2006-05-18, 21:02
#1
En vacker vårdag nu nyligen bestämde sig jag och min polare att köra en svamptripp på lite mex (psilocybin cubensis huautla). Vi intog hans för tillfället tomma bostad i sällskap av en annan kompis som skulle vara en nykter vakt. Detta var min andra svamptripp någonsin.
Det var ett par veckor sedan trippen kördes så tidsangivelserna kan vara aningen diffusa.
[+00:00]
Tuggar i mig vad jag tror är ca 2,3 g torkat - skiten smakar exakt lika äckligt som senast. Tuggar dock noga och sköljer ner med vatten för bästa effekt och minsta möjliga illamående. De återstående 1,2 grammen stoppas ner i bakfickan. Min trippande polare som vi kan kalla "Kalle" (jag vet, min namnfantasi är enorm) tar en liknande dos.
[+00:10]
Jag, Kalle och vakten går ut för en promenad i det underbara vårvädret, vi vandrar längs en grusväg och jag känner redan nu att det börjar krypa i benen. Är fruktansvärt laddad och positivt förväntansfull på vad som komma skall. Krypet indikerar att någonting börjar hända - och om jag stannar och tittar noga på grusvägen så börjar mönster kunna urskiljas som rör sig lite lätt i symbios med varandra. Fötterna känns dock tunga och bortdomnade, men jag är till skillnad från första gången jag trippade inte orolig för detta då jag nu vet att det är en vanligt förekommande känsla.
[00:15]
Vi tar oss upp för en backe som leder vägen in i skogen, och nu märks det tydligt att färgerna blivit starkare, blåare och ljusare. Allting känns bara så skönt för att jag vet att det bara kommer bli bättre.... Står och stirrar in i skogen ett tag och sen åt andra hållet ner för backen. Vid sidan om backen finns det även en äng som vi istället beträder i riktning mot en skogsdunge. Jag märker av små rörelsehallucinationer som att träden gungar osv.
[00:20]
Kommer fram till den nyss nämnda skogsdungen och bara stirrar in i densamma. Ett par meter in i mitten av den hela ligger en fallen stam som påminner mig jäkligt mycket om en orm. Färgerna är extremt varma och härliga och jag är bara i symbios med naturen. Denna egentligen ganska sketna skogsdunge framstår nu som ett mindre paradis för mig och jag står fascinerad och stirrar ett par minuter. Eftersom jag har med mig min mobil med tillföljande mp3-spelare samt sphongle-musik så drar jag på en lagom volym i mina totalt ljudisolerade hörlurar. Om dungen var vacker förut så är det inget mot vad den är nu... Allting rör sig och gungar till musiken och jag får en ännu behagligare känsla om att denna dunge är extremt harmonisk. Polaren upptäcker ugnefär samma saker, stammen i mitten är framförallt en mycket fascinerande orm! Framförallt är jag, med musiken, totalt inne i min egna lilla värld. Jag glömmer om och om igen att jag har två polare med mig som bara står någon meter bakom mig.
[00:25]
Vi vandrar längre in i dungen och jag är totalt fokuserad på orm-stammen. Ju närmare jag kommer framstår den dock som en vanlig stam, men det fascinerande med den här stammen är att den innehåller... ja.... så otroligt mycket! Sätter mig och granskar den noggrannare och alla mönster som rör sig i den i takt med musiken är bara så härliga att skåda. Jag får för mig att bara stammen är ett litet samhälle i sig och ler i min upptäckt av detta. Samhälle av vad vet jag inte riktigt, men allt är bara så bra; jag är glad, stammen är glad - alla glada! Vakten och Kalle har vandrat längre in i skogen och får till sist, mot min vilja, att lämna detta harmoniska samhälle till stam.
[00:35]
Efter att ha vandrat någon minut på stigen så kommer vi fram till en underbart solbelyst äng. Vi tar och sätter oss på en klippa och tittar ut över ängen. Jag får för mig att testa Antiloops "in my mind" som musik till att blicka ut över ängen med. Först tycker jag att musiken var ganska passande, men när Kalle tycker det motsatta efter att ha lyssnat på den i någon minut tvärvänder jag i min åsikt och tycker precis som han - utan att egentligen ha några argument till det hela. Garvar lite åt att jag är att jag egentligen inte har någon vilja alls utan istället bara flyter med popularistströmmen...
[00:40]
Betraktar marken nedanför mina fötter och sitter bara och småler åt att allt bara är så jävla bra just nu. Kalle försvinner bort några meter och träffar på en, vad han kallar, "muräna". Muränan är i själva verket en sten, men det hindrar inte min mycket sociala kompis att ta sig ett snack med denna muräna. Trots några påkallande rop från min polare att jag borde komma dit och träffa hans nyfunna kompis så sitter jag bara kvar och småler lite åt marken nedanför mig...
