Citat:
Tråkigt att disciplina gav upp efter att jag spenderade ett helt inlägg på att förklara bara en enda punkt så att hon kunde förstå problematiken.
Och andra som henne.
Men nu ser vi ju den värsta formen av detta i USA.
Demonstranterna som tidigare brände polisstationer och stormade lokala stadshus under BLM passade in i den politiska agendan för makteliten just då och benämndes inte i värre ordalag än möjligen "rioters".
Men de som stormade det nationella parlamentet är nu "domestic terrorists".
När har USA använt dessa ord om andra människor som stormar parlament? Från Kazakshtan till Grekland, Hongkong till Iran, Egypten till Venezuela.
De är antingen "freedom fighters" eller i värsta fall "protestors".
Men idag, i det liberala medialandskapet så är Trumps demonstranter inte bara en pöbel utan de benämns av den inkommande vice-presidentkandidaten och hela medielandskapet som terrorister.
Presidenten har dessutom förlorat sitt Twitter-konto.
Det värsta jag kunnat hitta som han har sagt är "this is what you'd expect would happen if you turn over an election, patriots would get angry". Paraphrasing här, kommer inte ihåg det exakta uttalandet.
Hans sista tweet var i stilen med att alla ska gå hem i fred och kärlek.
Och han är bannad for life.
Bannades någon under Arab-revolutionerna som störtade hela regeringar? I Hong Kong?
Är då den enda anledningen till att man blir bannad eller ej den liberala mediaelitens tolkning av vem som är god och vem som är ond?
Allt mer ser vi också en förening av nykonservativa och nyliberala krafter. Det går knappt att urskilja dem längre medan de för inte så länge sen stod på "motsatt" sida när racet var mellan Bush och Kerry.
Är det kanske som flera allt mer påpekar, ett nytt politiskt landskap som breder ut sig?
Var egentligen Trump och Bernie Sanders mer på samma sida än de var motsatt varandra, trots diametralt motsatta ekonomiska åsikter?
Bör vi sluta kalla det liberalism, socialism och konservatism, mm?
Handlar det om Populism mot Globalistisk Teknokrati allt mer? - Ännu kanske inte i Sverige men definitivt i vissa delar av världen?
Och andra som henne.
Men nu ser vi ju den värsta formen av detta i USA.
Demonstranterna som tidigare brände polisstationer och stormade lokala stadshus under BLM passade in i den politiska agendan för makteliten just då och benämndes inte i värre ordalag än möjligen "rioters".
Men de som stormade det nationella parlamentet är nu "domestic terrorists".
När har USA använt dessa ord om andra människor som stormar parlament? Från Kazakshtan till Grekland, Hongkong till Iran, Egypten till Venezuela.
De är antingen "freedom fighters" eller i värsta fall "protestors".
Men idag, i det liberala medialandskapet så är Trumps demonstranter inte bara en pöbel utan de benämns av den inkommande vice-presidentkandidaten och hela medielandskapet som terrorister.
Presidenten har dessutom förlorat sitt Twitter-konto.
Det värsta jag kunnat hitta som han har sagt är "this is what you'd expect would happen if you turn over an election, patriots would get angry". Paraphrasing här, kommer inte ihåg det exakta uttalandet.
Hans sista tweet var i stilen med att alla ska gå hem i fred och kärlek.
Och han är bannad for life.
Bannades någon under Arab-revolutionerna som störtade hela regeringar? I Hong Kong?
Är då den enda anledningen till att man blir bannad eller ej den liberala mediaelitens tolkning av vem som är god och vem som är ond?
Allt mer ser vi också en förening av nykonservativa och nyliberala krafter. Det går knappt att urskilja dem längre medan de för inte så länge sen stod på "motsatt" sida när racet var mellan Bush och Kerry.
Är det kanske som flera allt mer påpekar, ett nytt politiskt landskap som breder ut sig?
Var egentligen Trump och Bernie Sanders mer på samma sida än de var motsatt varandra, trots diametralt motsatta ekonomiska åsikter?
Bör vi sluta kalla det liberalism, socialism och konservatism, mm?
