Som någon annan nämnde, för många är det ett uppvaknande att få barn och förhoppningsvis är det många som skärper sig då. Tyvärr är inte fallet så för en del människor och det är inte bra.
Jag har störst problem med de som skaffar barn utan att ha en inkomst och som enbart parasiterar på samhället. Lika illa är det med folk som har en drös med ungar med olika partners

fine att förhållanden tar slut och livet skiter sig, men jag menar främst de människor som har fem ungar med fyra olika personer.
Jag jobbar inom vården och på min arbetsplats är jag en av de äldre som inte har några barn. En övervägande majoritet har fått barn som nittonåringar. De kan inte förstå att jag prioriterar ett stabilt förhållande med min sambo framför att yngla av mig.
Jag har även en diagnos och jag är orolig över föräldraskapet. Oavsett vad, när tiden är inne för mig att skaffa barn kommer jag ha nära kontakt med olika vårdkontakter och få hjälp med att hantera olika situationer. Det viktigaste kommer att vara att jag ska vara stabil i min sjukdom under en lång period innan jag ens kommer fundera på barn.
Jag ser inga problem med att skaffa barn om man har en diagnos så länge man har bra sjukdomsinsikt och är stabil i sitt mående. Viktigt är också att man klarar av att ha något slags jobb och att man kan försörja sig själv. Alternativt att man har en partner som kan försörja en och avkomman.