[00:45]
Min polare ansluter till mig och vakten på klippan igen varpå vi båda blickar ut på fältet och jag drar på musiken på högtalare. På fältet finns det någon typ av växter som är en cirka meter höga. Dessa rör sig nu otroligt vackert till musiken och med träden bakom så dansar hela ängen för oss. Allt känns bara förbannat coolt. Jag får också hela tiden kommande känslor och tankar om var jag egentligen befinner mig? Ena sekunden tror jag att vi är mitt ute i skogen för att sedan bli övertygad om att vi måste sitta på en klippa i skärgården. Jag är dock, någonstans långt därinne, medveten om var jag egentligen befinner mig vilket gör det hela rätt så behaglig, men mycket underligt.
[00:55]
Vi bestämmer oss för att lämna den dansande ängen och styra vår riktning mot civilisationen istället. Min universumskänsla förändras hela tiden och jag brister ut i vrålskratt till och från. Eftersom jag är ganska förkyld och kyligheten är påtaglig så går jag även runt och hostar och snyter mig iderligen. Ljudet av hostan är förvånansvärt starkt och det ekar i hela skallen vid varje hostning. Detta är dock inte irriterande utan det känns ganska skönt att jag hostar så manligt och starkt! Vakten och Kalle hittar nu en stig och jag hamnar lite på efterkälken varpå jag får en känsla av att de bara ska vandra iväg på stigen och jag ska vinka av dom! Sagt och gjort står jag där och vinkar och garvar som en idiot till mina polare som sakta traskar bortåt. Stigen dom befann sig på kändes så isolerad att det egentligen inte var meningen att jag skulle beträda den. Men efter några sekunder av vinkande och smajlande inser jag att jag kanske borde haka på och gör även så.
[1:00]
På något sätt hamnar vi på en stig//äng med hus liggandes bredvid. Ängen känns förbannat stor och allt är lika vackert som förut. Nu när jag hostar så blir jag dock, sekunden efter jag hostade, osäker på om jag verkligen hostade. Hostljudet känns förbannat overkligt och det känns totalt orealistiskt att jag hostade sekunden innan. Eftersom jag går och snyter ur min näsa var och varannan sekund så fäller till sist min polare Kalle, som hunnit några meter längre fram, kommentaren; "Du går ju bara där och fnyser!". Jag brister ut i asgarv igen och inser att det faktiskt stämmer; jag är ett hostande, snytande jävla påhäng som vandrar runt på en äng och garvar. När jag till sist hinner ifatt vakten och Kalle så frågar jag gång på gång de andra när jag sagt något om jag verkligen sa det jag sa? Det kan vara enkla ord som "okej" som jag blir osäker om jag verkligen sagt sekunden innan. Mina två polare garvar åt det faktum att jag totalt verkar sakna närminne för tillfället.
Det var ett par veckor sedan trippen kördes så tidsangivelserna kan vara aningen diffusa.
[+00:00]
Tuggar i mig vad jag tror är ca 2,3 g torkat - skiten smakar exakt lika äckligt som senast. Tuggar dock noga och sköljer ner med vatten för bästa effekt och minsta möjliga illamående. De återstående 1,2 grammen stoppas ner i bakfickan. Min trippande polare som vi kan kalla "Kalle" (jag vet, min namnfantasi är enorm) tar en liknande dos.
[+00:10]
Jag, Kalle och vakten går ut för en promenad i det underbara vårvädret, vi vandrar längs en grusväg och jag känner redan nu att det börjar krypa i benen. Är fruktansvärt laddad och positivt förväntansfull på vad som komma skall. Krypet indikerar att någonting börjar hända - och om jag stannar och tittar noga på grusvägen så börjar mönster kunna urskiljas som rör sig lite lätt i symbios med varandra. Fötterna känns dock tunga och bortdomnade, men jag är till skillnad från första gången jag trippade inte orolig för detta då jag nu vet att det är en vanligt förekommande känsla.
[00:15]
Vi tar oss upp för en backe som leder vägen in i skogen, och nu märks det tydligt att färgerna blivit starkare, blåare och ljusare. Allting känns bara så skönt för att jag vet att det bara kommer bli bättre.... Står och stirrar in i skogen ett tag och sen åt andra hållet ner för backen. Vid sidan om backen finns det även en äng som vi istället beträder i riktning mot en skogsdunge. Jag märker av små rörelsehallucinationer som att träden gungar osv.
[00:20]
Kommer fram till den nyss nämnda skogsdungen och bara stirrar in i densamma. Ett par meter in i mitten av den hela ligger en fallen stam som påminner mig jäkligt mycket om en orm. Färgerna är extremt varma och härliga och jag är bara i symbios med naturen. Denna egentligen ganska sketna skogsdunge framstår nu som ett mindre paradis för mig och jag står fascinerad och stirrar ett par minuter. Eftersom jag har med mig min mobil med tillföljande mp3-spelare samt sphongle-musik så drar jag på en lagom volym i mina totalt ljudisolerade hörlurar. Om dungen var vacker förut så är det inget mot vad den är nu... Allting rör sig och gungar till musiken och jag får en ännu behagligare känsla om att denna dunge är extremt harmonisk. Polaren upptäcker ugnefär samma saker, stammen i mitten är framförallt en mycket fascinerande orm! Framförallt är jag, med musiken, totalt inne i min egna lilla värld. Jag glömmer om och om igen att jag har två polare med mig som bara står någon meter bakom mig.
