2006-05-16, 14:44
#1
Okej, det här var inte första gången jag testade philosophers stones men det var definitivt den trippen som var mest underbar. Är också min första tripprapport så ni får ursäkta om den är lång osv.
Det började med att jag satt hemma och hade sjukt tråkigt. Frågade en tjejkompis om hon ville gå på en kvällspromenad med mig, men hon var upptagen. Så där satt jag med ett sjukt stort sug att göra nåt, helst gå på promenad för att det var bra väder.
Då kommer jag på att "fan jag har ju en fin liten påse med tryfflar som jag köpte förut".
Problemet var att jag hade nyss haft middag och var riktigt mätt.
Jag satt i 20 min och funderade om jag skulle käka dom eller ej, men tillslut så bestämde jag mig för att göra det och åt ungefär 1,5 teskedar av dom.
Efter det gjorde jag mig redo, packade saft o bullar in i ryggsäcken, ett rör pringles och ett paket cigg. Tog på mig min mp3 spelare och bara gick.
Jag lämnade mitt rum runt 20:30 och hade inga planer vart jag skulle gå och hur. Jag började långsamt gå längs vattnet i en riktning jag aldrig varit mot.
Efter ungefär 20 min började jag känna av att det kändes enklare att gå, och att mitt humör hade förbättrats. Jag gick förbi ett kontor o såg att på gården bakom så hade dom ett litet gräsfält med kanoner riktade mot vattnet. Jag kände ett sug att gå o utforska så jag hittade en väg in och tog en cigg medans jag beundrade kanonerna och tänkte hur gamla dom är. Plötsligt märkte jag att lamporna inne i byggnaden hade släckts. Då slog det mig, "jag kanske kom in innan dom stängde och nu är jag inlåst". Jag skyndade ut, men det visade sig att stället jag kom in genom inte hade en dörr, inte ens en grind. Det var en helt öppen gata typ.
Jag började skratta av att hur dum jag kan vara att jag glömde hur jag kom in och hur det såg ut, och att jag trodde att jag skulle bli inlåst på ett öppet område.
Jag fortsatte min promenad mot hamnen som jag visste låg nånstans i närheten. Bara så ni vet så bor jag i England nu och området jag bor i är inte speciellt fint. Smutsigt o risigt.
Iaf så kom jag till hamnen och märker att det är nybyggt. Allt ser fint europeiskt om inte skandinaviskt ut. Jag börjar le som ett jävla mongo o tycker att allt e riktigt fint. På plats så hittar jag en 20 meter hög stolpe som har en ringklocka högst upp som var byggd 1850 typ. Är en massa info om den runtom på metallplattor så jag går runt o läser allt sjukt noga och blir så impad av all information att jag måste ta en cigg o beundra stolpen.
Jag tittar upp på den o den gungar lite lätt från sida till sida.
Efter det så rör jag mig vidare i en okänd riktning och hittar en liten stig längs vattnet. Vid det här laget så börjar jag peaka känner jag. Jag lyssnar på nån slags jazz med en tjej som sjunger lugnt på portuguisiska. Hennes röst låter extremt lugnande och jag föreställer mig att hon är en ängel som sjunger till mig i natten. Gatlamporna tar slut och jag går på stigen i månsken och känner mig helt underbar. Plötsligt ser jag en buske som går mot mig. den rör sig på stigen och har en till liten buske vid sidan om. Jag stannar o kollar nyfiket. Sen ser jag att det är en man som rastar en hund. Han går förbi mig och säger "Evening.." (nu måste ni förstå att jag inte sett en enda människa sen jag började promenaden typ) så jag blir sjukt glad och med ett riktigt stort leende säger desamma. Tar en cigg och märker att mina handlingar är i takt till musiken, jag tänder ciggen till rytmen, viftar lite på den och börjar plötsligt dirigera med min cigg. Jag skuttar fram med ett stort leende o dirigerar till musiken...och det känns förvånansvärt bra. Jag får ingen känsla av att det är fel eller skumt utan fortsätter bara och mår riktigt bra av det.
Tillslut kommer jag till ett litet överklass kvarter där stigen slutar.
