Svensk kulturhistorias största tokdårar?

Under resten av sitt liv vistades han ofta på olika vårdhem och mentalsjukhus för sin alkoholism och sina psykiska problem. Från och till under den första halvan av 1890-talet tillbringade han flera år på anstalten Suttestad i Lillehammer i Norge, där han bland annat kom att sammanställa sin tredje diktsamling Stänk och flikar som publicerades 1896. Stora delar av materialet till denna diktsamling hade han redan påbörjat under en tidigare ettårig vistelse på en nervanstalt i Görlitz i Tyskland.

Under det korta äktenskapet (1893–1897) med den österrikiska journalisten Frida Uhl, med vilken han fick dottern Kerstin, drabbades Strindberg av en psykisk kris. Sett till den kända symptombilden har forskare på området gjort bedömningen att det kan ha rört sig om en paranoid psykos. Denna period, från augusti 1894 till slutet av 1896, har kallats Infernokrisen och gestaltades i de delvis självbiografiska Inferno, som skrevs på franska för en publik som var intresserad av det ockulta och handlar om hans religiösa och psykiska kris i Paris och Österrike, Legender och Till Damaskus.
” Hallucinationer, fantasier, drömmar synas mig ega en hög realitet. Om jag ser min hufvudkudde antaga menskliga former, så finnas dessa former der, och säger någon att de endast (!) danas i min fantasi, så svarar jag: -- Ni säger endast? -- Hvad mitt inre öga ser är mig mer!
– Strindberg i ett brev 1897

Mellan 1893 och 1896 bodde han av och till i byarna Dornach där Frida Uhls morföräldrar bodde (det ligger strax norr om Amstetten, vid Donaus strand), i Saxen och i Klam, alla i Oberösterreich i distriktet Perg. Två år senare återvände han för att träffa sin dotter Kerstin och bodde då i byarna Klam och Saxen. Han fick sina uppenbarelser om helvetet på jorden i Saxen i ravinlandskapet Klamschlucht. Byborna kallade honom för ”ein Spinner”, en knäppgök.

Katerina Magasin kan idag avslöja den statligt avlönade Näthatsgranskaren Tomas Åbergs nya, lukrativa affärsidé: Att stämma gamla och sjuka människor på skadestånd i civilrättsliga processer. För en insats av 900 kronor får Åberg i snitt 10-15 000 per anmälan – pengar som är undantagna utmätning och är dessutom skattefria. Samtidigt har han beviljats över två miljoner av våra skattepengar för att jaga svenskar med “fel” åsikter – medan han själv har 800 000 kronor i skuld hos kronofogden. Ombudet för flera av Näthatsgranskarens offer, juristen Ola Bengtsson, ger ett skakande vittnesmål om ett skrupelfritt förfarande av en cynisk angivare i statens tjänst, som skor sig ekonomiskt på det lidande han orsakar.

Thomas Åberg, också kallad Näthatsgranskaren, har ådragit sig allmänhetens ilska när det uppdagats att han misskött sina djur, jakar, och med viss rätt kan kallas djurplågare. Han höll sig dock borta från Sverige tills dess preskription inträdde gällande själva brottet, djurplågeri. Nu lever han på den ideella föreningen Näthatsgranskaren som uppbär ersättning från staten. Åberg är samtidigt skuldsatt till privatpersoner, skulder på ca 800 000 som sedan länge ligger hos Kronofogden. De jakar, som han köpte runt 2009-2010 och som var sex till antalet (trots att Åberg själv trodde de var fem), missköttes grovt av Åberg. Tre dog av svält och vanvård, och tre avlivades av en panikslagen Åberg själv då han fruktade att polisen skulle komma, något han, själv tidigare verksam som polis i Örebro, absolut inte ville vara med om. Säljaren av jakarna är den person Åberg fortfarande har skulder till, då han redan när han köpte djuren hade betalningssvårigheter. Men trots det köpte han alltså djur för 150.000… Andra skulder är arbeten på Åbergs fastighet. Dessa ligger också som ärenden hos kronofogden.