[00:25]
Vi vandrar längre in i dungen och jag är totalt fokuserad på orm-stammen. Ju närmare jag kommer framstår den dock som en vanlig stam, men det fascinerande med den här stammen är att den innehåller... ja.... så otroligt mycket! Sätter mig och granskar den noggrannare och alla mönster som rör sig i den i takt med musiken är bara så härliga att skåda. Jag får för mig att bara stammen är ett litet samhälle i sig och ler i min upptäckt av detta. Samhälle av vad vet jag inte riktigt, men allt är bara så bra; jag är glad, stammen är glad - alla glada! Vakten och Kalle har vandrat längre in i skogen och får till sist, mot min vilja, att lämna detta harmoniska samhälle till stam.
[00:35]
Efter att ha vandrat någon minut på stigen så kommer vi fram till en underbart solbelyst äng. Vi tar och sätter oss på en klippa och tittar ut över ängen. Jag får för mig att testa Antiloops "in my mind" som musik till att blicka ut över ängen med. Först tycker jag att musiken var ganska passande, men när Kalle tycker det motsatta efter att ha lyssnat på den i någon minut tvärvänder jag i min åsikt och tycker precis som han - utan att egentligen ha några argument till det hela. Garvar lite åt att jag är att jag egentligen inte har någon vilja alls utan istället bara flyter med popularistströmmen...
[00:40]
Betraktar marken nedanför mina fötter och sitter bara och småler åt att allt bara är så jävla bra just nu. Kalle försvinner bort några meter och träffar på en, vad han kallar, "muräna". Muränan är i själva verket en sten, men det hindrar inte min mycket sociala kompis att ta sig ett snack med denna muräna. Trots några påkallande rop från min polare att jag borde komma dit och träffa hans nyfunna kompis så sitter jag bara kvar och småler lite åt marken nedanför mig...
[00:45]
Min polare ansluter till mig och vakten på klippan igen varpå vi båda blickar ut på fältet och jag drar på musiken på högtalare. På fältet finns det någon typ av växter som är en cirka meter höga. Dessa rör sig nu otroligt vackert till musiken och med träden bakom så dansar hela ängen för oss. Allt känns bara förbannat coolt. Jag får också hela tiden kommande känslor och tankar om var jag egentligen befinner mig? Ena sekunden tror jag att vi är mitt ute i skogen för att sedan bli övertygad om att vi måste sitta på en klippa i skärgården. Jag är dock, någonstans långt därinne, medveten om var jag egentligen befinner mig vilket gör det hela rätt så behaglig, men mycket underligt.
[00:55]
Vi bestämmer oss för att lämna den dansande ängen och styra vår riktning mot civilisationen istället. Min universumskänsla förändras hela tiden och jag brister ut i vrålskratt till och från. Eftersom jag är ganska förkyld och kyligheten är påtaglig så går jag även runt och hostar och snyter mig iderligen. Ljudet av hostan är förvånansvärt starkt och det ekar i hela skallen vid varje hostning. Detta är dock inte irriterande utan det känns ganska skönt att jag hostar så manligt och starkt! Vakten och Kalle hittar nu en stig och jag hamnar lite på efterkälken varpå jag får en känsla av att de bara ska vandra iväg på stigen och jag ska vinka av dom! Sagt och gjort står jag där och vinkar och garvar som en idiot till mina polare som sakta traskar bortåt. Stigen dom befann sig på kändes så isolerad att det egentligen inte var meningen att jag skulle beträda den. Men efter några sekunder av vinkande och smajlande inser jag att jag kanske borde haka på och gör även så.
[1:00]
På något sätt hamnar vi på en stig//äng med hus liggandes bredvid. Ängen känns förbannat stor och allt är lika vackert som förut. Nu när jag hostar så blir jag dock, sekunden efter jag hostade, osäker på om jag verkligen hostade. Hostljudet känns förbannat overkligt och det känns totalt orealistiskt att jag hostade sekunden innan. Eftersom jag går och snyter ur min näsa var och varannan sekund så fäller till sist min polare Kalle, som hunnit några meter längre fram, kommentaren; "Du går ju bara där och fnyser!". Jag brister ut i asgarv igen och inser att det faktiskt stämmer; jag är ett hostande, snytande jävla påhäng som vandrar runt på en äng och garvar. När jag till sist hinner ifatt vakten och Kalle så frågar jag gång på gång de andra när jag sagt något om jag verkligen sa det jag sa? Det kan vara enkla ord som "okej" som jag blir osäker om jag verkligen sagt sekunden innan. Mina två polare garvar åt det faktum att jag totalt verkar sakna närminne för tillfället.
