I oktober var det dags för min och syrrans andra gemensamma LSD-tripp! Den här gången hade vi sett till att ha vår sommarstuga helt för oss själva, och laddat upp med chips, chokladbollar, cola, flummig världsmusik, och varsin blotter á 150μg.
Den här gången var vi ganska committed till att trippa, för det är inte lätt att få ensamtid i stugan så här i coronatider, och det verkade bli en perfekt höstdag, med fantastiska färger på löven. Vår vana trogen maskade och prokastrinerade vi dock, och först en bit in på eftermiddagen, cirka 14, hade vi ätit lunch och klätt på oss, och traskade ut i den vackra lövskogen med chokladbollar och blotters. Solen stod redan ganska lågt på himlen dock, och det var inte många timmar kvar till skymningen. Men ljuset var väldigt vackert, så vi stoppade våra blotters under tungan och promenerade runt i skogen och väntade.
Efter cirka 40 minuter börjar jag tycka att löven på björkarna och bokarna ser märkligt fascinerande ut, och sedan känner jag igen en känsla från min förra tripp, på 75μg - jag blir väldigt fascinerad av mina händer. Syrran känner också att något är på väg, säger hon, och vi bestämmer oss för att gå ut till det balla kalhygget där det finns några högstubbar som ser sjukt sataniska ut (nån form av Wicker Man-style redneck-dödskult håller definitivt ceremonier där). Men väl ute på kalhygget känns det inte så roligt, och vi går istället tillbaka genom skogen mot ängarna där hjortar nästan alltid fluffar runt...
och BAM! Peak LSD! Plötsligt känns hela världen magiskt 3D, träden tycks ligga i märkliga lager som i mammas gamla ViewMaster, stammarna reser sig likt pelare som håller upp himlarna ovan. Skogen känns varm och trygg, höstrusket till trots, och jag blir lullig och fånigt kärleksfull och vill springa runt och krama träden. En särskild trädstam känns torr och varm och jag kramar den en lång stund, sedan letar jag förgäves efter andra som den, men alla känns frånstötande våta och kalla. Jag får ett infall att klättra upp i ett jakttorn, men tack och lov blir man inte en idiot på LSD, så jag fattar att det vore en dålig idé, och låter bli.
Jag och syrran tar nu i vår LSD-peak-eufori ett smått ödesdigert beslut emellertid, och bestämmer oss att vi är jättesugna på att gå och titta på bondens pastellkawaii-gulliga tjocka minihästar. Men vägen dit går via en landsväg, där bilar ibland kör förbi likt skriande, rungande monster av metall och pumpande pistonger. Det känns otryggt och lite jobbigt, och vi nojjar lite när vi ser en granne på avstånd. Tillslut når vi hästarnas hage, men då har peak LSD passerat och det känns inte lika roligt länge. Kawaii-chibi-hästarna känns nästan lite banala helt plötsligt (och banalitet är en av de värsta känslor som finns, både när man är hög och ohög). Dessutom håller det på att skymma, så vi har redan wasteat dagsljuset. Vi känner nu båda att vi borde ha stannat i skogen istället.
Men på vägen hem är lampor tända i husen, och ljusen får en fantastisk, surrealistisk kvalité. Väl hemma sätter vi oss i trädgården med chips och chokladbollar, ipad och högtalare, och den essentiella komponenten - syrrans nya eldkorg. Pappa är typ kaminmannen, så vedboden är laddad som Fort Knox, vilket kommer visa sig väl behövligt...
Medan mörkret faller myser vi vid elden och lyssnar på trippig musik, men vi har kommit på den bra idén att balansera eldkorgen på ett fågelbad, och det var inte vårt bästa ögonblick - när jag slarvigt kastar i ett stort vedträ välter eldkorgen!
På något magiskt vis börjar gräsmattan -inte- brinna, och glödande trästumpar sprids -inte- över hela gården. Istället lyckas vi, efter några sekunder av panik, somehow få grepp om eldkorgen med grilltränger, och resa den upp tills den står mycket stadigt i det fuktiga gräset.
