt framtida yrke. Allt blir rutin och så länge du har bra arbetskamrater och en förstående chef är dom flesta jobb helt ok.

Sen gick jag på en del stora motgångar som satte min gymnasieångest i ett annat ljus.

Vidare om du är deprimerad så vänd dig till din vårdcentral eller öppna psykiatriska mottagning. Själv går jag på piller och skulle få det tufft utan dom. Terapi kan du ju få också.

Du behöver fylla på med positivitet och bra energi. Min grej är att meditera, har funkat på många djupa trauman. Hitta din grej och maxa den.

Om jag, min lilla sopa, kan gå från att må som en liten utbränd stackare till det jag är idag så kan alla vända sina liv. Men du behöver hjälp och stöd. Från psykiatrin, vänner och familj.

Det du behöver i livet är erfarenhet och äventyr!

Sök jobb utomlands och skapa dig ett eget liv. Medelhavet är riktigt trevligt så det kan jag rekommendera.
Det är bara att dra, spara ihop en buffert på ca 15 000 SEK så kan du dra i mars när sommaren börjar dra igång.

Dina föräldrar kommer att förstå när de ser att det gör dig lycklig.

Hej, vad för skyldigheter? Du är ju en vuxen människa, så du borde ju rimligtvis kunna bestämma vad du vill göra med din tid i livet. Förstår däremot om du inte har ekonomiska förutsättningar för att kunna tramsa runt eller bara prova på saker tills du hittat rätt, få människor har ju det egentligen.

Tänkte mest om du jobbat och lyckats spara ihop lite pengar så skulle resa kunna vara ett bra alternativ under tiden som du funderar över vad du vill göra senare i livet.

Du får helt enkelt förlita dig på dig själv. Din egen lyckas smed. Återigen - detta gäller ju för ganska många människor. Vad är du mest rädd för i livet, om jag får fråga?