Framför mig står en stor metall skulptur av två segel. Ena seglet drar en kvinna åt ett håll och den andra drar en sjöman. Hela skiten är upplyst av av lilablå spotlights underifrån och jag får en fet euforikick. Det känns som om skulpturen lockade mig dit, som om jag visste exakt i mitt undermedvetna var jag skulle gå från början. Jag hade anlänt till min slutdestination och allting runtom mig kändes som om det var skapat bara för att jag skulle se det och må bra.
Saken är den att på grund av att jag hade käkat middag precis innan jag intog svamparna så kröp effekterna fram långsamt i 3 timmar för att sen peaka nästan exakt när jag kom fram till skulpturen.
Kvarteret låg precis vid vattnet och det var en extremt fin utsikt. Där stod jag i 15 min och beundrade utsikten medans ljusen vid horisonten på en annan stad dansade och skimmrade till min musik. Jag kunde känna vinden, jag kunde "se" vinden i luften. Hur den flög omkring i vågor, hur den ålade sig okontrollerat för att senare nudda mig med sin kraft. Jag tog en till cigg och satte mig ner för att beundra skulpturen lite mer medans jag åt en bulle.
Plötsligt kändes det som om jag var ute till havs, som om det stänkte vatten i alla riktningar och mannen och kvinnan brottades med seglet. Jag kände verkligen hur mycket dom måste älska havet för att göra det dom gör.
Sen avbröts min lilla illusion av någon som tittade på tv i ett av husen så jag reste mig och bestämde mig för att det var dags att röra sig hemåt.
På vägen hem så dansade alla stjärnorna till min musik och månen var min bästa vän kändes det som. Den levde där i himlen och lös upp stigen åt mig.
Allt började kännas som ett äventyr nu. Allt jag gjorde, sa och såg kändes helt nytt, fräscht och intressant. Mitt luktsinne var så förstärkt att jag fick euforikickar bara av att känna lukten på en blommande buske som jag gick förbi.
Allt jag gick förbi passerade i otakt till mitt gående. Det kändes som om allt bara flög lugnt o fint förbi utan att det var kopplat till att jag gick. Allt hade en najs motionblur och lämnade fina spår i luften.
Under hela den här tiden så pratade jag för mig själv vad jag kände och hur najs allt var. Senare märkte jag att jag började babbla på engelska. Jag blev chockerad att jag kunde uttrycka mina tankar på ett annat språk. Jag började undra vad språk är för nåt och kunde med hjälp av viljan stänga av min association av ord med deras betydelse. Nu kunde jag höra orden som rena ljud och inget annat. Dom betydde absolut ingenting utan var bara en skum kombination av ljud jag gjorde med munnen.
Halvvägs hem så slog det mig att jag kan ett annat språk också, ryska. Det är faktist mitt hemspråk men jag använder det inte så ofta nu när jag inte bor hemma.
Så där gick jag och kunde inte fatta hur det kommer sig att jag pratade engelska och svenska innan om mitt hemspråk är ryska. Sen började jag undra varför jag pratar ut högt. Hade jag glömt hur man har en intern monolog? Jag prövade att sluta prata. Det var helt tyst, jag hade absolut inga tankar i mitt huvud som gjorde ljud. Det tog en del ansträngning att börja tänka nåt och jag blev rätt förvånad att hjärnan kan göra ljud fastän man inte hör ljud egentligen.
Allt det här var inget som skrämde mig utan tvärtom. Jag var glad och log, det kändes som om jag hade upptäckt en hemlighet.
Jag tittade nyfiket på alla bilar som passerade mig. Jag undrade vart alla skulle, varför människor åker till olika platser. Jag hade ingen rädsla whatsoever över nåt. Även när jag såg ett gäng så log jag bara för jag visste att dom inte skulle göra något. Att jag befann mig i en slags annorlunda värld där allt var lugnt o fint jämfört med dom.
Jag hade beräknat att det skulle ta 1 timme att komma hem o att jag skulle komma hem runt 00:00. När jag kom hem kl 23:50 så började jag garva av att jag hade gått fortare än mina beräkningar.
Jag var helt slut i benen så jag satte mig ner framför datorn men kunde inte hitta på nåt att göra. Jag hade verkligen totalt glömt bort vad man gör när man är hemma själv och är uttråkad, det kändes onaturligt att tvinga på ett intresse i nåt. Slutade med att jag gick och la mig lugnt o fint och sov som en bebis.
Vaknade på morgonen och kände mig frisk och pigg.
