Är det något som framstår som krystat – och med viss koppling till den här diskussionen – så är det psykoanalytikernas förkärlek (det gäller särskilt Lacan och hans efterföljare) för ytliga likheter mellan helt obesläktade ord – som om de därigenom bure på något förborgat, omedvetet släktskap eller samband (som bara psykoanalysens överstepräster kan uttolka och göra en stor affär av). De frambesvärjer släktskap mellan ljudlika ord och styckar längre ord medelst bindestreck för att få kortare ord inuti desamma att framträda, ord som saknar etymologiskt stöd i det sammanhanget men vars frambesvärjande inuti det längre ordet kan förhäxa en tillräckligt fanatisk och godtrogen anhängare. Till exempel é-normé–ment, som skulle kunna föra tankarna till att ”ljuga” (mentir) eller ”en lögnaktig norm”, trots att en sådan betydelsegrund språkligt sett saknas. Eller menar psykoanalytikerna att man inte ska ta dessa puerila ordlekar på allvar? Men vad ska man då ha dem till? Det fascinerande är att det är helt omöjligt att göra intellektuell karriär i Frankrike utan att vara mycket väl insatt i psykoanalysens begreppsvärld.
Mystère.
__________________
Senast redigerad av Dranghoff 2020-11-27 kl. 12:28.
