The big Lebowski: Vilken otrolig besvikelse!

Smått autistiska 90-talister och framåt brukar inte förstå den typen av "kult-rullar". Inte er tidsepok. Visst är den lite överhypad och romantiserad men det finns ändå riktigt sköna karaktärer och en intressant "story" om man kan kalla det så.

Edit: Jag har svårt att se att filmen skulle ha ett politiskt värde. Men visst judars karaktärer brukar vara brajrökande nihilister. Men de ska väl få existera de med..

Cargo? Du skrev nog fel, Fargo heter filmen.

Jag håller med dig, jag gillar flera av bröderna Coens filmer, men den Big Lebowski gjorde inte något intryck hos mig.

Tycker några till inte faller mig i smaken, tex The man who wasent there, Barton Fink

Jag gillar The Hudsucker proxy (strebern), Brother where are thou, Fargo, Arizona Junior, True Grit, Intolerable cruelty.

Jag skrev fel. Förlåt!

Nej, den sortens folk som gillar den är slashasar.
Och de blir såklart glada och slipper skämmas så mycket om de får se en film som glorifierar en slashas.

Detta är enda anledningen till varför filmen blivit så hyllad.
Märk väl att det alltså bara är slashasar som hyllar den, och sådana som siktar på att bli slashasar men inte vågar ta steget fullt ut.

Ryktet säger att Cohen fick inspirationen till filmen efter att de hade varit på konsert här i Sverige och sett Kal P Dal när han sjöng sin stora hit "Om ja va en slashas."

https://www.youtube.com/watch?v=EeY7IfJsiMU

Du har en poäng i det. )usisk moralisk subversion. Samtidigt måste man kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Filmen är vansinnigt cool och har en förstklassisk dialog. Det är intelligenta filmmakare bakom.

Men jag sympatiserar med dina tankar. En god film borde stärka moral och karaktär. Hylla det vackra, sanna och kärleksfulla i tillvaron. Hylla vår förmåga till utveckling och uppoffring för det allmännt goda bortom vårt ego.

Svagt manus? The Big Lebowski är snarare extremt välskriven. Varje ord i dialogen är vald med stor omsorg där the Dude konsekvent snappar upp nya sätt att uttrycka sig under filmens gång. Filmen är dessutom en varsam hyllning till den framlide Raymond Chandlers fantastiska verk.
Både Jeff Bridges och (kanske framför allt) John Goodman är snarare helt fenomenala i sina roller.
Filmen bokstavligen kryllar av minnesvärda scener.
Det låter snarare som ett kognitivt problem från din sida.
Coen.
The Big Lebowski var långt ifrån en succé på bio - just eftersom att såna som du inte hajade dess djup.

Det säger mer om dig än något annat att denna eminenta Ray Chandler-hyllning flög dig över huvudet.

Läs ett par böcker.

Jag håller med dig TS, helt jävla värdelös film.
Har aldrig varit med om en så överskattad film som The big Lebowski, förstår inte vad folk ser för storhet i den alls.

Judebröderna Cohen ser sig som guds gåva till filmindustrin och producerar filmer i det de tror är "marginalen". I själva verket är det ganska tråkigt och ointressant.

Den enda juden som gör någorlunda intressanta filmer är Todd Solondz.

Du har helt rätt. Jag älskar dessa slashasar. Blev våldsamt sugen på att se om den.
Upptäckte till min glädje att den ligger på Netflix, så det får bli kvällens clou

Givetvis respekterar jag vad ni uppskattar i filmval. Så klart!

Men just Big Lebowski var inte en film för mig.

Jag menade inte att filmen skulle vara dålig, bara att dess hejaklack till huvuddelen bara består av idel slashasar och slashas-wannabees.

Själv menar jag att "Oh Brother where art Thou" är den bättre filmen.
Och det är den på alla sätt.

Enligt manualen för hur slipstenar ska dras så återfinns ju denna film på plats 1.


Musiken ...
Ja, det går ju att se på filmen bara för musikens skull, och hur effektivt den förhöjer stämningen till varje scen.
Eller hur de väver in sådant som historiska fenomen som de själva är fascinerade av i handlingen.
Som tex de gamla lokalradiostationerna när de började bjuda in lokala musikanter för att komma dit och bli inspelade.
Jag är själv så oerhört fascinerad av just det jag med, så jag kan förstå hur de tänkte liksom.
Och det är ju den reaktionen, den känslan, som Cohen-bröderna siktade på också, att försöka väcka bland publiken - bland de som förstod det på samma sätt som de själva gjorde alltså.


För den som vet, så var det ju inte bara hittepå i filmen att helt okända bonnläppar bara kunde råka stövla in på radiostationen och bara riva av en låt bara sådär - och att den skulle gå som en löpeld genom alla lyssnares själar, bland alla de som satt och lyssnade på radio där och då.

För det hände i verkligheten också.

JAg tycker det är så jävla häftigt.
För 100 år sedan, praktiskt taget ...
Då var det en radiostation som också lät helt okända bonnläppar från bergen i Appalachierna, komma in och spela sina visor och sånger, för att spela in på skiva.

I den historiska verkligheten så var det "Bury me under the weeping willow" av ett gäng bonnläppar som kallade sig "The Carter Family."
Och ... jag smällde fan av när jag hörde den inspelningen för första gången.
Jag kan fortfarande knappt tro på att det är sant, att man bara kan komma rakt in från typ 1800-talets bortglömda bergskultur i Appalachierna och bara riva av en sån sång.

Jag kan inte fatta det.
Sådant händer liksom inte.
Fast det gjorde det.
På riktigt.
För hundra år sedan ...

https://www.youtube.com/watch?v=YCniFuHlPG0