WAAh vilken kväll *LSD*

Vi hade beslutat att ta LSD och vi kunde inte ha valt en vackrare dag. Solen sken en varm lördagsförmiddag i Göteborg. Långsamt promenerade vi längst vägen och diskuterade hur eftermiddagen skulle se ut… vår destination var slottsparken och vårt mål var total lycka.
När vi anländer möts vi av ett hav av människor… det första vi ser är en grupp medelålders människor som mediterar till någon konstig musik. Lite busig som jag är närmar jag mig dom och börjar sjunga lite halvhögt på Gaia tri mantrat (hur stavas det? Det heliga Indiska mantrat).
En av dom lyfter på ögonlocket och tittar lite undrande på mig.
Vi slår oss ner på en bänk och (vi kallar honom *jonas*) tar direkt upp sin plånbok och drar fram lapparna.
Jag sneglar lite på dom och känner en nervös stöt i magen samtidigt som jag känner mig glad.
Vi placerar lapparna på tungan och för skoj skull tar vi ett kort som minne…
Jag kan ju meddela att kortet såg ganska absurt ut.
Långsamt rör vi oss vidare och jag tycker att precis alla sneglar på oss när vi går förbi. (Varför inbillar man sig alltid det?) Efter att ha klättrat upp för ett berg. Suttigt på ett träd och pratat allmän skit. Börjar jonas att ändra sitt sätt att gå på. Hans, hur ska man säga utstrålning ändras och jag förstår att lapparna har börjat verka. Jag känner att dom första tecknarna börjar eftersom det oftast börjar med att mitt balans sinne slås ut. För informationens skull kan jag tala om att vi är på väg mot säldammen och fåglarna för vi är övertygade om att det måste vara helt vrickat att se dom nu. Inte långt från sälarna börjar jag må illa och bestämmer mig för att sätta mig under ett träd en bit ifrån. Jonas ojar sig och utbrister att alla mönster verkar så påtagliga och att strukturen har ändrats. Jag som endast känner mig illamående och ur balans känner mig ganska misslyckad. Ja menar här sitter jag under ett träd och leker oberörd.
För att bryta mitt nerdragna tankemönster tar jag fram min skit heta Walkman (så går det när ens mp3 blir snodd) och sätter på lite Ecstasy musik. Vilket förövrigt fungerar asbra även i sånnahär sammanhang. Efter en liten stund känner jag mig på bättre humör och jag och jonas bestämmer oss för att gå vidare ner mot sälarna. Jaha tänker jag förbryllat… det var inte det minsta coolt att se på sälar… dom ser precis likadana ut. Jag sneglar lite på jonas och han verkar till min besvikelse helt tagen av sälarna… muttrande höjde jag volymen på min Walkman och började skutta lite upp och ner och varför i helvete jag gjorde det när det stod en miljon människor runt omkring det vet bara lapparna.
Vi traskar vidare och kommer fram till ett litet hus med massa fåglar i… trött är jag inte men eftersom mitt balans sinne inte fungerar som det ska så sätter jag mig lite smidigt på räcket för att slippa stå och luta. Pang. Det lilla räcket som så fint omgav fågelhuset var inte gjort av stål som jag trodde utan nått stålfärgat plast och när jag satte mig vek sig hela grejen på mitten.
Röd i ansiktet som en tomat ställer jag mig upp, tyvärr lite för fort för jag känner direkt att jag blir yr och måste nu snabbt sätta mig ner. På det söndriga räcket. Detta måste förövrigt sätt ganska lustigt ut.
Jag vill såklart bege mig därifrån på en gång och bokstavligen drar med mig jonas för att slippa alla blickar och kommentarer. Jag har för mig att det var en tant som kom fram och sa något om något men jag har inte den blekaste aningen om vad.
När jag vandrar ner för en ganska så bred gångväg på väg mot vad jag skulle tro parkens hjärta (jag vet inte vart vi befinner oss) så börjar dom första hallisarna äntligen framträda.
Det ser ut ungefär som om hela världen var en spänd yta och någon slår på den med en gigantisk trumpinne… för att beskriva det bättre så ser det ut som om det går vibrationer i vågor ut från en obestämd mitt *boom … boom* för varje sekund kommer en ny våg ut som får hela världen att vibrera. Ganska så mäktigt.
Jag minns att jag tog några försiktiga steg ut från stigen mot gräsmattan (där ungefär 100 tusen människor befinner sig) och sen minns jag att jag viker mig dubbelt av skratt. Jag kan inte hejda det, jag vet inte vart det kom ifrån och killen med den alternativa klädstilen som ska sitta och se så viktig och alternativ ut fick mig att rynka på pannan, höja ögonbrynen och bara skratta ännu vildare. Vid det här laget har en del människor upptäckt mig och tittar lite förbryllat och nyfiket på mig. Jag sätter mig ner på gräset och håller för munnen.
