Citat:
Ursprungligen postat av
erikolson
Jag kan bara ligga med någon som jag vet är "fulare än mig" enligt det beverlyhillska samhällsidealet.
Jag var ett fult, tjockt barn som verkligen känt av hur fula människor diskrimineras. Jag har alltid känt mig ful, och gjort vad jag kunnat för att förbättra kropp, hår, kläder, produkter, tatueringar etc etc.
Faktiskt har jag förstått i efterhand, då min självuppfattning nog egentligen är väldigt skev, att jag gjort en slags klassresa från ful till snygg över åren. Men jakten på det har totalt förstört mitt psyke.
Jag ligger i princip enbart med personer som jag bedömer som "lite below of my league". Jag är livrädd för tanken på att vara någons mercy fuck. Inte snygg nog.
Har dejtat extremt snygga, intressanta, "åtråvärda" killar. Har varje gång slutat med att jag inte får upp den när vi ska ligga första gången. Kanske försöker vi en gång till innan det rinner ut i sanden och vi slutar höras.
Får liksom extrem prestationsångest av tanken på en "för vacker person för mig".
Är jag en psykopat? Tankar?
Du har egentligen redan själv skrivit svaret på hur det kommer sig att du har denna inställning, nämligen att det handlar om din uppfattning om dig själv, din självkänsla.
Du bär ditt eget "fula" barnajag inom dig och det kastar sitt ljus över allt det du är idag, så till den grad att du liksom inte får fatt i den nuvarande personen. Istället för att lära känna dig själv och kunna utvecklas, mogna och växa utifrån den position du har här och nu, är du upptagen av att betrakta dig själv i skenet från barndomens dar.
Det är inte ovanligt att fastna med sig själv på ett sådant sätt, i synnerhet inte om man har traumatiska erfarenheter med sig. Det blir ett slags ältande, kanske med något slags omedvetet hopp om att man på så vis ska kunna bearbeta och lämna bakom sig, men resultatet kan istället bli ett evigt cirklande som håller en kvar och hindrar utveckling.
Ibland rättar livet till det hela av sig självt, det är svårt att vara självupptagen år ut och in när livet stöter och blöter en och verkligheten tränger sig på, men ibland kan man vara hjälpt av en vettig samtalskontakt eller liknande.
Jag tänker såhär: du har en svag självkänsla och försöker hantera denna genom undvikande av sådant som du uppfattar som hotfullt. Kanske gör du detta på flera plan, kanske är det "bara" i sexsammanhang.
Jag gissar att du själv kan se det absurda i att bedöma personers lämplighet som sexpartners utifrån hur de ser ut. Vad är utseende egentligen? Visst finns det diverse skönhetsideal, men när allt kommer omkring är ytan bara en mycket liten del av en person. Vad som finns innanför skalet borde vara det mest intressanta då det kommer till sex och relationer- hur får den här personen mig att känna, vad vill han/hon ha av mig, hur speglas jag i den här personens ögon och vad kan jag hitta under skalet på denne tanige rocker, hårige björnhanne, ordinäre snickare eller vad det nu är man har fått på kroken!
Hur går det för dig med sådana saker när du är upptagen av att fundera över ifall han är "snygg" eller "ful", och dessutom var på "skalan" han befinner sig i förhållande till dig? Det känns som om du riskerar att gå miste om det mesta som gör sex intressant för att du ägnar dig åt att fundera över ytligheter istället för att känna, leva, uppleva, utforska, våga! Släppa taget och låta dig falla, i armarna på nån som du är Intresserad Av, istället för att använda andra som saker, döda ting utan innehåll.
Det sorgligaste är inte det sistnämnda, utan det är att du också degraderar dig själv till just något sådant, en sak, en grej med en, nuförtiden polerad, yta, men som inte har något annat värde.
Du är värd så mycket mer!
I wish you a good cock, som vi brukar säga där jag kommer ifrån, men se till att den sitter på en bra person, hur snygg eller ful som helst bara han är bra!