En kvinnlig vän för en man

Fast TS hade fastnat i det som många gör, tron att det tydligt måste utmärkas en skillnad med avseende på kön. Det var därför jag förtydligade att vän är könsneutralt och kräver inget könsförtydligande.

Men när ”vän” är för oprecist och man vill betona bekantskapens könstillhörighet behövs ett annat ord. T ex ”väninna”. Många skiljer ju även på ”mamma” och ”pappa”, trots att det med ditt resonemang ginge lika bra att säga ”förälder”.

Då får du väl säga manlig (jo jag menar manlig) vän om du vill betona det.

Vad jag understryker är att detta tänkande att en vän per definition skulle vara manlig bara är ett handikappat sätt att se på människor. En vän har i sig inget med kön att göra egentligen.

Det kan jag hålla med om, men samtidigt finns det faktiskt situationer då information om kön är intressant. De sant rabiata verkar inte hålla med om det.

Det verkar på lekmannen grovt finnas tvenne skolor, den tyska och den svenska, där den tyska ginge ut på att nogsamt nämna båda könen, medan den svenska läte det framstå som att inga kön funnes.

Inte bara intressant. Det borde finnas situationer där det är nödvändigt. Det ser jag emellertid inte i det som TS frågar eftersom det är en vanlig vardagssituation.


Men det stämmer ju inte. Svenskan har, till skillnad från exempelvis finaskan, han och hon så nog finns det kön.

Jag tänkte närmast på tyskans besatthet av att låta båda könen framgå i yrkesbeteckningar resp. svenskans motsatta fixering vid att avköna yrkesbeteckningar. Säg ”författarinna” i dag och du får ett glödgat brännjärn med stämpeln STOFIL tryckt i pannan.

män har traditionellt sett ofta inte haft några kvinnliga vänner de umgåtts med och refererar till på det sättet.

Fast det spelar ju ingen roll om det är ovanligt. När det är så är det och då är det inga konstigheter med det. Om nio män inte har en vän som inte är man och den tionde har det så förekommenr det och hanteras utifrån det.

Det är skillnad på en vän och en »vän i viken«.

Har träffat en man som använde ordet väninna om tjejkompisar men inte så ofta. Det var en tvåspråkig person, franska/svenska, och jag antar att det fanns en vana från franskan att skilja femininum och maskulinum som då spökade. Jag tyckte det lät rätt fånigt att säga väninna i sammanhanget. Ordet användes väl mest förr och kvinnor sa det då mest om varandra.

Män och kvinnor kan inte bara vara vänner.

Så är det och så ska det förbli. Det är så oerhört komiskt när en man säger att han har en ”väninna”.

Här är det lite komiskt:

https://www.expressen.se/blogg/kvali...sexuell-affar/

Svensk Ordbok anger att det kan användas så:


https://svenska.se/tre/?sok=v%C3%A4ninna&pz=2

Det finns visserligen inga reciproka substantiv enligt strikta grammatiska regler, men jag skulle nog ändå säga att väninna kvalificerar sig för det. Det bör, i min mening, finnas en ömsesidighet i det ordet, där den som säger det gör det till sin likhet.