Nu har vi avlivat hunden, en del av mig dog med han

Jag fick avliva min katt för ca 2 år sedan, jag bett ihop och gick till jobbet men mådde otroligt dåligt och detta blev inte bra.
Dels saknade jag honom otroligt men sen plågade de mig också om beslutet jag fick ta om att avliva honom, jag hade extrema skuldkänslor och dåligt samvete då vi var vänner.
Det har blivit något bättre nu, men jag var verkligen inte okej efter ett år.

Jag tror man måste prata med någon om det och det är svårt.
För min del så har jag haft rätt tufft i livet och började om mitt liv och har knappt vänner kvar, och katten hjälpte mig extremt mycket för att må bättre.
För många andra så är ett husdjur kanske ett husdjur inte lika betydelsefullt som en människa, men det där beror verkligen på.
Så jag förstår om en hund kan vara otroligt betydelsefull, jag sörjde min katt mer än min mormor och farmor när de gick bort.

Kremera och ha urnan hemma, självklart är det tungt och jag fasar för den dagen då jag är i samma sits.

Förstår din sorg, djur är ju som en familjemedlem och att då mista någon man träffat varje dag och som aldrig dömt en, alltid finns där för en och som alltid är lojal mot en, då är det inte konstigt att man blir otroligt ledsen.

Jag tror h*n har det bra nu och springer runt på en sommaräng med ett tuggben i sin mun och fortfarande vakar över dig.

En hund är mer än mannens bästa vän, människans bästa vän, en lojal följeslagare som älskar dig villkorslöst. Kan i högsta grad efterliknas ett nära syskon emotionellt och lämnar så klart ett stort tomrum efter sig. Det är ett tungt sorgearbete men livet går vidare, det måste det.

Så himla sorgligt! Du har all rätt att vara ledsen och bryta ihop då och då, det är riktigt tungt att förlora ett älskat djur. Förklara för dina närstående och kollegor och vänner, de förstår säkert. Kanske finns vissa som tänker eller till och med säger att det inte är rimligt att må så dåligt "bara" över ett djur men då har de väl själva inte genomgått den sorgen och saknaden. Det kommer bli bättre, efter att tiden fått gå så kommer du kunna minnas era fina stunder utan att det gör lika ont längre, det kommer fortfarande göra ont men du kommer minnas mer med glädje än med sorg.

Vill inte vara okänslig, men går inte sorgen över ganska snabbt om man köper en likadan hund? En valp, givetvis.

Beklagar sorgen.

Sysselsätt dig med saker som låter/tvingar dig fokusera på det.
Man måste få sörja, men det bästa är om du kan ta kontrollen över sorgen istället för tvärtom.
Och sysselsättning fungerar - sorgen finns när du ger den uppmärksamhet genom att tänka på den.
Ge den tillträde, men bara tidvis.

Beklagar sorgen.

Tog över ett år för mig o komma över min förra rottweiler jag lät somna in, eller nä, tror fan inte jag läkt än. Räcker man kollar på kort så kommer tårarna. Så du ts, låt dig gråta, skrika o deppa, det är som o förlora ett barn.

Lyd ej rådet o skaffa ny direkt som ngn ovan sa, kan bli att den märker sorgen o blir deprimerad, eller att du inte älskar den. Låt dig läka först.

Min morbror dog vid tidigt ålder och lämnade kvar sin amstaff.

Hon blev också runt 12 år. Sorgligt när amstaffar blir så gamla, hennes ben var också slut. Låg mest och gnällde så det var dax för henne också att få komma tillbaka till sin riktiga husse.

Hade också två siberian huskeys som fick somna in nu vid 14 års ålder.

Alla raser har sina tider tyvärr. Jag var också med på alla avlivningarna och kommer aldrig skaffa djur igen, det tär på en, man liksom får acceptera att ens älskling kommer dö i dina armar i framtiden.

Ta hand om dig.

Vi har en valp som vi skaffade i sommras, tanken var att han skulle lära lilla valpen lite om livet innan han försvann, men han, försvann för tidigt och plötsligt

Nej! En hund är en individ, inte en klon. Man skall inte skaffa en ny hund i hopp om att den skall bli exakt som den förra utan för att det är en ny individ med ny personlighet. Annars blir man bara besviken och det är inte rättvist mot hunden heller att ständigt bli jämförd med sin föregångare.

Vi hade hund under min barndom och en bit in i tonåren. 1967 blev jyckens sista år. Så här 53 år senare händer det i sömnen av och till att jag drömmer om hunden. De sätter sina spår onekligen.