Hur hanterar ni sorgen efter förälderns bortgång?

Jag miste min mamma för ett par veckor sedan. Hon dog av hjärtinfarkt på jobbet. Det var helt oväntat.

Jag visste inte att det skulle vara så här jobbigt att förlora någon som man verkligen älskar. Jag grät inte när min katt dog. Jag grät inte när min farmor dog, men det här är smärtan som jag har väldigt svårt att tåla.

Jag orkar inte göra någonting och jag har ingen matlust. Jag vill bara ha min mamma tillbaka, men verkligheten är ju att hon inte kommer tillbaka. Jag måste acceptera hennes död och förtsätter med livet, men det är oerhört jobbigt att göra så. Det känns väldigt overkligt att leva utan mamma.

Jag skulle gärna vilja veta hur andra som förlorat sin mamma tagit sig igenom sorgen och oron. Jag förstår att alla har olika sätt att hantera sorgen, men jag vill gärna läsa hur ni hanterade sorgen.

Svar: Droger. Det enda jag kan komma på.
Inget annat, om folk lever den dagen, kommer hjälpa dem mot smärtan.

Jag grät floder det första dygnet. Sedan var det liksom slut. Givetvis sörjde jag men de akuta känslorna kom aldrig tillbaka, troligen för att jag var hejdlös i min initiala ledsenhet. Så min rekommendation är att man släpper loss känslorna. Jag hoppas det finns någon som kan stötta dig samtidigt.

Förstår att sorgen är den absolut starkaste känslan nu.

Det gäller att komma in i de vanliga rutinerna med arbete osv.
Att göra det hjälper till då man tvingas att tänka på annat än sorgen.

Det kommer att ta sin tid att bearbeta sorgen, det är inget man enkelt skakar av sig.
Men med tiden kommer smärtan i minnet att gradvis minska och ge plats för de positiva minnen man har.

Det beror på relationen.
Fritzls dotter hade firat med champagne.

Lidande och smärta är ALLTID oundvikligt. Att omfamna den gör dig mycket starkare. Vad hade dina föräldrar önskat att du hade gjort?

Det beror ju på ålder men även sjukdom. Är folk över 70 år så får man räkna med att de kan dö en normal död men även om de lider av någon sjukdom. Menar att man då bör ställa in sig på att det kan hända, även om det sen kommer oväntat.

Men visst blir man ledsen ändå. Ingen lever för evigt och folk kan dö en normal död vid väldigt olika ålder. Man får väl tänka på de goda stunderna man hade tillsammans och vårda dessa i minnet. Det blir ju dock bättre med tiden, saknaden avtar ju inte men det blir lättare att acceptera att det hänt.

Livet är inte rättvist, vissa lever länge och andra dör unga, oavsett vad de själv gör för att vara hälsosamma.

Jag beklagar verkligen din förlust.

Jag förlorade min mamma för lite mer än 2 år sedan. Jag hade inte heller kunnat föreställa mig att det skulle vara så otroligt smärtsamt och då är jag ändå en emotionell person. Så jag förstår dig verkligen. Jag försökte att söka hjälp till slut vilket var svårt att få förvånande nog när det gällde just sorg. Tom Kyrkan sa nej såvida samtalet inte skulle handla om livet efter detta vilket jag fortfarande kan känna mig skitbesviken på.

Har du ngn släkting eller vän som orkar lyssna? Jag hade det till viss del men inte alls tillräckligt. Till slut pratade jag med en person som sa sig vara medial, hon sa inget specifikt om min mamma men pratade om döden på ett sätt som gjorde det hela ngt lättare. Jag tillät mig att gråta massor under lång tid och så skaffade jag en liten hund som jag var tvungen att ta hand om.

Jag får känslan att jag tog hennes död så mkt hårdare än vad de flesta gör och har funderat mkt på det. Jag undergräver inte andras sorg, man fungerade ju olika. För min del handlade det bla om att orka leva vidare utan henne.

Idag mår jag mkt mkt bättre även om jag sörjer. Men jag kan nu ha dagar i sträck utan att tänka på att hon är borta och att jag mår riktigt bra. Åkte under lång tid till graven varje dag och faktiskt pratade till henne. Varje gång längtan gjorde för ont åkte jag dit. Nu mkt mer sällan samt att jag kan tänka på fina minnen nu som ofta gör mig glad och att den känslan kan vara starkare än sorgen. Håll ut och gråt, ta sin tid om du har möjlighet. Kram

Du ska prata mycket om dem med andra som känner dina föräldrar

Inga egna erfarenheter ännu, men jag hade försökt sörja rejält i början, sedan försöka känna tacksamhet för den tid man fått tillsammans. Man kan ju intala sig att man kommer träffas igen, på nästa ställe också.

Vi vill gärna ignorera döden, men den är oundviklig för oss alla. Alla vi ser på stan kommer dö, varenda litet barn kommer dö.

Så omfamna detta faktum, och uppskatta livet här och nu.

Det man får försöka göra är ju klichén att minnas med värme och kärlek det man haft och delat, vi sörjer ju egentligen de stunder vi aldrig mer kommer uppleva, vilket blir väldigt abstrakt eftersom de ändå ligger i fantasin/framtiden.
Så, gläds åt vad ni haft, er kärlek, allt du fått uppleva och lära, och för det vidare.
(för egen del har jag förlorat anhöriga bla fader, men min känslomässiga respons på det var snarare att behärska mig från att pissa på hans grav, och min mor kommer jag känna typ detsamma för då den dagen kommer. Jo, visst grät jag, sörjde, och känner ännu sorg till och från, men mer över vad som aldrig blev, det man förnekats och fått lida för/pga)

Ta absolut inte droger som någon föreslog. Det kan bli helt fel.

Tillåt dig att sörja och gråta. Träng inte bort det som kommer upp.

Sök dig till människor och prata.

Jag miste min pappa för 33 år sedan och min mamma för 13 år sedan. Jag tänker fortfarande på dem varje dag. Sorgen har ändrats till tankar som kan vara sorgliga. Men jag kan också vara arg på mina föräldrar för dumma saker de gjorde.

Saker som jag fått efter mina föräldrar hjälper lite. Jag har till exempel en ring som pappa köpte till mamma när jag föddes. Min födelsedag är ingraverad. Den har jag alltid på mig och jag tänker att de är med mig. Andra saker kan jag koppla till ett socialt arv och en tillhörighet som jag mår bra av. Jag uppskattar också saker jag lärde mig av mina föräldrar.

När någon bekant idag pratar om bekymmer för en förälder som är gammal och sjuk är det skönt att jag har det bakom mig. Men när någon beklagar sig, till exempel för att de inte kan åka och hälsa på sina gamla föräldrar på grund av corona-restriktionerna, tycket jag att det är dumt och säger att "Du ska vara glad att dina föräldrar lever och fått träffa dina barn".

När min pappa skulle ha fyllt 80 samlade jag mina båda barn, man och svärson och pratade om min pappa. Det är ett sätt att skapa kopplingar mellan generationerna.

Man växer också med att ens föräldrar dör. Man blir vuxnare. Det är skönt att inte bli bestämd över.

Livet är orättvist.

Kram!

Känns ett tag, det går över.
Fokusera på dig själv och ditt liv.
När begravning och arv-biten är passerad kommer det kännas lite bättre.

Fortsätt att leva ditt liv, ägna din bortgångna en tanke ibland, men gräv för fan inte ner dig i sorgen, sånt är inte bra.