Sedan ställer jag mig upp och känner mig helt cool och oberörd.. Faktiskt så oberörd att jag måste gå fram till det stora trädet som står där och undersöka hur det kommer sig att barken glider upp och ner så lustigt som den gör. Efter att ha stått och stirrat in i en ek i ungefär en kvart petar Jonas på mig och frågar vad jag gör. Jag förklarar ingående varför gud skapade en gran tills jag kom på att det inte alls var en gran och så skämdes jag och föreslog att vi skulle promenera vidare. Vi vandrar en bit och bestämmer oss sedan för att slå oss ner vid en enbuske som ligger lite avskiljt från alla andra människor.
Efter en inte så lång stund dyker det upp en ganska så stor man med två ska jag säga skräckinjagande? Schäfrar.
Jag som inte är rädd för hundar hostar lite klämtjäkt ur mig.
”Åh vilka söta små fina hundar” mannen vänder på huvudet och tittar på mig ”ah visst är dom.” Säger han ”det här är första klassens hundar. Utbildade i polisens hårdaste skola. Fin fina narkotika hundar.” Har (eller sa han ska?) Användas i tjänst.
Sedan lossar han på snörena så att hundarna kan närma sig oss vilket som gör.
Både jag och Jonas bokstavligen flyger upp och kastar oss bakåt. Mannen lyfter på ögonbrynet. ”Eh vi måste nog gå nu lyckas jag lite halvbra få ur mig” sedan skyndar både jag och Jonas oss iväg. Väl inne i säkerhet (bakom en kulle inne i en dunge) sätter vi oss ner och skrattar lite nervöst. Vi diskuterar överdrivet om hur nära det var och vilken ironi det var och hur otroligt skickligt vi lyckades ta oss från faran för vi hade i princip blivigt jagade av narkotika hundar och inspärrade i galler… eller inte, men det kunde ha vart så.
Här inne börjar jag helt klart att älska världen. Nu framträder dom två färgerna som alltid framträder. Rött på vänster sida och grönt på höger. Eller tvärtom. Men rött och grönt i alla fall. Jag njuter och det är perfekt varmt och perfekt kallt och allt är precis som det ska.
Jag berättar nu för Jonas hur olyckligt allt hade börjat och att jag nu mådde 100 gånger bättre och han bannar mig för att jag inte sa till honom att jag mådde konstigt. En halvnaken svettig kille kommer förbi springande och jag skrattar åt honom. Lite för högt för han vänder sig om och höjer på axlarna och ögonbrynen. Jag sväljer min tunga och stirrar ner i marken.
Några andra killar kommer förbi passerande och när dom hejar på oss tycker tydligen Jonas att han känner samhörighet med dom för han öppnar sig totalt och berättar vad vi precis har gjort.
Dom tittar lite ironiskt på oss och jag lyckas inte alls lista ut vad det är dom tänker.
”Ah så du har också tatt lilla flicka” dom tittar på mig och jag skäms.
”Nej” säger jag lite demonstrativt innan jag hinner tänka på vad jag säger
”Jasså” ”jag tyckte att han sa att NI tatt LSD”
”Okej då” svarar jag snabbt. ”Okej då?” Dom ser lite förbryllade ut men skrattar sedan åt mig. ”Jaja ta det lugnt” sedan går dom sin väg. För att demonstrera att det var Jonas fel att jag gjort bort mig så ägnar jag mig åt att titta på hur det strömmar vågor av energi genom himmelen.
Egentligen brydde jag inte mig om det utan låtsades bara, men eftersom jag snabbt insåg hur vackert det var i denna lilla Disney liknade värld. Börjar jag noggrannare granska alla vackra former och strukturer. Och så mitt uppe i mitt ”hallelulia, jag är ett med allt” reser sig Jonas upp och går i väg. Han bah går iväg och jag hinner inte fatta nått utan reser mig upp och stirrar mig omkring. Kastar mig ut ur dungen då med kanske 20 blickar på mig och snavar och ramlar. Med ett vad man skulle kunna likna vart är du skrik faller jag huvudstupa ner för kullen och landar bedövat på en sten. *Mhmm… dudilliduu* säger jag för mig själv och tittar upp i himmelen. Jaha varför? Vad var nu detta bra för? Nu tänker jag definitivt INTE resa mig upp och möta en miljons blickar. Varför måste mitt balans sinne vara helt bortkopplat inte händer det här alla andra. Efter en stund kommer Jonas framspringande. Han ser till en början orolig ut men när han får syn på min blick knäcker han sig. Varför tänker jag. Inte nog med att jag gjort bort mig. Nu står en ful, helt as flummig kille och skrattar åt mig. Men ögonbrynen i kors ställer jag mig upp och tittar mig omkring. Kanske 10m från mig sitter ett gäng med killar som lite glatt vinkar åt mig. Aha tänker jag. Min räddning. (Hur fan skulle det kunna vara det?) Jag promenerar lite catwalk liknade fram till dom och slår mig ner. Bakom mig kommer Jonas lunkande och han verkar inte riktigt veta vad han ska göra av sig själv.
Vi presenterar oss lite formellt och jag har ingen aning om jag sa mitt namn eller om jag ens svarade när dom frågade.
”Är det här **** avundsjuka pojkvän” säger dom när Jonas kommer fram.
”Ja” svarar han. Förvånat vänder jag mig om. ”EH VA?” Säger jag. Och han tittar lite konstigt på mig. Okej antingen är det här något jag inte vet om eller så befinner han sig i en annan dimission. Jag rättar hans misstag medan han har stora problem att sätta sig ner.

