Citat:
(ska fylla på med mer men för tillfället ville jag bara skriva vad jag har på hjärtat)
Jag vet att det inte är så roligt om att läsa om andras problem men tar du dig din tid att ge mig perspektiv på min situation så är jag dig evigt tacksam. Jag har verkligen ingen(!) annan att dela detta med.
Av olika anledningar har min sysselsättningar de åtta år som har gått sedan gymnasiet bidragit till att jag till absolut större delen har varit själv och allt vad som heter "vänner" och "familj" har varit icke-existerande. På grund av detta bestämde jag mig för att påbörja en utbildning i höstas.
Eftersom min sociala situation har sett ut som den har så var en av de största förhoppningarna med skolan att jag skulle lära känna en nya människor att kunna umgås med och ha kul med. Att någon gång kunna att ta en öl och någon att chatta med om kvällarna. Inget av detta har uppfyllts och även om skolan går bra är jag på gränsen till att skita i allt eftersom jag är så ofattbart ledsen över att det blivit så här. Jag är fortsatt HELT ensam och det tär på mitt psyke...
P.g.a corona pluggar vi på distans och är endast på skolan då och då för att skriva prov (hittills tre gånger) men trots det har vissa funnit varandra och bildat grupper som nu, för mig, känns helt omöjliga att komma in i.
Jag var och skrev prov tre idag och min långvariga ensamhet har gjort att jag känner mig väldigt obekväm i sociala sammanhang men trots det försökte jag få till att vi efter provet skulle gå och käka någonstans tillsammans för att lära känna varandra. Det blev väldigt tydligt att de jag frågade inte var intresserade trots att jag senare såg de gick iväg tillsammans med andra i klassen (kan ju såklart inte veta vad de hade tänkt göra men det gör ändå ont att se det).
Jag är medveten om att jag inte är någon social mästare och att jag förmodligen kan upplevas som lite stel men hur ska jag göra för att ta mig ur denna situation? För att slappna av och bli den jag en gång var måste jag ju "träna" genom att umgås med andra men det blir ju aldrig av...
Eftersom jag börjar komma upp i åldern känner jag inte att "börja om" på en annan utbildning är ett alternativ men SAMTIDIGT vill jag så gärna ha en skolgång som är "kul" :/
EDIT: Har haft kontakt med några i Teams (som vi använder av oss för att ha lektioner) och där har jag tyckt att det gått bra med de personer jag pratat med men så fort man tagit sig till skolan har jag knappt pratat med dom. Dels kan det bero på "små saker" att jag ärligt talat varit osäker på vem som är vem och kanske dragit mig från att hälsa på ett tillräckligt, vad ska man säga, trevligt sätt och att det kanske har upplevts som att jag är otrevlig? Försöker tänka mig vad anledningen skulle kunna var.
Jag vet att det inte är så roligt om att läsa om andras problem men tar du dig din tid att ge mig perspektiv på min situation så är jag dig evigt tacksam. Jag har verkligen ingen(!) annan att dela detta med.
Av olika anledningar har min sysselsättningar de åtta år som har gått sedan gymnasiet bidragit till att jag till absolut större delen har varit själv och allt vad som heter "vänner" och "familj" har varit icke-existerande. På grund av detta bestämde jag mig för att påbörja en utbildning i höstas.
Eftersom min sociala situation har sett ut som den har så var en av de största förhoppningarna med skolan att jag skulle lära känna en nya människor att kunna umgås med och ha kul med. Att någon gång kunna att ta en öl och någon att chatta med om kvällarna. Inget av detta har uppfyllts och även om skolan går bra är jag på gränsen till att skita i allt eftersom jag är så ofattbart ledsen över att det blivit så här. Jag är fortsatt HELT ensam och det tär på mitt psyke...
P.g.a corona pluggar vi på distans och är endast på skolan då och då för att skriva prov (hittills tre gånger) men trots det har vissa funnit varandra och bildat grupper som nu, för mig, känns helt omöjliga att komma in i.
Jag var och skrev prov tre idag och min långvariga ensamhet har gjort att jag känner mig väldigt obekväm i sociala sammanhang men trots det försökte jag få till att vi efter provet skulle gå och käka någonstans tillsammans för att lära känna varandra. Det blev väldigt tydligt att de jag frågade inte var intresserade trots att jag senare såg de gick iväg tillsammans med andra i klassen (kan ju såklart inte veta vad de hade tänkt göra men det gör ändå ont att se det).
Jag är medveten om att jag inte är någon social mästare och att jag förmodligen kan upplevas som lite stel men hur ska jag göra för att ta mig ur denna situation? För att slappna av och bli den jag en gång var måste jag ju "träna" genom att umgås med andra men det blir ju aldrig av...
Eftersom jag börjar komma upp i åldern känner jag inte att "börja om" på en annan utbildning är ett alternativ men SAMTIDIGT vill jag så gärna ha en skolgång som är "kul" :/
EDIT: Har haft kontakt med några i Teams (som vi använder av oss för att ha lektioner) och där har jag tyckt att det gått bra med de personer jag pratat med men så fort man tagit sig till skolan har jag knappt pratat med dom. Dels kan det bero på "små saker" att jag ärligt talat varit osäker på vem som är vem och kanske dragit mig från att hälsa på ett tillräckligt, vad ska man säga, trevligt sätt och att det kanske har upplevts som att jag är otrevlig? Försöker tänka mig vad anledningen skulle kunna var.
Hej Deggen! Kommerterar allteftersom jag tolkar din text här.
1. Det är ju så att åren efter gymnasiet ibland kan gå fort - och att saker förändras.
För vissa är det positivt och för andra är det negativt. Det jag reagear på är att du påbörjat din utbildning för att du saknat något, av nostalgiska eller sociala skäl i stället för att du egentligen vill läsa till ditt eller datt.
2. Om det är det sociala som bekymrar dig djupast kanske skola blir svårt i längden. Inte nödvändigtvis för att utbildningen är svår men för att du riskerar skapa destruktiva tankespöken om du inte blivit komfortabel med dig själv först.
3. Kanske inte bry dig så mycket om andras reaktioner och bekräftelse och tycka synd om sig själv.
Bli hellre bäst i klassen på ett eller annat, ha en tokig hobby och om det är viktigt, söka gemenskaper utanför skolan först. Middagarna du nämner är alltid så där. Har du inget att säga så bara ställ massa frågor till bordsgrannen. Folk älskar att prata om sig själva för det mesta.
4. Inte lägg så mkt vikt i vad andra tycker om dig. Gör ditt. Fokusera på ämnena. Be cool - lämna dramat hemma.
Det du utstrålar och det du attraherar hänger nära ihop.
