Ja, det var en period för några år sedan när det var vanligt att man sa så. Även några seriösa intellektuella lärde har sagt det vid tillfällen.
Jag för min del vill tolka detta välvilligt. Att de menade att den svenska kulturen är inte något hugget i sten och beständigt, utan att detaljer och tendenser ändras allt eftersom, både med ändrad tidsanda och via influenser från invandring.
Och därmed, invandrarna är välkomna, både till att dela de traditionella svenska kulturyttringarna - som midsommarfirande, som även att fira lämpliga egna traditioner. Där en del kommer så småningom att bli en del av det svenska... Jmf pizza och kebab!

Ja, faktiskt även potatis, fast potatisen infördes för ett par sekler sedan.
Och svensk kultur ändras och anpassas.
Vi ser allemansrätten som något typisk urgammal svensk sedvanerätt, en hörnsten i vår kultur. Men allemansrätten är inte alls gammal. Den uppstod någon gång under 1900-talet. kanske så sent som på 30-talet??
Vi ser abort idag som en självklarhet, och är föredöme häri åt andra länder. Men när blev den OK? 70-talet?? Jag vet att så sent som på 60 talet reste svenska kvinnor till Polen för att få abort....
Vi är rädda om våra historiska kyrkor och slåss för att bevara i bruk vilken bykyrka som helst. även de som knappt används längre. Men så sent som mot slutet av 1800-talet, mitt i den nyväckta nationalismen (Skansen, Nordiska Museet uppstod), raserade man utan vidare tidigmedeltida kyrkor! Så snart man skulle bygga en ny kyrka att användas ist för den urgamla, raserades den gamla som en ren självklarhet....
Så, vi HAR en svensk kultur och svenska sedvänjor. Men den svenska kulturen utvecklas, anpassa, förändras. Inte från år till år, men håller man koll på årtionden kan man se variationerna....
Och jag tror det är därav som även vissa bildade, kunniga har sagt: Det finns ingen svensk kultur.
Oerhört hårdraget sagt, förstås. Men förstår man bakgrunden, så förstår man lite bättre yttrandet.
