Jean Giraud/Moebius- Världens bästa tecknare?

Håller med, fast tråden handlat ju om han som tecknare.

Måste dock tyvärr säga att de sista Blueberry inte var höjdare.

Som om man bara skulle få nämna Celine Dion och inte Dylan i en tråd om bästa sångare. Teknisk kompetens är ju inte allt.

Jag lägger min röst på Carl Barks https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Carl_Barks Han som tecknade Kalle Anka med den långa näbben.

Jag håller såklart inte med dig men nämn gärna några som du tycker gör bättre ifrån sig.

Hermann och Hans Lindahl är två jag kommer på utan att ens tänka efter.

Kan instämma med Moebius förmåga att teckna perspektiv och hans ligne claire är imponerande.

Även om han inte lyckas med anatomisk realism så gillar jag hur Richard Corbens färg, skuggningar och form lyckas stundvis se så 3d djup ut... nästan som dockor...

Brian bollands svart-vita är annars imponerande i paneler och form, gillar även när han tar ut svängarna i omslagen.

Kverulanten i tråden som yttrade sig att Giraud inte var en särskilt bra tecknare är naturligtvis en idiot.

Moebius är naturligtvis en av dom allra största tecknarna. Han talang gick utöver att 'bara' vara en fantastisk serietecknare, utan sträcker sig långt upp i toppen för historiens bästa illustrativa/narrativa konstnärer.

När Jean Giraud eller Moebius blev inbjuden till USA för att teckna omslag till Marvel (Silver Surfer bl. a) så sade Stan Lee att han lite grand skämdes för att Giraud så uppenbarligen var en för stor konstnär för Marvels lite fåniga idéer.

Phillippe Druillet som jobbade med Giraud på Metal Hurlant kallade honom något motvilligt, dom var ju konkurrenter, 'Amadeus' då hans talang för balans, rumslighet och perspektiv kom så lätt för honom.

Hans inflytande på populärkulturen är långt större än vad man kan tro, och hans stil har blivit så pass kopierad i efterhand att man kan bli förvirrad över vem som egentligen var först med dessa luftiga, hisnande och spektakulära sätt att illustrera rumslighet. Men först var Giraud, det är en sak som är säker.

Han var tongivande concept artist på filmer som Alien (tillsammans med en annan gigant, HR Giger), Tron och det Femte Elementet.

Både regissören Ridley Scott och Studio Ghiblis skapare Miyazaki har öppet talat om hur influerade dom har blivit i sitt eget arbete av Jean Girauds bilder.

Exakt detta jag menar i Ts. Han låg så otroligt långt före sin tid. Härligt med någon som ser geniet bakom linjerna. Guldstjärna till dig.

Men vilka svampar hade han satt i sig när han tecknade den här passagen om den här passagen?

https://i.pinimg.com/736x/a1/aa/67/a...40804f1dc5.jpg

Girauds mor blev tillsammans med en mexikansk man vilket resulterade i att Giraud spenderade nio månader i Mexiko. Mycket av den tiden vandrade han i den mexikanska öknen, vilket enligt honom själv väckte hans känsla för himmel, horisont och öken - och balansen däremellan.

Jag är helt säker på att jag har läst intervjuer med honom där han också nämner meskalin eller mexikanska svampar under den här tiden i Mexikos öken - men jag hittar inte den källan just nu. Jag återkommer om jag gör det (apropå den andra tråden i det här delforumet som tar upp konstnärer och droganvändning).

Tror det nämns i någon av Cobolts svenska utgåvor, och hur svampkonsumtionen kan ha bidragit till färgsensationerna och -experimenten i Blueberry liksom till den hallucinatoriska stämningen i Mœbius verk. Giraud verkar ju ha varit en tidstypisk konstnärsromantiker som idealiserade drömmen, visionen, schamanismen och "naturfolken" på bekostnad av den imperialistiska västerländska civilisationen, och dessa drag som väl fanns redan hos Charlier tilltog efter dennes bortgång. Men för det här märkliga berättandet där huvudpersonerna växelvis befinner sig på olika sidor av det stup de försöker passera räcker nog inte ens svamp som förklaring. Antingen gick han på tyngre droger eller så struntade han i all logik bara för glädjen att få teckna.

Han nämner i en dokumentär (https://www.youtube.com/watch?v=jNas...ature=emb_logo tror det kan vara denna men är inte helt 100) att han går in i något slags meditativt tillstånd när han tecknar. Han beskriver det som att pennan lever sitt eget liv och att han bara hänger med. Det är tydligt att han är öppen för en mer andlig och fri syn på psyket, känns inte som att steget därifrån till svamp i öknen är särskilt långt.. Han är inte den första konstnären som utforskat den banan så att säga.