Fyra av fem som bir sjukskrivna för utmattning är kvinnor?

Som man frågar får man svar.
Om du tycker att det är helt i sin ordning att alla äter korv&makaroner till middag varje dag, har TV-tittande av dokusåpor som huvudsakliga fritidsintresse, knappt kan multiplikationstabellen när de slutar grundskolan, umgås med förortens langare samt har stadig fetma innan de ens blivit tonåringar så är det klart att hemarbetet inte tar så mycket tid.

Tidsåtgången beror förstås på ambitionsnivån.

Du har gjort en högst personlig och subjektiv värdering och försöker därefter krysta fram någon slags argumentation för att detta tillstånd är det universellt optimala. Din subjektiva värdering är just din. Med samma premisser kan andra anse att andra tillstånd är bättre än det som du, krampaktigt, håller fast vid.

Så gör politiska extremister, nazister, kommunister, feminister, rasister, islamister etc. De gör en subjektiv värdering och lever sedan i vanföreställningen att den värdering de gjort minsann är objektiv.

Var inte så inskränkt. Lyft blicken upp från din sandlåda. Det finns en hel värld utanför.
Detta svar får jag efter att jag skriver låter som en tillförlitlig metod.
När du nämner fakturor som metod.
Jag pratar inte ens om mig själv utan ifrågasätter metoden i sig för att ge en generell bild av hur mycket den genomsnittliga familjen lägger på hushållet.
Jag vidhåller att det är orimligt att utgå ifrån att den generella familjen lägger 40 timmar i veckan på hushållet.
Jag menar det är 5,7 effektiva timmar per dag i genomsnitt samtidigt som de flesta har ett jobb att sköta och kanske har ungar att umgås med.
Många av oss är inte ens hemma tillräckligt tidigt efter jobbet för att kunna lägga den tiden innan vi ska sova.

Visst sen kan andra vara mera ambitiösa än andra som du säger.
Men många gånger handlar det ju om att frivligt lägga en massa onödig tid.
Men kan ha mat som intresse och frivilligt lägger mycket tid på detta istället för att göra enklare mat som är lika nyttig så är ju frågan om detta kan räknas in som en hushållsysla istället för en självvald hobby.
Samma sak med odla grönsaker, ha en stor trädgård mm.
Eller ha 5 sankt bernhardshundar i ett slot och hålla det kliniskt rent.

Min åsikt i ämnet är att folk självklart ska få välja vad de gör på sin lediga tid, om de väljer att vara hemma eller inte har inte jag något att göra med så länge jag inte personligen drabbas av folks val.
Jag vill som exempel inte försörja människor som väljer att gå hemma för att de vill detta.
Säger en kvinna att jag vill vara hemma och ta hand om mina 5 ungar så säger jag bara okej så länge du eller någon annan står för försörjningen inte andra som mig själv.

Därav håller jag inte med din beskrivning av mig då jag tycker den är tagen ur luften då jag enbart uttryckt min personliga åsikt där jag försökt vara så objektiv jag kan vara i min bedömning om hushållet som en heltidstjänst för den genomsnittliga familjen.
Mitt resonemang är ju inte vad som är optimalt utan vad som kan tänkas spegla tiden man lägger på hushållet i varje familj.

Det är ju inte fråga om vad som är "rätt" eller mest optimala.
Utan att göra bedömningar som ligger närmast verkligheten med fakta och resonemang för att stödja sin tes.
Alla fattar ju att hushållen kan skilja sig rejält mellan varandra.
Jag hade ju aldrig försökt argumentera för att alla familjer är exakt lika varandra.
Vidare så gör ju alla familjer självmedvetna val som hur ambitösa de vill vara eller hur ineffektiva eller effektiva de är.

Kontentan för mitt resonemang är som sagt inte någon universal lösning eller ståndpunkt utan ett resonemang för en beskrivning av den generella verkligheten.
Vilket kan ifrågasättas med fakta eller resonemang.

I vilket fall som helst så tycker jag inte att det är en vettig åsikt att ha hemmaarbete som argument för en eventuellt betald heltidstjänst beroende på omständigheterna eller ambitions nivå som andra människor ska få bära upp ekonomiskt för att de tycker att de är "rätt" ur deras perspektiv.
Det är min subjektiva åsikt, är jag då en..

politiska extremister, nazister, kommunister, feminister, rasister, islamister etc. De gör en subjektiv värdering och lever sedan i vanföreställningen att den värdering de gjort minsann är objektiv.
?
Man måste väl ändå kunna göra subjektiva bedömningar om andras åsikter eller ha egna?
Våra bedömningar kan aldrig vara helt objektiva även om vi så lyfter blicken ur sandlådan som du beskriver det.
Våra bedömningar kommer ju alltid reflekteras utifrån vilka vi är som människor på "gott och ont".
Att inte hålla med någon om vad som är rätt eller fel gör dig inte till en politisk extreminst.
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Extr...20brottslighet.
Alla har vi ju åsikter eller ståndpunkter som vi inte vill kompromissa och andra som vi kan tänka oss att göra det.
Det är ju inte frågan om vi är villiga att ändra oss eller inte som avgör när man sätter etiketterna som du nämner utan åsikterna i sig.
Om du säg är helt emot feminister så har du en kompromisslös hållning.
Gör det dig till något du rabblar upp?
Inte nödvändigtvis eller hur?
Den amerikanske politikern Barry Goldwater yttrade en gång: "Extremism till frihetens försvar är inget fel."[2]
Jag är i närmast komprimislös när det kommer till min och individens frihet.
Om det nu gör mig till en extreminst så bär jag etiketten med stolthet.
Om min ståndpunkt blir normativ eller är det så kommer jag inte längre ses som en extreminst😉

Det är det inte heller någon som har påstått att den gör.

Enligt dig kanske både ja och nej.
Därav påpekade jag att man får förhålla sig ett genomsnitt.
Några fler frågor?

Det du skrev är obegripligt.

Kanske. Kanske inte. Det beror väl på hur mycket man engagerar sig. Du kan ju anställa någon som gör detta mot betalning så får du se hur många timmar som specificeras på fakturan.

Ditt svar på om hushållet kräver mer än 40 timmar per vecka.

Vi får ju utgå ifrån ett rimligt genomsnitt som jag skrev förut.

Vad är det som du försöker komma fram till?

Man börjar vakna till nu.
https://www.dn.se/ledare/hanne-kjoll...inte-friskare/

Visst är det bekvämt med en diagnos som lägger ansvaret på omgivningen. Men det är över oss själva och våra egna val vi har kontroll.

Tyvärr kommer jag inte in i artikeln igen..
Det den gör gällande är det märkliga att det bara är en epidemi i Sverige, med ett mycket svagt evidensläge. Att det är bekvämare att sätta sig som ett offer för omständigheterna än att anpassa sina krav efter sina förmågor, rent av behöva sänk sina orimliga krav.