fortsättning i del 2

Nu börjar trippen slå och jag fattar inte ett ord av vad någon säger. Vi pratar i kanske en halvtimme och det ända jag kan säga är att en kille såg ut som en före detta missbrukare och en som en homosexuell transvestit för han låg utan tröja och smekte sig på bröstet och putade med läpparna. Han hade förövrigt en stor halvläskig hund som var totalt revir (nånting… va säger man? Försvarar sitt revir) för när en kille kom springande mot oss visade han tänderna och studsade upp och ner helt galet skällande. Killen backade undan. Efter ett tag började det rycka i benen och jag får nog och säger att vi tyvärr måste gå. Dom vinkar lite åt mig och vi skiljs åt.
Åh… vad det är lätt att gå när benen flyger fram. Jag kan till och med hoppa lite och det gör jag. *Hopp, Hopp* hihi va lätt det går.
Nu är världen totalt underbar och vi sätter oss under en stor träd och NJUTER av det vackra vi har omkring oss. Men, men, men. Allt vackert varar inte för alltid för nu ska Jonas prata med mig. Det råkar vara så att han är kär i mig och vill prata alvar med mig. Jag anstränger mig för att förstå men i själva verket sitter jag bara och speglar mig i hans solglasögon.
Waah, va vacker jag ser ut. Som en liten älva. Jag kollar på min kropp jo nog är jag en liten älva i en sagovärld.
Det ringer på min telefon och två av mina kompisar frågar förtjust vart jag är och bestämmer sig på en gång att dom måste komma och träffa oss. Det blir min räddning. Vi rör i alla fall på oss. Men han fortsätter att tjöta. Jag bestämmer att han är en nisse och orkar inte ge honom mer energi. På vägen får jag syn på två mörka killar (vet inte vilket land dom kommer ifrån) först lägger jag inte så mycket vikt på det men när jag granskar som tycker jag att dom ser ut som två svarta pantrar. Jag ler överförtjust mot dom och den ena killen ger ifrån sig ett skrattliknande tjut när han får syn på mig. Waaah tänker jag. Två lekfulla pantrar.
Sen sätter jag mig på asfalten medan den rör sig. Och telefonen ringer igen.
Det är tjejerna och dom undrar vart jag är. Jag försöker ingående förklara tills jag inser att jag inte har en aning om vart vi är.
Jag frågar Jonas men han vet inte heller. Jag får panik och rusar ut i gatan stoppar en bil och frågar. Han ser arg ut och säger till mig att kolla på väggen. Med stora bokstäver står gatans namn och jag himlar med ögonen. (nu tänker jag dra ner på detaljer för att det blir så jävla drygt att läsa annars, men vi båda går i alla fall mot mina kompisar och han pratar vidare om att han måste ha en relation med mig annars orkar han inte träffa mig mera och blabla bla. Vi kommer fram och dom är asglada och vi flummar lite och dom skrattar åt oss. Vi beger oss går mot spårvagnen och åker åt var sitt håll. Jag med tjejerna. Vi går omkring i stan vilket är en plåga mig. för ni som har tatt LSD och är tjejer kanske vet hur gräsigt FUL man blir. Minna läppar var röda som blod och maskaran runt ögonen såg ut som kajal. Mina ögon var öppna och huden ah jag såg ut som en jävla tjackpundare och jag svär alla kollade på oss) men va händer sen? Ska jag säga. Mens vi sitter där och jag BARA vill hem och sova så säger min ena kompis. Det värsta som skulle kunna hända nu är att en kontrollör kommer nu. Vi tittar menade på varandra. ”ja eller hur, fan då skulle jag springa” säger jag och dom andra instämmer. ”ja vi är kontrollörer får vi be om färdbevis” jag tappar andan.
Nej, nej, nej. Det här händer inte.
Vi tvingas av spårvagnen och där sitter vi på en bänk och blir uppläxade. Jag med ”dumma” saker i min väska och kanske en böter på flera hundra kronor. Och så med ögon som tefat. Va lyckat. Som tur är hade jag ett hundra kort och jag lyckas övertyga dom att jag precis skulle stämpla och att jag inte kommer härifrån. Så historien slutar med att jag får mitt hundrakort tömt och vi får gå vidare… *andas ut*
Efter att ha gott omkring i stan någon timme och konstaterat att det inte går några tåg hem till mig får jag sova över hos en av tjejerna. Slutet gott allting gott.