Handlar det om Populism mot Globalistisk Teknokrati allt mer? - Ännu kanske inte i Sverige men definitivt i vissa delar av världen?
Precis, samhället har onekligen blivit allt mer polariserat på senare år. Vilket är både tråkigt och farligt.
Då Sovjets (med fleras) misslyckanden inte längre gick att förneka slängdes tyvärr inte marxismen på historiens skräphög som sig borde, utan kom istället att omvandlas till postmarxismen. Denna introduceras i högskolorna för att spridas vidare, vilket skedde med ekonomiskt stöd från främst Sovjet. Inte för att ens de själva trodde på den (för de gjorde de inte) utan i en förhoppning att skapa maximal kaos i Västvärlden.
Sossarna och LO har alltid varit livrädda för en marxistisk infiltration. Men den postmarxistisk identitetspolitiken var de fullständigt oförberedda på och misslyckades således helt att identifiera varför denna successivt allt mer kom att ta över rörelserna. Och med detta inte bara partiet och facket utan även många institutioner, media och själva samhällsdebatten. Detta är dessutom inget specifikt svenskt fenomen, motsvarande utveckling har även skett i de flesta jämförbara länder.
Då den postmarxistiska identitetspolitiken fått allt mer politiskt och medialt inflytande har den även gått längre och längre för vart år som gått. Det är denna utveckling de flesta konservativa på senare år tagit strid mot. Och således även där den politiska skiljelinjen alltmer tenderar att ligga - för eller emot.
Postmarxister delar med marxismen en verklighetsbeskrivning där deras utopi uppfattas som en redan förutbestämd och naturlig utveckling av samhället. De ser sig representera det nya varpå dess kritiker således är obildade bakåtsträvare. Men deras allt mer aggressiva beteende i debatten stammar knappast från en känsla av trygghet, tvärtom har de med rätta känt sig allt mer hotade på senare år.
Detta nya hot kommer från den nya s.k. högerpopulismen som till skillnad från den äldre "klassiska konservatismen" tydligt dragit ett streck i marken och sagt -Hit men inte längre, vi tar inte mer skit från er. De ifrågasätter och konfronterar och accepterar inte postmarxisternas ständiga och allt hårdare trakasserier.
Visst är det en oroande utveckling, likväl vad vore alternativet? Låta dem fortsätta? De har verken en bortre gräns eller ett slutmål, de kommer fortsätta tills någon säger ifrån och det är vad som börjat ske.
Ett exempel på detta är Trump. Han kom inte från ingenstans, valet av honom bör istället ses som en motreaktion till postmarxisterna och det samhälle de försöker skapa. Hade det inte varit Trump hade det varit någon annan och fler lär följa. Liksom att han i ett annat samhällsklimat inte haft någon större chans.
Då som bekant i stort sett hela den amerikanska median kommit att tas över av postmarxismen och dess företrädare har den mediala debatten helt kommit att fokuseras på honom. Trump kritiserar, konfronterar och förlöjligar dem konstant varpå de blivit fullständigt rosenrasande och ägnat all sin vakna tid åt att ge sig på honom och de skyr inga medel.
I denna polariserade tid verkar även liberalismen. Några liberaler har valt den ena sidan, andra den andra sidan och ytterligare andra hoppas på ett tredje alternativ. Frågan är vilken chans ett sådant tredje alternativ har i dagsläget? Förhoppningsvis en stor chans, men jag är dessvärre alltmer tveksam.
Ingen del av marxismen, inklusive postmarxismen, förespråkar åsiktsfrihet, yttrandefrihet mm och försöker ständigt inskränka detta och de kommer fortsätta tills dess alla andra röster än deras egen helt tystnat. De är som bekant heller inte några större förespråkare för marknadsekonomi, tvärtom. Jag vet att många liberaler trots allt valt deras sida, vilket jag har mycket svårt att förstå. Men jag förmodar att de köpt mediavänsterns världsbild och hotet från den s.k. högerpopulismen då dessa med en emfas utmålas som stöveltrampade fascistoider.