Varför äter ni psykofarmaka?

Intressant läsning. Hade gärna velat hört med historier om varför ni äter detta.

Jag får snabbt en tydlig bild på att man helt enkelt gör sig sjukare än vad man egentligen är. Jag får samma känsla ofta, att man tycker synd om sig själv istället för att förlåta, acceptera och tänka om hur man vill att ens liv skall se ut nu.

Jag har varit där själv tro mig. Jag har varit nere i det svarta hålet och aldrig trott jag skulle kunna bli glad och lycklig igen. Jag planerade mitt självmord och skrev brev till alla nära. Jag är inte helt hundra idag, det är jag inte men jag vet vad jag skall jobba på för att hamna där naturligt.

Kroppen vill uppnå homeostas , en jämvikt. Den vill befinna sig i ett stressfritt tillstånd och den vill arbeta fysiskt. Den vill få i sig naturligt bra mat och den vill vara utomhus mycket.

Jag blir verkligen rädd när jag ser hur människor som mår dåligt lever sina liv. Gör man allt perfekt kan man inte må dåligt. Mediciner ger biverkningar och trubbar av. Det blir aldrig bra i längden även om man kan få en typ av placeboeffekt till en början.
Placeboeffekt kan man få av i princip allting och det är där jag vill komma med detta.

Om man istället visualiserar sig själv i det perfekta livet, utan mediciner, vältränad glad och frisk. Då mår man bra bara av små steg man gör. Alla nyttiga val man gör får då en synergisk effekt och man ser sig själv läka naturligt.
Detta är flummigt som fan men om man ser sig själv kapabel till att uppnå sitt drömliv på naturlig väg och accepterar och är tacksam för det som faktiskt är bra så får man en antidepressiv effekt bara av att äta ett ekologiskt äpple.

Om man har idén att man är permanent sjuk och måste ha piller för att må bra så blir detta ens VERKLIGHET. Man blir aldrig frisk. Det är ett faktum att majoriteten som börjar med psykofarmaka aldrig kommer ifrån det någonsin!

Som bipolär så har medicinerna hjälpt mig jättemycket ,jag antar att du inte har haft en mani och vet hur illa det kan gå .jag jobbar heltid och har ett familjeliv . När jag vet hur jävla illa det kan gå utan medicinerna så är valet inte svårt.
Jävla tur att du slutade inom psykiatrin btw

Käkar själv Risperidon p.g.a. psykotiska inslag.

Personligen tänker jag själv ofta att det är lite av religiös karaktär.
Ser ut som att jag ser andar, i rakaste mening. Om inte annat att jag får förmaningar med mera, och även när jag käkar det här så är det inte som att det blir mindre av något av det, men det blir mycket mer känslomässigt hanterbart.

Precis innan jag fick det utskrivet så försökte jag sova, men framåt kvällen så såg det ut som om det var en genomskinlig person som gjorde miner och drygade med med.
Gestikulerade med läpparna som "Men du kan väl inte det häääär. Det här var inte på riktigt vaaaa? Fast du är ganska okej ändå. Men visst förstår du det häääär", och sådant typ.

Och det var bara fruktansvärt frustrerande.
Även om det verkligen var en ängel/demon som bara kände för att lattja lite så kändes det som "jahapp, ja det är ju kul att du kan göra sådär, men sluta blinka så fasligt mycket, jag försöker sova".

Och just det akutaste av det slutade efter att ha börjat på 1mg risperidon per kväll.

Det dyker upp lite ibland ändå, men i mycket mildare form.
Är typ husdjuret som gör roliga miner i ögonvrån och sådant, och det känns ändå ganska harmlöst i jämförelse.

Oavsett så känns det som att jag har ett eller två garnnystan att hålla reda nu, istället för en osorterad mängd på mellan fem och femton stycken.

Du är inte kvalificerad överhuvudtaget till att säga åt folk som är sjuka vidare de skall ta sina mediciner eller inte. Din åsikt betyder ingenting. Förmodligen ser psykiatrin ut som den gör för det jobbar alldeles för mycket folk med ditt slöa och gamla tänk i den.