Snart blir det kolmörkt, och nu följer en mycket lång och ganska händelös men mysig kväll, där LSD-effekterna envist sitter i. I en märklig omvändning av hur det normalt sett är för mig på landet om natten blir jag nyfiken på mörkret i skogen, och vill ofta gå in i det en liten bit, medan jag får direkt jobbiga, kusliga och hotfulla känslor när jag går in i stugan för att hämta cola och filtar. Vid ett tillfälle får jag också en liten jump scare när syrran varit på toa, och jag för ett ögonblick uppfattar det som att det är någon annan än hon som kommer gående mot mig i mörkret. En annan mild hallucination jag får är att min röda pannlampa som lyser på ett vedträ får mig att uppleva att mina fingertoppar, och vedträdet, glöder, och skrämt kasta det ifrån mig. Ett par gånger under kvällen kör bilar förbi. Syrran tycker det är väldigt jobbigt, för hon blir fullkomligt teknikfientlig på LSD, och allt som tillhör den mekaniska, fallna världen tycks henne påträngande och främmande. Jag däremot gillar att leka med lampor och ljus och till och med min mobiltelefon på LSD, så jag tycker inte bilarna stör så mycket - de är bara korta, mullrande distraktioner, käglor av skarpt ljus som snabbt passerar förbi i natten.
Natten begåvar oss dock med några extremt minnesvärda intryck. Vi hör massor av ljud från skogen, i synnerhet kronhjortar, som brölar helt nära, och efter en mycket liten regnskur bryts molnen upp, och vi får en trollbindande vacker stjärnhimmel, där stjärnorna tycks dansa i takt med den litauiska folkmusiken i högtalarna, och Mars lyser som en strålkastare under fullmånen. Och fullmånen...omfg. Det är en syn jag aldrig kommer glömma. Den vita månskivan tycks under hela natten omges av en tjock lila och rosa halo, och när vi betraktar den genom grenverket i träd är det som att de bildar ett trollskt nät över den och dess kalla men undersköna sken. Jag försöker fota den i appen Psychedelic Camera, men inte ens det gör synen rättvisa.
Efter att ha suttit ute och myst i mörkret i många, många timmar är det efter midnatt, och vi är fortfarande höga. Syrran vill inte riktigt gå in, hon vill absolut vara i naturen på LSD, medan jag längtar efter den spännande upplevelsen att laga tomatsoppa på LSD, och äta det vill hon. Så medan hon sitter ute vid elden en stund till (vi har eldat upp typ 150 vedträn vid det här laget, men knappt gjort ett märke på pappas vedstapel...) trotsar jag den lite pirriga och lite kusliga känslan som stugan ger mig, stänger dörren till sovrummet, som på något vis känns hotfullt, och börjar bösa i köket.
Att skala en lök är en märklig upplevelse, i synnerhet taktilt, men även ljudet - det knastrar ljuvligt. Höga ljud besvärar dock extra mycket i tystnaden, och jag kvider när jag råkar slamra med kastuller. Men snart har vi en mycket aptitlig tomatsoppa.
Efter maten är vi fortfarande höga, trots att det gått 10 timmar eller så. Vi lägger oss och slappar i det trånga lilla vardagsrummet, tittar på syrrans naturfilmer från Borneo, lyssnar på musik; hon blir sprallig och dansar lite, medan jag tittar fascinerat på mönstren i träet i taket. Trippen har sedan många tippar nu settlat in i nån slags lite avtrubbat vardagslunk, där sinnen är förstärkta, men magin somehow börjat gå förlorad. Det känns nästan lite trött och...tråkigt. Vi är fan klara nu, liksom. Men trippen har fortfarande en liten överraskning att bjuda på...
Efter mycket om och men är det nämligen gryning, och vi inser att nog får vara nog; vi måste gå och lägga oss höga. Jag går till sängs med lite ASMR i hörlurar, men när jag sluter ögonen får jag fantastiska, spektakulära closed eye visuals - jag ser bilder av flammor, knastrande eldar, sprakande ljussken och kanske andra ting som jag nu inte minns, extremt tydliga och påtagliga. Wow!
Nästa morgon visar det sig att syrran inte kunnat sova på hela morgonen. Trippen är över, men för henne blev det en väldigt lång natt och morgon, och när vi ska summera trippen hade vi lite blandade känslor. Jag hade på det hela taget en bra tripp, som utan tvekan gav mersmak, medan syrran var lite mer ambivalent - hon vill säkert trippa igen, men kanske inte på ett tag. "Det var de där jävla minihästarna", säger hon, "det var där allt gick snett. Vi skulle stannat i skogen.".
