När jag var 15 år var jag med om en upplevelse som förändrade mig. Inte som att jag blev helt frälst eller så, men det fick mig att tänka annorlunda om världen och det gör jag fortfarande.
Det som hände var följande: en solig dag i början av juni var jag och några kompisar ute och cyklade. Vi höll ett högt tempo och plötsligt började mitt synfält bli suddigt. Jag trampade först på men det blev snabbt sämre så jag stannade och satte mig i gräset vid sidan av vägen. Nu hände allting väldigt snabbt. Jag tappade uppfattningen om var och när jag befann mig. Jag var fortfarande vid medvetande men det var som att gränserna för var jag slutade och världen runtomkring tog vid upplöstes. Jag kände mig inte alls rädd för det som hände, utan snarare fullkomligt lugn och harmonisk. Efteråt berättade mina kompisar att jag hade varit okontaktbar ca 10 min och de hade blivit mycket rädda.
När detta skedde hade jag svårt att sätta ord på upplevelsen och beskriva vad som hände, men jag blev mycket tagen av den och hela den sommaren var det som att den var väldigt levande för mig och gjorde sig påmind i olika sammanhang, när jag var och badade t ex och kände mig som ett med vattnet och naturen runt om. Det var först senare när jag läste religion på gymnasiet som jag hittade ett språk som beskrev min upplevelse, när jag läste om det som i väst benämns som en mystisk upplevelse samt har diverse andra namn som samadhi inom buddhism och hinduism. Detta är som många här på forumet vet en upplevelse av att vara ett med allt och det var spot on för hur det var för mig den gången. Jag kände att jag var allt, att allt var ett och samma.
När jag i efterhand pratat med andra om detta har folk ibland tyckt att jag är knäpp som inte förstår att det bara var solsting. Men jag ser det såhär: även om det var solsting, så var det som att det öppnades något för mig den där gången, något som var mer sant än vår vanliga, vardagliga upplevelse av verkligheten. Där alla åtskillnader föll bort och jag direkt upplevde en slags djupare sanning, att vi alla bara är tillfälliga uttryck för samma sak, tillfälliga ansikten på samma kropp. Den sanna verkligheten tittade fram för ett kort ögonblick. Och det har gjort att jag efter detta under livet haft nära till hands att känna en djupare samhörighet med allt. Ibland kan det exempelvis komma över mig när jag sitter på bussen och tittar på mina medresenärer.
Jag vet att det är en del här som haft liknande upplevelser och det jag skulle vilja diskutera är: hur förhåller ni er till olika förklaringar av dem? Har ni ändrat er till eller från? Vad tror ni är mest "sant"?
Det som hände var följande: en solig dag i början av juni var jag och några kompisar ute och cyklade. Vi höll ett högt tempo och plötsligt började mitt synfält bli suddigt. Jag trampade först på men det blev snabbt sämre så jag stannade och satte mig i gräset vid sidan av vägen. Nu hände allting väldigt snabbt. Jag tappade uppfattningen om var och när jag befann mig. Jag var fortfarande vid medvetande men det var som att gränserna för var jag slutade och världen runtomkring tog vid upplöstes. Jag kände mig inte alls rädd för det som hände, utan snarare fullkomligt lugn och harmonisk. Efteråt berättade mina kompisar att jag hade varit okontaktbar ca 10 min och de hade blivit mycket rädda.
När detta skedde hade jag svårt att sätta ord på upplevelsen och beskriva vad som hände, men jag blev mycket tagen av den och hela den sommaren var det som att den var väldigt levande för mig och gjorde sig påmind i olika sammanhang, när jag var och badade t ex och kände mig som ett med vattnet och naturen runt om. Det var först senare när jag läste religion på gymnasiet som jag hittade ett språk som beskrev min upplevelse, när jag läste om det som i väst benämns som en mystisk upplevelse samt har diverse andra namn som samadhi inom buddhism och hinduism. Detta är som många här på forumet vet en upplevelse av att vara ett med allt och det var spot on för hur det var för mig den gången. Jag kände att jag var allt, att allt var ett och samma.
När jag i efterhand pratat med andra om detta har folk ibland tyckt att jag är knäpp som inte förstår att det bara var solsting. Men jag ser det såhär: även om det var solsting, så var det som att det öppnades något för mig den där gången, något som var mer sant än vår vanliga, vardagliga upplevelse av verkligheten. Där alla åtskillnader föll bort och jag direkt upplevde en slags djupare sanning, att vi alla bara är tillfälliga uttryck för samma sak, tillfälliga ansikten på samma kropp. Den sanna verkligheten tittade fram för ett kort ögonblick. Och det har gjort att jag efter detta under livet haft nära till hands att känna en djupare samhörighet med allt. Ibland kan det exempelvis komma över mig när jag sitter på bussen och tittar på mina medresenärer.
Jag vet att det är en del här som haft liknande upplevelser och det jag skulle vilja diskutera är: hur förhåller ni er till olika förklaringar av dem? Har ni ändrat er till eller från? Vad tror ni är mest "sant"?