Åberg har, trots sin tvivelaktiga förmåga att sköta ekonomin, ändå beviljats ytterligare en halv miljon kronor så sent som sommaren 2019 som stöd för sin angiveriverksamhet att försöka sätta dit människor som han anser har uttryckt sig olämpligt på sociala medier för “hets mot folkgrupp”. Näthatsgranskaren har även tidigare beviljats bidrag vid tidigare två ansökningar under perioden 2017-2018, och med den senaste blir det en rund summa om totalt 2 131 000 skattekronor.

Bode levde större delen av sitt liv långt över sina tillgångar. Han var en känd figur i dåtidens nöjesliv och att han ofta var barskrapad hindrade inte att han blev omtyckt för sin frikostighet på krogarna. Han var en mästare på att smita ut bakvägen och låta andra stå för notan. En annan utmärkande egenskap var en sällan skådad grad av mytomani. Bode lyckades gång på gång krångla in sig i svåra lögner, vilka försvårade hans karriär. Han blev via Hasse Ekman, som var hans klasskamrat i Södra Latin, god vän med Gösta Ekman d.ä. och gick som en son i huset ända tills han blev upptäckt med att försöka pantsätta dennes silverservis. Han smet från oräkneliga mängder hotellnotor och blev bannlyst på många av stadens krogar. Bland alla småbrott Bode var delaktig i finns bland annat stöld av persiska mattor och förskingring genom falska checkar.

Bodes skenande leverne ledde flera gånger in honom i kriminalitet och efter flera bedrägeriaffärer blev han till slut omyndigförklarad och dömd till vård på mentalsjukhus, vilket främst blev Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö. Han blev i samband med detta tvångssteriliserad.

Johnny Bode och nazismen

Under andra världskriget fascinerades Bode av nazismen, vilket för resten av hans liv gjorde honom bannlyst i Sveriges kulturliv. Han lyckades få permission från sjukhuset och reste till Finland där han tog värvning. Den lille tjocke och mycket komplicerade Bode gjorde sig snabbt omöjlig och blev hemskickad med en underbefälsgrad som plåster på såren.

Bode hann inte landa på svensk mark förrän han fortsatte att förstöra sin karriär. Vid hemkomsten 1942 var motståndet mot nazismen starkare än någonsin. När Karl Gerhard för hundrade gången spelade sin revy Tingel-Tangel, vilken var starkt kritisk till nazismen, närvarade Bode i sin finska frivilliguniform, med furirs grad på axelklaffarna och väl synligt hakkors på bröstet i lokalen. Uniformen använde han även senare under sina många besök i Stockholms kulturliv. Effekten blev att de få vänner han verkligen hade tog avstånd från honom och att han blev bannlyst i svenskt kulturliv.

Strax därpå reste Bode till Norge, där han satte upp en revy åt den norska Quisling-regimen. Bode lovade vitt och brett och levde lyxliv i Oslo. Några av sångerna han skrev ansågs i Sverige som Sverigekritiska, bland annat sången "Har du hört vad svensken sier?". Detta retade upp den svensk artisteliten och media ytterligare. Det var mycket svårt att få tag på artister som ville ställa upp i revyn. Ingen ville svärta ner sitt rykte. Själv sjöng Bode kupletter och imiterade Churchill, till nazisternas glädje. Efter ett tjugotal föreställningar fick revyn ställas in då publiken uteblev. Till slut gjorde sig Bode omöjlig även i Norge. Han drack för mycket, lurade för många, stal och brast i sin respekt för tyskarna. Till slut blev Bode plötsligt gripen av Gestapo och fick sitta fem veckor på det ökända koncentrationslägret Grini. Han var lite svävande anklagad för att vara en "suspekt person". Själv hävdade Bode att han smugglat ut hemliga uppgifter till Sverige. Bodes välkända mytomani gjorde att ingen trodde honom och till slut utvisades han till Sverige.

Journalisten Pia Huss hade en nära relation med Broberg i början av 00-talet. De möttes i en tid när båda mådde dåligt. Hon beskriver honom som ”kolsvart inuti, av depression och missmod”, men att han med sin värme och inkännande räddade livet på henne. För henne var Broberg en person som gjorde att hon klarade sig, en person som mötte henne med kärlek.
”Jag skulle nog vilja rubricera honom som trygghetsnarkoman och sexmissbrukare.