Och det får jag hålla med om.
Den här gången var vi ganska committed till att trippa, för det är inte lätt att få ensamtid i stugan så här i coronatider, och det verkade bli en perfekt höstdag, med fantastiska färger på löven. Vår vana trogen maskade och prokastrinerade vi dock, och först en bit in på eftermiddagen, cirka 14, hade vi ätit lunch och klätt på oss, och traskade ut i den vackra lövskogen med chokladbollar och blotters. Solen stod redan ganska lågt på himlen dock, och det var inte många timmar kvar till skymningen. Men ljuset var väldigt vackert, så vi stoppade våra blotters under tungan och promenerade runt i skogen och väntade.
Efter cirka 40 minuter börjar jag tycka att löven på björkarna och bokarna ser märkligt fascinerande ut, och sedan känner jag igen en känsla från min förra tripp, på 75μg - jag blir väldigt fascinerad av mina händer. Syrran känner också att något är på väg, säger hon, och vi bestämmer oss för att gå ut till det balla kalhygget där det finns några högstubbar som ser sjukt sataniska ut (nån form av Wicker Man-style redneck-dödskult håller definitivt ceremonier där). Men väl ute på kalhygget känns det inte så roligt, och vi går istället tillbaka genom skogen mot ängarna där hjortar nästan alltid fluffar runt...
och BAM! Peak LSD! Plötsligt känns hela världen magiskt 3D, träden tycks ligga i märkliga lager som i mammas gamla ViewMaster, stammarna reser sig likt pelare som håller upp himlarna ovan. Skogen känns varm och trygg, höstrusket till trots, och jag blir lullig och fånigt kärleksfull och vill springa runt och krama träden. En särskild trädstam känns torr och varm och jag kramar den en lång stund, sedan letar jag förgäves efter andra som den, men alla känns frånstötande våta och kalla. Jag får ett infall att klättra upp i ett jakttorn, men tack och lov blir man inte en idiot på LSD, så jag fattar att det vore en dålig idé, och låter bli.
Jag och syrran tar nu i vår LSD-peak-eufori ett smått ödesdigert beslut emellertid, och bestämmer oss att vi är jättesugna på att gå och titta på bondens pastellkawaii-gulliga tjocka minihästar. Men vägen dit går via en landsväg, där bilar ibland kör förbi likt skriande, rungande monster av metall och pumpande pistonger. Det känns otryggt och lite jobbigt, och vi nojjar lite när vi ser en granne på avstånd. Tillslut når vi hästarnas hage, men då har peak LSD passerat och det känns inte lika roligt länge. Kawaii-chibi-hästarna känns nästan lite banala helt plötsligt (och banalitet är en av de värsta känslor som finns, både när man är hög och ohög). Dessutom håller det på att skymma, så vi har redan wasteat dagsljuset. Vi känner nu båda att vi borde ha stannat i skogen istället.
Men på vägen hem är lampor tända i husen, och ljusen får en fantastisk, surrealistisk kvalité. Väl hemma sätter vi oss i trädgården med chips och chokladbollar, ipad och högtalare, och den essentiella komponenten - syrrans nya eldkorg. Pappa är typ kaminmannen, så vedboden är laddad som Fort Knox, vilket kommer visa sig väl behövligt...
Medan mörkret faller myser vi vid elden och lyssnar på trippig musik, men vi har kommit på den bra idén att balansera eldkorgen på ett fågelbad, och det var inte vårt bästa ögonblick - när jag slarvigt kastar i ett stort vedträ välter eldkorgen!
På något magiskt vis börjar gräsmattan -inte- brinna, och glödande trästumpar sprids -inte- över hela gården. Istället lyckas vi, efter några sekunder av panik, somehow få grepp om eldkorgen med grilltränger, och resa den upp tills den står mycket stadigt i det fuktiga gräset.
