Nu har vi avlivat hunden, en del av mig dog med han

Det är som att förlora en familjemedlem, det går över med tiden men man glömmer aldrig.

Beklagar..

det som fick mig att lättare hantera det var att påminna sig om vilket fantastiskt liv ens lilla fluff haft och att han somnade in lugnt och skönt helt utan smärta

Edit: Hur gammal blev din älskling?

Ser mig inte som en hundmänniska, egentligen, men stöter jag på någon bekants hund förvandlas jag till en. Har en nära vän med ett riktigt praktexemplar av hund i storlek större som jag vet hade påverkat mig negativt om den skulle gå bort.

Gått igenom samma sak, med två katter. Det ska inte vara lätt. Saknad och tanken att man ”svek” katten är med en ett längre tag men samtidigt var det viktigt för mig att påminna mig om varför beslutet om avlivning togs. I vårat fall var det för att katten blivit såpass påverkad av sin ålder att den inte längre kunde leva med värdighet och att det helt enkelt var jobbigare för den att fortsätta leva - att låta tiden gå vore enbart egoistiskt. Givetvis är det en tröst om man, som i mitt fall, kan försäkra sig om att katten levt ett bra liv under sin tid här.

Givetvis, och samma är det med barn. Om någons barn dör tipsar jag dig om att säga ”ni kan ju skaffa ett nytt barn”.

Så mysigt och va fint av dig att ta en från ett hem och att ni dessutom blivit kompisar! Värmer mig att veta att ett liv som förmodligen inte haft de så bra har de betydligt bättre nu med sin nya bästis!

Bra råd till TS också.

Det är väl inte riktigt rättvist att jämföra ett barn som dör med en hund som får somna in efter att ha levt ett fullt liv. Och jag håller med föregående talare om att skaffa en ny hund (när man känner sig redo såklart), det handlar ju inte om att ersätta sin hund som gått bort, utan mer om att få en ny kompis som man kan förgylla livet för. Och som i sin tur kan göra detsamma för dig.

Du är ju dum i huvudet om du jämför ett barn med en hund.

Smärta. Knyter sig i magen när jag läser.

Skönt att man besitter empati , till en viss utsträckning.

Nej, det är ju inte det - men mitt ironiskt saltade inlägg vände sig till inlägget #Kongruensbojd skrev där denne likställde en död hund med en söndrig diskmaskin. Du lägger till ”när man känner sig redo”; redo efter att ha gått igenom vadå?

Jaha, du var alltså inte gränslös trots allt. Du lät så otroligt mentalt utmanad när du ursäktande tipsade om att man bara kan skaffa en ny hund så är situationen löst.

Givetvis går inte en hund att jämföra med ett barn, min poäng flög över huvudet på dig. Nivån av tragedi går inte att jämföra, men tragedin i trådens sammanhang är ju långt ifrån viktlös.

Beklagar sorgen. Det blir bättre, vet det är en klyscha. Det börjar bli bättre när man vant sig av med det som var hundens, promenader, matdags, hundens grejer.

Då slipper man få samma chock om igen, för först när värsta lagt sig är det vanligt att man glömmer att vännen är borta, Man tänker att nu är det matdags t ex. Och då får man chock igen när man inser att hunden inte är där. Vanorna sitter i ett tag. Det är konstigt att man en mikrosekund kan glömma.

När man slutat chocka sig själv så kan man börja läka. För mig har det hjälpt att prata om hunden. Inte skjuta bort det. Men det är olika vad som hjälper.

Nu så här länge efter känns det som hundens liv finns fast hunden inte finns. Det känns "bra" på något sätt. Hundens liv kan inte ogöras.

Men tills dess så var så ledsen som du behöver.

Man kan verkligen känna sig halv. Hunden är ju så nära. En del av en själv. Vem är man nu, utan hunden?

Och gör en grej av att sköta om dig. Drick mycket vatten, ät bra mat, sov bra om du kan. Det tar på krafterna att ha sorg, så man behöver energin.

Beroende på mentaliteten på jobbet så är det OK att gå undan och gråta. Folk tar semesterdagar för sådant. Det är normalt. Vissa mår bättre av att jobba, men då ska det vara ett jobb där inget dåligt händer om man inte är i form.

En positiv sak är att sörjer man hårt så brukar det värsta gå över fort. Klart det inte är så för alla men för många är det så. Då tar en annan, lugnare sorgefas vid.

Sorg, tårar,saknad, vanor man skaffat sig som inte behövs längre.

Fan vad du babblar. Nåväl, så har i alla fall mina bekanta gjort när deras trofaste gått ur tiden, dvs köpt en ny hund.

Kloning och liknade lösningar i all ära men det krävs massor pengar och planering i förväg.

Jag förstår absolut vad du går igenom , kan redan nu vara ledsen för jag vet att jag måste gå igenom det igen i framtiden... Det värsta är verkligen att höra att "det är ju bara ett djur" jag försökte få en eftermiddag ledigt för att avliva och sen vara hemma några timmar , när jag blir frågad om anledning säger jag att det är en familjemedlem som gått bort , idiot till chef frågar vem , vill inte ljuga och säger att det var katten , "då nekar jag dig till det, såna fritidsintressen får du syssla med på din egna tid"

Folk utan djur kommer aldrig förstå , men inget du känner är fel, kom ihåg det.