Citat:
Jo, det är sant men många av de 1970-talets företeelser som du nämner uppfattades väl snart som en kommersialisering av kroppen och kärleken, att de "reifierades"/"kommodifierades" etc., snarare än som sexuell "dekadens" som sådan. Det var – och är – väl den här starka misstänksamheten mot att föremål och verksamheter blir "varor och tjänster" som utbjudes på en "marknad" och kan leda till "profit", som gjorde att den mer sorglösa sexualliberalismen började komma av sig redan på 1970-talet. (Och porrbiografer, porrklubbar, porrtidningar osv. har väl numera försvunnit mest för att nätet täcker dessa behov, inte för att mentaliteten drivit bort dem.)
Med 1980-talets – eventuella – dekadens syftade jag inte så mycket på sexualitet som på en allmän mental njutningslystnad, att musiken, underhållningen och de syntetiska känslokickarna behandlas med allt mindre misstänksamhet och i mediesamhället tvärtom blir livets mest väsentliga värden. Både "högern" och "vänstern" tappar allt mer av sina konservativt-moralis(tis)ka inslag, intresset för historien etc., och anammar postmodernismens sensualistiska konsumtionskultur och likställande av Rambo och Rimbaud (även om man ofta försöker maskera sin omvändning som postmodern "ironi"). Artister, musiker och andra skönandar uppfattas plötsligt som respekterade tänkare och samhällsdebattörer. Nymoralism och moralpanik lanseras under 1980-talet som pejorativa begrepp som får snabbt genomslag i samhällsdiskursen. Den som vill kan väl beskriva det som att 60- och 70-talets tonåringar helt enkelt behåller sina böjelser och intressen även sedan de får vuxenmakt i offentligheten.
Som sagt, det är kanske vanskligt att beskriva denna utveckling som "dekadens", men måhända är det ändå tänkvärt hur förbjudet det numera är att göra det.
Med 1980-talets – eventuella – dekadens syftade jag inte så mycket på sexualitet som på en allmän mental njutningslystnad, att musiken, underhållningen och de syntetiska känslokickarna behandlas med allt mindre misstänksamhet och i mediesamhället tvärtom blir livets mest väsentliga värden. Både "högern" och "vänstern" tappar allt mer av sina konservativt-moralis(tis)ka inslag, intresset för historien etc., och anammar postmodernismens sensualistiska konsumtionskultur och likställande av Rambo och Rimbaud (även om man ofta försöker maskera sin omvändning som postmodern "ironi"). Artister, musiker och andra skönandar uppfattas plötsligt som respekterade tänkare och samhällsdebattörer. Nymoralism och moralpanik lanseras under 1980-talet som pejorativa begrepp som får snabbt genomslag i samhällsdiskursen. Den som vill kan väl beskriva det som att 60- och 70-talets tonåringar helt enkelt behåller sina böjelser och intressen även sedan de får vuxenmakt i offentligheten.
Som sagt, det är kanske vanskligt att beskriva denna utveckling som "dekadens", men måhända är det ändå tänkvärt hur förbjudet det numera är att göra det.
Även om det blev en kommersialisering av sex på 70-talet så hänger detta utan tvekan ihop med sexliberalismen. Och även om porren flyttat till internet idag så är det därmed så oerhört mycket mer diskret idag. Man skulle aldrig kunna ha så mycket synligt snusk idag i samhället som man hade på 70-talet.
Sen förstår jag att du inte bara menar sex och att det blev en annan slags dekadens på 80-talet. Det stämmer att det skulle vara mer flärd och lyx då. Man kunde även börja låna pengar mycket lättare på 80-talet. Folk kunde låna pengar bara till ren konsumtion vilket inte hade varit möjligt tidigare. Sen kom den ekonomiska krisen i början på 90-talet och satte stopp för köpfesten, det blev lågkonjunktur under flera år.
Den drastiskt "manliga" dekadensen i form av synlig gladporr och våldtäktsvitsar har sedan 1970-talet förvisso fått stryka på foten som omoralisk – om än kanske inte så mycket i termer av förbjudna begär som av förbjuden maktutövning. Medan den mer sensuellt "kvinnliga" njutningslystnaden i form av såväl symbolisk godhets- och omhändertaganderetorik som av språklig och symbolisk frigörelse har brett ut sig desto mer. Det är ett annat slags svällkroppar som styr. 
68-orna var i hög grad traditionsbundna, pliktetiska och "religiösa" i sitt världsförbättrarnit. Det var ofta studenter och konstnärer som drevs av skuldkänslor i sin välfärd och på ett tafatt sätt försökte återknyta till "folkets" villkor genom att sjunga och skriva om dem och idealisera dem. På 80-talet började det dock gå upp för både akademikerna och artisterna att de inte alls tyckte om folk, och man vände därför sin solidaritet till sin egen grupp, det internationella mediesamhälle som lever just på underhållning och njutning.