Snart blir det kolmörkt, och nu följer en mycket lång och ganska händelös men mysig kväll, där LSD-effekterna envist sitter i. I en märklig omvändning av hur det normalt sett är för mig på landet om natten blir jag nyfiken på mörkret i skogen, och vill ofta gå in i det en liten bit, medan jag får direkt jobbiga, kusliga och hotfulla känslor när jag går in i stugan för att hämta cola och filtar. Vid ett tillfälle får jag också en liten jump scare när syrran varit på toa, och jag för ett ögonblick uppfattar det som att det är någon annan än hon som kommer gående mot mig i mörkret. En annan mild hallucination jag får är att min röda pannlampa som lyser på ett vedträ får mig att uppleva att mina fingertoppar, och vedträdet, glöder, och skrämt kasta det ifrån mig. Ett par gånger under kvällen kör bilar förbi. Syrran tycker det är väldigt jobbigt, för hon blir fullkomligt teknikfientlig på LSD, och allt som tillhör den mekaniska, fallna världen tycks henne påträngande och främmande. Jag däremot gillar att leka med lampor och ljus och till och med min mobiltelefon på LSD, så jag tycker inte bilarna stör så mycket - de är bara korta, mullrande distraktioner, käglor av skarpt ljus som snabbt passerar förbi i natten.
Natten begåvar oss dock med några extremt minnesvärda intryck. Vi hör massor av ljud från skogen, i synnerhet kronhjortar, som brölar helt nära, och efter en mycket liten regnskur bryts molnen upp, och vi får en trollbindande vacker stjärnhimmel, där stjärnorna tycks dansa i takt med den litauiska folkmusiken i högtalarna, och Mars lyser som en strålkastare under fullmånen. Och fullmånen...omfg. Det är en syn jag aldrig kommer glömma. Den vita månskivan tycks under hela natten omges av en tjock lila och rosa halo, och när vi betraktar den genom grenverket i träd är det som att de bildar ett trollskt nät över den och dess kalla men undersköna sken. Jag försöker fota den i appen Psychedelic Camera, men inte ens det gör synen rättvisa.
Efter att ha suttit ute och myst i mörkret i många, många timmar är det efter midnatt, och vi är fortfarande höga. Syrran vill inte riktigt gå in, hon vill absolut vara i naturen på LSD, medan jag längtar efter den spännande upplevelsen att laga tomatsoppa på LSD, och äta det vill hon. Så medan hon sitter ute vid elden en stund till (vi har eldat upp typ 150 vedträn vid det här laget, men knappt gjort ett märke på pappas vedstapel...) trotsar jag den lite pirriga och lite kusliga känslan som stugan ger mig, stänger dörren till sovrummet, som på något vis känns hotfullt, och börjar bösa i köket.
Att skala en lök är en märklig upplevelse, i synnerhet taktilt, men även ljudet - det knastrar ljuvligt. Höga ljud besvärar dock extra mycket i tystnaden, och jag kvider när jag råkar slamra med kastuller. Men snart har vi en mycket aptitlig tomatsoppa.
Efter maten är vi fortfarande höga, trots att det gått 10 timmar eller så. Vi lägger oss och slappar i det trånga lilla vardagsrummet, tittar på syrrans naturfilmer från Borneo, lyssnar på musik; hon blir sprallig och dansar lite, medan jag tittar fascinerat på mönstren i träet i taket. Trippen har sedan många tippar nu settlat in i nån slags lite avtrubbat vardagslunk, där sinnen är förstärkta, men magin somehow börjat gå förlorad. Det känns nästan lite trött och...tråkigt. Vi är fan klara nu, liksom. Men trippen har fortfarande en liten överraskning att bjuda på...
Efter mycket om och men är det nämligen gryning, och vi inser att nog får vara nog; vi måste gå och lägga oss höga. Jag går till sängs med lite ASMR i hörlurar, men när jag sluter ögonen får jag fantastiska, spektakulära closed eye visuals - jag ser bilder av flammor, knastrande eldar, sprakande ljussken och kanske andra ting som jag nu inte minns, extremt tydliga och påtagliga. Wow!
Nästa morgon visar det sig att syrran inte kunnat sova på hela morgonen. Trippen är över, men för henne blev det en väldigt lång natt och morgon, och när vi ska summera trippen hade vi lite blandade känslor. Jag hade på det hela taget en bra tripp, som utan tvekan gav mersmak, medan syrran var lite mer ambivalent - hon vill säkert trippa igen, men kanske inte på ett tag. "Det var de där jävla minihästarna", säger hon, "det var där allt gick snett. Vi skulle stannat i skogen.".
Och det får jag hålla med om.
__________________
Senast redigerad av Ymo 2020-12-22 kl. 05:43.
Senast redigerad av Ymo 2020-12-22 kl. 05:43.
