Citat:
Det är då det slår mig, de flashbaksen jag har fått upp hela tiden i huvudet, det är inte jag som ser in i framtiden. Jag inser att det är jag som är personen i flashbaksen och att jag redan är död, jag har redan hoppat ut genom fönstret och det som utspelar sig nu och flashbaksen som jag såg tidigare är jag som återupplever de sista timmarna och händelserna i mitt liv. Det är som om jag är fast i någon sorts limbo som är min lägenhet och jag kommer inte komma ut ur limbo först när jag accepterat att jag har dött. Jag gör ytterligare ett försök att ta mig till lägenhetsdörren, men jag blir blockerad igen av farsan som försöker prata vett i mig och som inte vill att jag ska möta grannarna i det skicket jag är i. Men att försöka prata vett med mig i det skicket jag var i vad dött lopp, jag uppfattar knappt någonting. Jag förstår i varje fall att jag inte kommer kunna ta mig ut ur lägenheten genom hallen då farsan står där och redan har blockerat mig tre gånger. Då kommer jag på att eftersom jag redan är död och att det som händer nu är en återuppspelning av de sista timmarna i mitt liv och om jag ska kunna bryta återuppspelningen och lämna limbo så måste jag acceptera att jag har dött. I mina flashbacks så såg jag mitt fönster och jag minns att en människas kropp slog i marken och krossades. Så då gick det upp för mig, för att kunna lämna limbo så behöver jag begå självmord genom att hoppa ut genom fönstret.
Eftersom att jag är övertygad om att jag redan är död så är det inte ett så speciellt svårt beslut. Så jag tar mig då till fönstret och öppnar det och kastar mig utåt mot marken, men sån tur var så var farsan med på noterna och tog tag i mig och drog in mig i lägenheten igen. Jag var fortfarande övertygad om att jag var tvungen att hoppa från fönstret för att få stopp på detta, så jag väntar tills han släpper mig och sen så gör jag ytterligare ett försök att kasta mig ut genom fönstret men farsan var mycket snabbare den här gången så han hindrade mig igen.
Nu vill de köra mig till akuten så de tar med mig ut till bilen. Jag är så väck att jag frågade om de hade ny bil eller om de fick låna den av polisen. Det var samma gamla bil som jag åkt i tidigare.
Jag var helt säker på att vi fick eskort från min lägenhet av flera polisbilar. Jag hade ju sett hur det hade blinkat blått ljus in genom mina fönster i lägenheten tidigare. Jag var ju fortfarande övertygad om att jag hade hoppat från fönstret och att jag var död och att jag var kvar i limbo.
Jag börjar tycka det är riktigt drygt nu, jag vill bara få min död överstökad så jag slipper hålla på springa rundor en massa till akuten också vidare. Komma till himmeln, helvetet, nirvana eller vad som, bara jag slapp det här jävla mellanläget.
Eftersom jag är helt övertygad om att jag redan var död så beter jag mig ännu märkligare när vi väl kommer till akuten. Jag trodde ju inte att det var på riktigt, så ingenting spelade någon roll. Men väl framme vid sjukhuset så gick jag med snabba steg och tågade rakt in på akuten som låg på andra våningen. Jag bor i en ganska stor stad i Sverige så det är ett ganska stort väntrum och det var ganska mycket folk där. Men jag bara gick raka vägen in, tog av mig jackan och kastade den på golvet. Inte så att jag brydde mig, kommer ju ändå inte behöva den när vi är klara här och jag är död, sen är ju ingenting av det som händer nu på riktigt ändå. Jag svamlar också en massa underliga saker och går ut till fönstret för att kolla på alla polisbilar som eskorterade mig. Personalen märker ganska fort att jag är helt väck och jag blir kallad till den personen i receptionen som frågar varför du kommit till akuten. Hon frågade vad det är jag har fått i mig, men jag kan inte prata ordentligt. Tankarna bara flyger och jag kan inte bygga en mening i huvudet och sedan få ut den ordentligt. Jag lyckas klämma ur mig att om hon ger mig en penna så kan jag skriva vad jag menar för om jag inte skriver så försvinner det jag tänker. Självklart ville de inte ge mig en penna, de trodde väl att jag tänkte hugga ner mig själv eller någon annan med den.
Istället får jag gå raka vägen utanför det rummet som jag skulle ligga i, men fick vänta lite på en bår utanför. I väntan så svinar jag ännu mer, eftersom det som händer ändå inte är på riktigt så bryr jag mig inte riktig och när jag ska byta snus så bara spottar jag ut min gamla på golvet. När de satte mig på båren i korridoren så gav de mig en plastmugg med vatten som jag antagligen drack upp direkt. Men det hade jag glömt bort någon sekund senare och fick för mig att jag skulle lämna urinprov i den muggen. Eftersom att jag visste att jag skulle torska ändå och jag bara ville få allting avklarat så fort det så gick jag in på toaletten och pissade i plastmuggen och försökte ge den till sjuksköterskan. Hon var inte jätteintresserad av min gåva, men jag åkte ganska direkt in i ett sånt rum där de koppla en jävla massa slangar och sladdar i mig. Vilket sneade mig ännu mer och samtidigt så fick jag en massa frågor som jag inte hade någon aning om hur man svarade på. Jag minns inte alls vad läkaren sa, jag uppfattade det som att det var kört för mig och att jag skulle dö. Vilket jag hade trott hela tiden ändå. Men jag tolkade det som att jag var på "life support" och att jag fick dra ut pluggen när jag kände mig redo att dö. Vilket resulterade i att jag ganska fort drog ut drop-slangen och vad det nu var som satt i mig ur armen.
