Citat:
Ursprungligen postat av
industribrist
Det psykologer och psykiatrer kallar "svart-vitt tänkande" är ofta förmågan att se mer än två separata hypoteser, vilket psykologen/psykiatern felaktigt antar skulle vara "svart-vitt" för att den som har förmågan påpekar att en viss teori är helt och hållet fel. Psykologen/psykiatern med sin suddiga hjärna märker inte att personen med förmågan urskiljer mer än två helt skilda teorier eftersom psykologen/psykiatern själv inte kan urskilja dem, och stämplar därmed felaktigt personen som kan urskilja många teorier som "dikotom i sitt tänkande".
Eftersom psykologen inte själv kan urskilja teorier kan psykologen inte skilja den som kan det från en idiot.
Talar du av personlig erfarenhet? Detta låter som anekdotisk argumentation.
Citat:
Evolutionärt finns ingen anledning att någon skulle ha några som helst efterkonstruerade tankeprocesser för att "rättfärdiga" någon förutfattad mening. Om beslutet redan var fattat så hade det inte kunnat finnas någon positiv selektion för energi-och tidsförbrukande mekanismer för efterrationaliseringar. Däremot är det så att idioter (till exempel psykologer) som saknar förmågan att hålla isär teorier missuppfattar kritik mot en teori som vore det "uppenbart försvar" för en annan.
Med andra ord att hela myten att det skulle finnas "bias" är en missuppfattning av kritiskt tänkande som beror på att psykologer är idioter och missförstår det när de hör det. Och psykologernas antaganden om påstådd "bias" skapar en Augeaseffekt genom att psykologerna antar "bias" bakom kritik. Om en psykolog dök upp i metaforen skulle psykologen kanske säga "det är svårt att se någon annan anledning att mocka just den här skiten än att du har en bias att plåga ett annat djur som står i annan skit längre bort". Därmed är det psykologen som hindrar Augeas från att mocka stallet genom sina antaganden om bias.
Är du rädd att erkänna dina bias kanske? Hur mycket tänker du rationalisera innan du erkänner?
Citat:
Idioterna sitter ofta på höga akademiska positioner och har dominerat den akademiska världen sedan omkring 1970. Vad gäller yrke kan en kritisk tänkare finnas var som helst.
Vad har det med det filosofiskt intressanta
ämnet att göra?
Citat:
Exemplet att det inte går att vara rädd för ormar utan att kunna skilja en orm från en icke-orm visar att det inte går att ha några av faktapåståenden oberoende värdepåståenden. "Det är en orm" och "det är inte en orm" är faktapåståenden. Därmed stupar Humes lag på att ett från fakta ej härlett värdepåstående skulle sakna förmågan att känna igen vad det värderade.
Man behöver inte tro på Humes idé om värden utan fakta för att kritisera Aristoteles teleologi, lika lite som man måste tro på pastafari för att kritisera kristendomen. Tror du att kritik mot Humes lag skulle vara ett "försvar" för Aristoteles teleologi, då begår du en falsk dikotomi! Jag gav själv ett tredje exempel utanför en sådan dikotomi med "det är objektivt fel att anta agendor bakom kritik", då detta varken är förenligt med Aristoteles teleologi eller med Humes lag utan ett tredje, separat alternativ.
Vännen, uppenbarligen har du svårt att göra korrekta dikotomier.
Det är skillnad på att
x implicerar
y, och att
y implicerar
x.
Att vi inte kan härleda några normativa (bör) satser från ontologiska (är) satser är logisk lag.
Denne (Humes lag) motsägs inte av att vi behöver ontologiska (är) satser för att göra normativa (bör) utsagor.
Vart tog huvudet vägen?
Ämnet är filosofiskt intressant därför att det behandlar den epistemologiska frågan som Aristoteles formulerade:
Kan man lära någon något de inte redan kan?
Aristoteles svarar: Nej
Samme Aristoteles som insiktsfullt hävdade att allt i vår värld är teleologiskt (har agenda).
Om man inte delar agenda (typ: menings- och kunskapsutbyte), då fungerar det inte att vara överens (koherent).
Därför är det kanske helt onödigt att ens försöka? Varför mocka skit om boskapen ändå inte är tacksamma?
Svaret på rubriken är ett rungande: JAAAAAAAAAAAAAAA!