Ofta tänker man på kärlek som en känsla man kan drabbas av, typiskt när man träffar en attraktiv partner.
Men det är bara kärlek i sitt embryo-tillstånd.
Kärlek är något som kan mejslas fram/tränas till högre, mer sofistikerade former. Det kräver (frivillig) ansträngning och diciplin. Ett slags aktivt lustfyllt arbete med vilja som motor.
Det finns en medfödd komponent också, olika människor har olika grundförutsättningar. Men alla kan träna upp det. Och i slutändan är det den som dedikerar sitt liv till kärlek som får uppleva de mer sublima, upphöjda formerna av kärlek. Det går inte att bara luta sig mot ett bra "startkapital", om man nu är en vinnare i genetikens lotteri vad gäller "kärlekstalang"
Kärlek i högre stadier upphör att vara selektiv. Snarare är kärlek då något som man ÄR. Alltså en del av identiteten. Och det strålar ut mot allt som man kommer i kontakt med - Djur, människor, natur, vyer, ljud, tankar och t.o.m "död" materia, som tex prylar.
I detta stadiet är det omöjligt att känna mindre kärlek till något man ogillar. Det finns inget motsatsförhållande där. Att ogilla(eller gilla) något är kopplat till smak, tycke, preferenser och tankar. Medan (äkta) kärlek alsras i en annan dimension(Love is not part of your mind).
Såldes diskriminerar inte "din" kärlek mot det du ogillar till förmån för det du gillar. Kort sagt du känner (lika) kärlek även till det du inte vill ha att göra med.
Nu pratar jag ju om de högre, mer utvecklade stadierna av kärlek. Den typ av kärlek som ser alltings helighet och perfektion.
Det finns såklart ett gigantisk spann av olika "kvalitet" på kärlek, allt ifrån den passiva (primitiva) variant av kärlek där vi förväntas att drabbas av den som ett resultat av ett kraftfull stimuli, tex en person av motsatt kön som vi finner väldigt attraktiv.
Därifrån kan kärlek raffineras ända tills den blir till en slags aktiv supuerkraft/superförståelse som du inta bara äger, utan som du faktiskt ÄR!
Denna högsta form av kärlek löser i någon mening upp tankar och intellekt. Då dessa "fakulteter"(tankar/intellekt) hjälper en individ att skapa en approximativ uppfattning av verkligheten(oftast en dålig sådan).
Medan den högsta formen av kärlek ställer dig i direktkontakt/direktförståelse av verkligheten(och dess innersta väsen), varför tanken och intellektet inte behövs på samma sätt.
Som metafor till stycket ovan kan ni föreställa er en blind man som plötsligt återfår synen. Han behöver då inte längre sin blindkäpp(metafor för tanken/intellektet). Fast han får ändå behålla den och kan då använda den för andra syften, som tex ett fiskeredskap(spö).
Vad har ni att säga om kärleksfilosofi?
Diskutera!
Men det är bara kärlek i sitt embryo-tillstånd.
Kärlek är något som kan mejslas fram/tränas till högre, mer sofistikerade former. Det kräver (frivillig) ansträngning och diciplin. Ett slags aktivt lustfyllt arbete med vilja som motor.
Det finns en medfödd komponent också, olika människor har olika grundförutsättningar. Men alla kan träna upp det. Och i slutändan är det den som dedikerar sitt liv till kärlek som får uppleva de mer sublima, upphöjda formerna av kärlek. Det går inte att bara luta sig mot ett bra "startkapital", om man nu är en vinnare i genetikens lotteri vad gäller "kärlekstalang"
Kärlek i högre stadier upphör att vara selektiv. Snarare är kärlek då något som man ÄR. Alltså en del av identiteten. Och det strålar ut mot allt som man kommer i kontakt med - Djur, människor, natur, vyer, ljud, tankar och t.o.m "död" materia, som tex prylar.
I detta stadiet är det omöjligt att känna mindre kärlek till något man ogillar. Det finns inget motsatsförhållande där. Att ogilla(eller gilla) något är kopplat till smak, tycke, preferenser och tankar. Medan (äkta) kärlek alsras i en annan dimension(Love is not part of your mind).
Såldes diskriminerar inte "din" kärlek mot det du ogillar till förmån för det du gillar. Kort sagt du känner (lika) kärlek även till det du inte vill ha att göra med.
Nu pratar jag ju om de högre, mer utvecklade stadierna av kärlek. Den typ av kärlek som ser alltings helighet och perfektion.
Det finns såklart ett gigantisk spann av olika "kvalitet" på kärlek, allt ifrån den passiva (primitiva) variant av kärlek där vi förväntas att drabbas av den som ett resultat av ett kraftfull stimuli, tex en person av motsatt kön som vi finner väldigt attraktiv.
Därifrån kan kärlek raffineras ända tills den blir till en slags aktiv supuerkraft/superförståelse som du inta bara äger, utan som du faktiskt ÄR!
Denna högsta form av kärlek löser i någon mening upp tankar och intellekt. Då dessa "fakulteter"(tankar/intellekt) hjälper en individ att skapa en approximativ uppfattning av verkligheten(oftast en dålig sådan).
Medan den högsta formen av kärlek ställer dig i direktkontakt/direktförståelse av verkligheten(och dess innersta väsen), varför tanken och intellektet inte behövs på samma sätt.
Som metafor till stycket ovan kan ni föreställa er en blind man som plötsligt återfår synen. Han behöver då inte längre sin blindkäpp(metafor för tanken/intellektet). Fast han får ändå behålla den och kan då använda den för andra syften, som tex ett fiskeredskap(spö).
Vad har ni att säga om kärleksfilosofi?
Diskutera!
__________________
Senast redigerad av TupolevTu-144 2020-09-20 kl. 02:37.
Senast redigerad av TupolevTu-144 2020-09-20 kl. 02:37.