Du som är så emot psykofarmaka.. Hur ställer du dig till de som är sjuka i Schizofreni?

Att du ens har jobbat i psykiatrin med dina utlåtanden är skrämmande. Du valde att säga upp dig för att folk ”inte lyssnade” på dig.. Haha alltså du är extremt korkad verkligen.

Du behöver specificera frågeställningen.
Menar du de som tar medicin för "nutidsångest" eller för att livet känns stressigt, en tillfällig svacka, eller lättare depression? Eller pratar du om människor med diagnoser typ OCD?
Det är nämligen en jädra skillnad, vilket du borde veta om du arbetat i psykiatrin.

Jag knaprar Antidepressivum och Neuroleptikum eftersom jag har svår ångest, nedstämdhet och depression med inslag av paranoida vanföreställningar. Detta delvis på grund av PTSS. Har gjort detta i ca 10 år nu. Syftet med detta är inte att bli frisk och lycklig. Syftet med att jag står på dessa preparat är att jag överhuvudtaget ska förmå mig att komma upp ur sängen på morgonen och klara mig genom en dag som en vanlig människa.

Nej du vill inte höra något, du ville bara mässa som en väckelsepräst, döma folk och komma med din enkla lösning (motsvarigheten till Jesus) till allt och alla. Som du gjorde redan i första meningen.

Jag arbetade inte inom psykiatrin på det sättet. Jag valde att praktisera där under min utbildning för att sedan skriva en utvärdering.

Sköterskorna och läkarna på avdelningen arbetar inte överhuvudtaget med förbättring. De vill att patienterna äter så mycket mediciner som möjligt och klagar så lite som möjligt. Schizofreni är en ovanlig och allvarlig genetisk psykisk störning som måste behandlas. Den påminner inte överhuvudtaget om generell psykisk ohälsa.

Jag säger inte åt någon att göra någonting. Jag vill veta hur folk tänker och försöker få er att se psykisk ohälsa på ett annat sätt än något som måste medicineras.

Därför att man kan ha en mental störning och ett perfekt liv.

Det är som att säga att varför tar du medicin för cancer istället för att ta tag i ditt liv.

Det är rätt hög lynchgrad på att säga så, men till folk med mentala problem är det tillåtet att vräka ur sig vad dumheter som helst. Antagligen för att de enda man hittar som man anser står under en och OK att sparka på, är de mentalsjuka.

Då har jag gjort analys av både påståendet och TS som person. Rätt duktigt om jag själv får säga det.

Så är det tyvärr. Fysiska problem ska man ha hjälp med medicinskt men så fort det kommer till psykiska problem ska man "ta tag i sitt liv" och skämmas för att man är tvungen att knapra piller. I vårt samhälle har det alltid varit skamfullt och hysch-hysch när det gäller psykiska åkommor. Sorligt att det ska vara så. Man anses svag och mindre värd som människa samtidigt som mörkertalet är enormt!

Rätt vanligt också att bipolära låter så. De får först en depression, sedan en mani, och under manin så tror de att de måste ha ordnat upp hela sitt liv.

Man har undersökt detta med positivt tänkande och numera anser man inte att det hör hemma i psykiatrin då det ofta gör folk sjukare.

Alltså det är bara en massa "tycka synd om" skit i tråden. Jag vill veta varför ni tror att ni inte kan bli friska naturligt.
Varför ni tror att ett trauma för 10 år sedan gör att ni aldrig kan bli friska igen. Varför ni tror att ni blir läkte av att höja lite serotonin i hjärnan med ett syntetiskt framtaget preparat.

Kroppen och hjärnan arbetar varje sekund åt att läka sig själv till ett ursprungsläge och detta går att nå genom att leva rent och tänka rätt.
Psykiatriska mediciner stör denna process och skapar andra problem. Varför tror ni att ni måste ha kemikalier för att bli friska? Detta är exakt vad läkemedelsbolagen vill att ni ska tro.
Kroppen och hjärnan är plastisk och bli blir vad vi tänker och hur vi lever våra liv.