Här är en karta på min promenad också, så ni förstår att det var en bit att gå.
http://tinyurl.com/p2sfw
Det började med att jag satt hemma och hade sjukt tråkigt. Frågade en tjejkompis om hon ville gå på en kvällspromenad med mig, men hon var upptagen. Så där satt jag med ett sjukt stort sug att göra nåt, helst gå på promenad för att det var bra väder.
Då kommer jag på att "fan jag har ju en fin liten påse med tryfflar som jag köpte förut".
Problemet var att jag hade nyss haft middag och var riktigt mätt.
Jag satt i 20 min och funderade om jag skulle käka dom eller ej, men tillslut så bestämde jag mig för att göra det och åt ungefär 1,5 teskedar av dom.
Efter det gjorde jag mig redo, packade saft o bullar in i ryggsäcken, ett rör pringles och ett paket cigg. Tog på mig min mp3 spelare och bara gick.
Jag lämnade mitt rum runt 20:30 och hade inga planer vart jag skulle gå och hur. Jag började långsamt gå längs vattnet i en riktning jag aldrig varit mot.
Efter ungefär 20 min började jag känna av att det kändes enklare att gå, och att mitt humör hade förbättrats. Jag gick förbi ett kontor o såg att på gården bakom så hade dom ett litet gräsfält med kanoner riktade mot vattnet. Jag kände ett sug att gå o utforska så jag hittade en väg in och tog en cigg medans jag beundrade kanonerna och tänkte hur gamla dom är. Plötsligt märkte jag att lamporna inne i byggnaden hade släckts. Då slog det mig, "jag kanske kom in innan dom stängde och nu är jag inlåst". Jag skyndade ut, men det visade sig att stället jag kom in genom inte hade en dörr, inte ens en grind. Det var en helt öppen gata typ.
Jag började skratta av att hur dum jag kan vara att jag glömde hur jag kom in och hur det såg ut, och att jag trodde att jag skulle bli inlåst på ett öppet område.
Jag fortsatte min promenad mot hamnen som jag visste låg nånstans i närheten. Bara så ni vet så bor jag i England nu och området jag bor i är inte speciellt fint. Smutsigt o risigt.
Iaf så kom jag till hamnen och märker att det är nybyggt. Allt ser fint europeiskt om inte skandinaviskt ut. Jag börjar le som ett jävla mongo o tycker att allt e riktigt fint. På plats så hittar jag en 20 meter hög stolpe som har en ringklocka högst upp som var byggd 1850 typ. Är en massa info om den runtom på metallplattor så jag går runt o läser allt sjukt noga och blir så impad av all information att jag måste ta en cigg o beundra stolpen.
Jag tittar upp på den o den gungar lite lätt från sida till sida.
Efter det så rör jag mig vidare i en okänd riktning och hittar en liten stig längs vattnet. Vid det här laget så börjar jag peaka känner jag. Jag lyssnar på nån slags jazz med en tjej som sjunger lugnt på portuguisiska. Hennes röst låter extremt lugnande och jag föreställer mig att hon är en ängel som sjunger till mig i natten. Gatlamporna tar slut och jag går på stigen i månsken och känner mig helt underbar. Plötsligt ser jag en buske som går mot mig. den rör sig på stigen och har en till liten buske vid sidan om. Jag stannar o kollar nyfiket. Sen ser jag att det är en man som rastar en hund. Han går förbi mig och säger "Evening.." (nu måste ni förstå att jag inte sett en enda människa sen jag började promenaden typ) så jag blir sjukt glad och med ett riktigt stort leende säger desamma. Tar en cigg och märker att mina handlingar är i takt till musiken, jag tänder ciggen till rytmen, viftar lite på den och börjar plötsligt dirigera med min cigg. Jag skuttar fram med ett stort leende o dirigerar till musiken...och det känns förvånansvärt bra. Jag får ingen känsla av att det är fel eller skumt utan fortsätter bara och mår riktigt bra av det.
Tillslut kommer jag till ett litet överklass kvarter där stigen slutar.
Framför mig står en stor metall skulptur av två segel. Ena seglet drar en kvinna åt ett håll och den andra drar en sjöman. Hela skiten är upplyst av av lilablå spotlights underifrån och jag får en fet euforikick. Det känns som om skulpturen lockade mig dit, som om jag visste exakt i mitt undermedvetna var jag skulle gå från början. Jag hade anlänt till min slutdestination och allting runtom mig kändes som om det var skapat bara för att jag skulle se det och må bra.
