Hur viktigt är ord? Är ord förtrollningar?

Vissa är väl mer eller mindre mottagliga för vissa typer av ord. Jag personligen bryr mig inte så jättemycket om det som sägs är mindre inspirerande, annat än att jag instinktivt slutar lyssna och blir uttråkad och även i vissa fall irriterad. Är det däremot en väldigt bra låt eller en bra dialog i en film så skiner jag upp och blir väldigt mottaglig för budskapet samt känner en inre lycka.

För några år sedan såg jag ett klipp på youtube med en kille som pratade på engelska om att ord var förtrollningar. Han nämnde bl a att ordet "hello" inte är bra att använda för det består av "hell". Sedan nämnde han att att säga "good morning" var även det dåligt för "morning" låter som "mourning". Mer minns jag inte, men här är ett annat klipp som pratar om problematiska ord, https://www.youtube.com/watch?v=TksQj1bkpmo (the hidden spells in english words).

Kanske någon där ute som läst något om detta, om det kanske främst är lingvistik som ämnet faller under, som har något att säga. Stämmer anklagelserna eller ska man inte granska ords betydelse och utformning? Det heter ju att "sticks and stones may brake my bones, but words will never hurt me." Så klart att inte ord bryter ens ben, men kanske bryter ord om de används fel ner ens själ, eller i bästa fall så får man en dålig dag? Det går inte att förneka att ord är betydelsefulla, inte enbart för att fungera som enkel kommunikation mellan människor utan även för att t ex såra eller för att väcka inspiration.

Det är hur de används som spelar roll.
☺

Jag kan bara säga att i mina ritualer så förekommer en form kopplingar mellan ord och ord.
Ta exempel som hjort och gjort även engelska ord som Sun och son. Jag kan inte gå in så mycket mer på det där, men det är väl mer koder kan man säga. (Kanske inte alls detta du var inne på)
Det är alltså stavningen som skiljer orden men inte själva orden.

De är ju bara homofoner. De är inte kognater. Ren vidskepelse med andra ord.

Här har vi lite begrepp.

Homofoner: Homofoner är ord eller delar därav som uttalas lika oavsett stavning, men har olika betydelser. Homofoner som stavas lika kallas mer specifikt för homonymer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Homofon

Kognater: Kognat (även släktord) är en beteckning för ord som har gemensamt ursprung eller etymologi. Orden kan finnas i både samma och skilda språk. Ord i skilda språk som betraktas som kognater har vanligtvis haft lång historia i respektive språk och kan skilja sig vad gäller betydelse, uttal och stavning; sentida lånord brukar alltså inte betraktas som kognater i strikt mening. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kognat_(lingvistik)

Du fattar ju inte men ja de är homofoner, vidskepelse är det dock inte då jag sa att det är koder.

Kan det inte vara tvärtom? Att "hell" låter som "hello" och därför är helt ofarligt? 🙂

Kanske. Kan ske. Om man säger så kanske förtrollningen upphör. Kom att tänka på nu att "om man" låter som "omen" - jag kanske bör undvika den ordföljden i framtiden.

Kanske är faktiskt en sammandragning av kan ske. Engelska och tyska har samma: maybe= may be, vielleicht=viel leicht.

Också latinets fortasse verkar vara en sammandragning men mindre uppenbar: enligt Wiktionary kan det komma av fortuna esse.

"Omen" låter som "Amäh" som tonåringar säger när något känns löjligt, överdrivet, onödigt. 😉

Om ord skulle ha någon slags förtrollande effekt skulle det inte ha att göra med hur de låter, eller ännu mindre stavas. Det är ju fullständigt godtyckligt. En historisk slump. Det finns ingenting i konceptet helvetet som säger att det måste stavas "hell" på engelska. I så fall skulle ju förtrollningar vara helt annorlunda beroende på vilket språk du talar. Jag tror inte på magi och dylikt annars heller, men jag tror extra lite på det när såna trollgubbar sträcker sig efter den absolut lägst hängande frukten. Då är Alfapet en mer givande aktivitet för att få utlopp för sånt.

Nej, det är inte lingvistisk fråga, däremot kan man få bra hjälp av öppenvårdspsykiatrin. (Jag tror faktiskt att ordmagi ingår i standardundersökningarna.)