Efter det så misstänker jag att de gav mig någon benzo eller något för då lugnade jag ner mig ganska ordentligt, tror LDSn i sig själv höll på dala av sig själv då också. Blev utsläppt från sjukhuset vid kanske 06 på morgonen. Sista läkaren sa var "vi har alla hittat på dumheter" med ett leende.
/0kand
Eftersom att jag är övertygad om att jag redan är död så är det inte ett så speciellt svårt beslut. Så jag tar mig då till fönstret och öppnar det och kastar mig utåt mot marken, men sån tur var så var farsan med på noterna och tog tag i mig och drog in mig i lägenheten igen. Jag var fortfarande övertygad om att jag var tvungen att hoppa från fönstret för att få stopp på detta, så jag väntar tills han släpper mig och sen så gör jag ytterligare ett försök att kasta mig ut genom fönstret men farsan var mycket snabbare den här gången så han hindrade mig igen.
Nu vill de köra mig till akuten så de tar med mig ut till bilen. Jag är så väck att jag frågade om de hade ny bil eller om de fick låna den av polisen. Det var samma gamla bil som jag åkt i tidigare.
Jag var helt säker på att vi fick eskort från min lägenhet av flera polisbilar. Jag hade ju sett hur det hade blinkat blått ljus in genom mina fönster i lägenheten tidigare. Jag var ju fortfarande övertygad om att jag hade hoppat från fönstret och att jag var död och att jag var kvar i limbo.
Jag börjar tycka det är riktigt drygt nu, jag vill bara få min död överstökad så jag slipper hålla på springa rundor en massa till akuten också vidare. Komma till himmeln, helvetet, nirvana eller vad som, bara jag slapp det här jävla mellanläget.
Eftersom jag är helt övertygad om att jag redan var död så beter jag mig ännu märkligare när vi väl kommer till akuten. Jag trodde ju inte att det var på riktigt, så ingenting spelade någon roll. Men väl framme vid sjukhuset så gick jag med snabba steg och tågade rakt in på akuten som låg på andra våningen. Jag bor i en ganska stor stad i Sverige så det är ett ganska stort väntrum och det var ganska mycket folk där. Men jag bara gick raka vägen in, tog av mig jackan och kastade den på golvet. Inte så att jag brydde mig, kommer ju ändå inte behöva den när vi är klara här och jag är död, sen är ju ingenting av det som händer nu på riktigt ändå. Jag svamlar också en massa underliga saker och går ut till fönstret för att kolla på alla polisbilar som eskorterade mig. Personalen märker ganska fort att jag är helt väck och jag blir kallad till den personen i receptionen som frågar varför du kommit till akuten. Hon frågade vad det är jag har fått i mig, men jag kan inte prata ordentligt. Tankarna bara flyger och jag kan inte bygga en mening i huvudet och sedan få ut den ordentligt. Jag lyckas klämma ur mig att om hon ger mig en penna så kan jag skriva vad jag menar för om jag inte skriver så försvinner det jag tänker. Självklart ville de inte ge mig en penna, de trodde väl att jag tänkte hugga ner mig själv eller någon annan med den.
Istället får jag gå raka vägen utanför det rummet som jag skulle ligga i, men fick vänta lite på en bår utanför. I väntan så svinar jag ännu mer, eftersom det som händer ändå inte är på riktigt så bryr jag mig inte riktig och när jag ska byta snus så bara spottar jag ut min gamla på golvet. När de satte mig på båren i korridoren så gav de mig en plastmugg med vatten som jag antagligen drack upp direkt. Men det hade jag glömt bort någon sekund senare och fick för mig att jag skulle lämna urinprov i den muggen. Eftersom att jag visste att jag skulle torska ändå och jag bara ville få allting avklarat så fort det så gick jag in på toaletten och pissade i plastmuggen och försökte ge den till sjuksköterskan. Hon var inte jätteintresserad av min gåva, men jag åkte ganska direkt in i ett sånt rum där de koppla en jävla massa slangar och sladdar i mig. Vilket sneade mig ännu mer och samtidigt så fick jag en massa frågor som jag inte hade någon aning om hur man svarade på. Jag minns inte alls vad läkaren sa, jag uppfattade det som att det var kört för mig och att jag skulle dö. Vilket jag hade trott hela tiden ändå. Men jag tolkade det som att jag var på "life support" och att jag fick dra ut pluggen när jag kände mig redo att dö. Vilket resulterade i att jag ganska fort drog ut drop-slangen och vad det nu var som satt i mig ur armen.
Efter det så misstänker jag att de gav mig någon benzo eller något för då lugnade jag ner mig ganska ordentligt, tror LDSn i sig själv höll på dala av sig själv då också. Blev utsläppt från sjukhuset vid kanske 06 på morgonen. Sista läkaren sa var "vi har alla hittat på dumheter" med ett leende.
/0kand
Herrejävlar vilken händelse!! Kul läsning, detaljerad och välgjord också 👍🏼