Saken är den att på grund av att jag hade käkat middag precis innan jag intog svamparna så kröp effekterna fram långsamt i 3 timmar för att sen peaka nästan exakt när jag kom fram till skulpturen.
Kvarteret låg precis vid vattnet och det var en extremt fin utsikt. Där stod jag i 15 min och beundrade utsikten medans ljusen vid horisonten på en annan stad dansade och skimmrade till min musik. Jag kunde känna vinden, jag kunde "se" vinden i luften. Hur den flög omkring i vågor, hur den ålade sig okontrollerat för att senare nudda mig med sin kraft. Jag tog en till cigg och satte mig ner för att beundra skulpturen lite mer medans jag åt en bulle.
Plötsligt kändes det som om jag var ute till havs, som om det stänkte vatten i alla riktningar och mannen och kvinnan brottades med seglet. Jag kände verkligen hur mycket dom måste älska havet för att göra det dom gör.
Sen avbröts min lilla illusion av någon som tittade på tv i ett av husen så jag reste mig och bestämde mig för att det var dags att röra sig hemåt.
På vägen hem så dansade alla stjärnorna till min musik och månen var min bästa vän kändes det som. Den levde där i himlen och lös upp stigen åt mig.
Allt började kännas som ett äventyr nu. Allt jag gjorde, sa och såg kändes helt nytt, fräscht och intressant. Mitt luktsinne var så förstärkt att jag fick euforikickar bara av att känna lukten på en blommande buske som jag gick förbi.
Allt jag gick förbi passerade i otakt till mitt gående. Det kändes som om allt bara flög lugnt o fint förbi utan att det var kopplat till att jag gick. Allt hade en najs motionblur och lämnade fina spår i luften.
Under hela den här tiden så pratade jag för mig själv vad jag kände och hur najs allt var. Senare märkte jag att jag började babbla på engelska. Jag blev chockerad att jag kunde uttrycka mina tankar på ett annat språk. Jag började undra vad språk är för nåt och kunde med hjälp av viljan stänga av min association av ord med deras betydelse. Nu kunde jag höra orden som rena ljud och inget annat. Dom betydde absolut ingenting utan var bara en skum kombination av ljud jag gjorde med munnen.
Halvvägs hem så slog det mig att jag kan ett annat språk också, ryska. Det är faktist mitt hemspråk men jag använder det inte så ofta nu när jag inte bor hemma.
Så där gick jag och kunde inte fatta hur det kommer sig att jag pratade engelska och svenska innan om mitt hemspråk är ryska. Sen började jag undra varför jag pratar ut högt. Hade jag glömt hur man har en intern monolog? Jag prövade att sluta prata. Det var helt tyst, jag hade absolut inga tankar i mitt huvud som gjorde ljud. Det tog en del ansträngning att börja tänka nåt och jag blev rätt förvånad att hjärnan kan göra ljud fastän man inte hör ljud egentligen.
Allt det här var inget som skrämde mig utan tvärtom. Jag var glad och log, det kändes som om jag hade upptäckt en hemlighet.
Jag tittade nyfiket på alla bilar som passerade mig. Jag undrade vart alla skulle, varför människor åker till olika platser. Jag hade ingen rädsla whatsoever över nåt. Även när jag såg ett gäng så log jag bara för jag visste att dom inte skulle göra något. Att jag befann mig i en slags annorlunda värld där allt var lugnt o fint jämfört med dom.
Jag hade beräknat att det skulle ta 1 timme att komma hem o att jag skulle komma hem runt 00:00. När jag kom hem kl 23:50 så började jag garva av att jag hade gått fortare än mina beräkningar.
Jag var helt slut i benen så jag satte mig ner framför datorn men kunde inte hitta på nåt att göra. Jag hade verkligen totalt glömt bort vad man gör när man är hemma själv och är uttråkad, det kändes onaturligt att tvinga på ett intresse i nåt. Slutade med att jag gick och la mig lugnt o fint och sov som en bebis.
Vaknade på morgonen och kände mig frisk och pigg.
Här är en karta på min promenad också, så ni förstår att det var en bit att gå.
http://tinyurl.com/p2sfw
Ursäkta min okunnighet dock, vad är Philosofers Stone? Äre svamp?