För er som vill veta hur det gick för Jonas läs vidare här (han tog ungefär 3 ggr så mk som mig)
När vi kommigt hem till tjejen ringer min telefon. Det är Jonas och han låter helt förstörd.
Hjälp, hjälp. Igelkotten bet mig. *jag skrattar så jag knäcker mig* ”jag kan inte gå för alla pelikaner. *skrattet fortsätter” vart är du? Frågar jag.
”I en skog” oh hopp tänker jag. I en skog. Någonstans i Göteborgs trakten. Lyckat.
På skoj och mest i ett försök säger jag. ”okej men jag skickar en häst som ska hjälpa dig”
Efter en stund stönar Jonas till.. ”jaja jag ser den, den är stor och svart och kommer flygande”
Detta är ju galet tänker jag. Vilken överdos han måste ha fått.
Jag pratar med honom och försöker få honom till vettet men lyckas inte. Tillslut bryts det av att batteriet dog. Kan ju meddela för er som undrar att han vaknade upp i skogen nästa morgon utan kläder. Jaja det var allt för mig gott folk. Hoppas denna rapport var värld.
Och jag lovar jag är inte helt bäng i huvudet… eller jo


SORRY FÖR MINA FELSTAVNINGAR, HADE GANSKA KORT TID PÅ MIG!!

Använd styckesindelning och stava rätt till nästa gång, väldigt svårt att läsa annars.

Låter som något man borde prova. Fast jag skulle nog aldrig våga trippa i slottsskogen bland allt folk. Trodde först att ni båda var killar så det blev väldigt.. skumt där i mitten.

Du kan ju inte bara dissa "Jonas" sådär. Fy fabian!

Ganska livfull rapport, men stavning, särskrivning och avsaknad av styckesindelning drar ner betyget till 2/5.

Som sagt, omöjligt att läsa: kör i word och styckeindela...

Verkade som en grym upplevelse, mindre trevlig läsning dock! Som flera har tipsat om använd styckesindelning, blir mycket mycket enklare att läsa då

tyckte inte det var några problem att läsa, men du kanske redan har ändrat

verkar helskönt, skicka ett pm om du kommer uppåt stockholm nåt

spelar det någon roll... jag försöker inte få MVG i svenska... passar det inte så låt bli att läsa :/

tänk dig synen med "jonas" naken i skogen.. haha

jaja..

haha.. vi ska flumma tillsammans vi med..
sist jag tog syra var ju du "bakis".. lite synd..
hade varit kul att ha med dig på min fuckade promenad..

löv ya...

och du vet inte riktigt hela historien...