En kvinnlig vän för en man

Det är klart att en civiliserad högsofistikerad man kan ha väninnor. Jag har själv ett flertal väninnor som utgör motvikt till mina manliga vänner och herrbekanta.
En man som inte klarar att ha kvinnliga vänner måtte vara en grottbjörn.

Nu var det ju inte vad man har [eller inte klarar att ha] som är frågan. Det är vad man kallar det [om man har det].

Själv brukar jag alltid använda det könsneutrala vän,kompis eller polare, oavsätt kön.
Sen flickvän var nåt för 80talet, när man hade sådana och då gällde det den specialla kvinnan/flickan som man umgicks med just då.
Väninna har jag aldrig hört en kar säga, möjligen fugans väninnor eller dyligt.

Vad fan är problemet? Vän och kompis är könsneutrala ord. Varför inte använda dessa?

De funkar dåligt i de fall man inte vill eller kan vara könsneutral.
Därför omtalar jag – när nöden så kräver – mina dambekanta som ”väninnor”.

Det fungerar alldeles utmärkt.

Varför vill du inte och varför kan du inte? Är det någon märkvärdighetsfaktor, igen?

Primo: Vad menar du med ”igen”?

Secundo: Använd din fantasi så kanske du kommer på något fall där det är relevant att vara könsspecifik.

Tertio: Du verkar mena att det genomgående är bättre att vara könsospecifik än könsspecifik. Men det beror ju självfallet på sammanhanget; det går inte att bära unisexkläder i alla sammanhang.

Det är precis vad som står, kanske märks i detta inlägg också?


Om jag ska använda fantasin lär det inte vara nödvändigt.


Så snart vi lämnat språket lär det synas, men nu är det språk vi talar om.

Enkom "vän" givetvis. Av samma anledning som jag inte säger "min manliga kompis" eller "min kvinnliga brevbärare". Eller "damgitarrist" samt "herrbasist" för den delen.

Antar att du syftar på diskussionen om bristen på naturligt avspända men ändå skilda tilltalsnivåer i svenskan, men i den visade du att du inte begrep vad jag menade; att din fantasi inte förmådde visualisera de situationer jag anförde; samt att du bortsåg från språkets nödvändiga koppling till verkliga ting.

Intressant fråga. Jag tror att det här med "väninna" är något kvinnor, ev lite feminina män har (främst).

Det är typ lite bättre än ytliga vänner som de kan snacka relationer, samlevnad, mm med och gå på fik/film/middag . Eller är det här en dålig tolkning?


Sen kan jag nog säga att jag har ett par sådana men kallar dem ändå bara vänner eller bekanta som flera har sagt.

Det är snarare du som bortser från det självklara eftersom det aldrig kommer att handla om benämningen som enskilt ord. Hela frågeställningen från TS är konstruerad på ett sätt som aldrig kommer att uppstå i verkligheten.

När skulle det vara aktuellt att hänvisa till någon som »vännina« utan att ange vem perosnen är? På något sätt kommer det att framgå att det är en kvinna.

- Hon är min vän.
- Karin är min vän.

När fanitiserar du fram en fullständigt avgränsad situation där ordet »väninna« ger någon annan information än att du faktiskt vill använda just det ordet?

TS har en helt verklighetsfrämmande situation som utgångapunkt. När sitter två personer i ett samtal där den ena känner sig så bakbunden att den inte kan säga som det är?


Vad är det för meningen egentligen? Den är helt lösryckt ur ett sammanhang. Tänker TS sluta prata efter detta? Har TS sagt något dessförinnan? Vad är viktigast att framhäva att ha någon att spela tennis med eller att dölja att det är en kvinna? Kan det vara att stoltsera med att det är en kvinna?

När vill/måste du säga »väninna« och varför?