2006-05-09, 11:19
#1
I två veckor hade jag väntat på denna kväll.
Och äntligen kom den!
Jag och min ”barnvakt”, klara, gick hemifrån vid femtiden och mot min kompis,
Jag tog lappen nu, och hade ungefär en timme kvar.
Vi satt hemma hos kompisen och det var en timme sen jag käkade lappen.
Jag börjar känna av det lite smått i balanssinnet nu, så jag ber dom följa med ut på en promenad.
Under promenaden växer alla intryck och jag inser plötsligt att jag går som på moln.
Det är så lätt att gå, så lätt.
Vi sätter oss på några stockar och myser i solen.
Jag är sjukt lycklig. Sen börjar saker bli riktigt illa.
Jag börjar nu iaktta naturen noggrannare och inser för första gången hur otroligt vacker den är.
Ännu härligare blir det när dom mjuka kullarna börjar göra onaturliga vågrörelser.
Jag hör nu ett ljud som om man spelar på en såg, ett mycket speciellt ljud som var där hela trippen.
Naturen blir mer och mer konstig.
Solen lyser med nästan läskig skärpa, och molnen på himlen beter sig som om en osynlig hand hade knådat dom som en deg.
Nu var det tyvärr dags att gå hemåt igen, jag och klara tog farväl av kompisen och började vandringen.
Vi var ute på landet med stora åkrar som omgav oss. När jag gick där insåg jag plötsligt att detta inte var verkligheten. Det var bara en illusion.
Även Klara.
När jag försökte prata med henne hörde jag min egen röst som om den var någon annan stans.
Jag var nu helt övertygad om att jag var i en dröm.
Lite senare träffade vi en annan kompis som skulle skjutsa oss på sin moppe.
Det var en totalt freakad, och helt underbar känsla. Jag trodde att jag flög.
När jag väl kommit in på mitt lugna rum bestämde jag mig för att skriva ner allt jag tyckte och tänkte.
Efter en svår strapats som gick ut på att låna en penna, (tro mig, det är inte så lätt att gå på ett golv som rör sig som om det levde, plus att det ständigt fnissade, som om mina steg kittlade det, jag och golvet hade en lång diskussion om detta.)
Tillslut hade jag i alla fall fått tag på penna och papper och började skriva ner vad jag då tyckte var en klok och vetenskapligt korrekt beskrivning av min tripp.
Här är den:
”Nu är jag på LSD.
Jag vet inte vad som är ut och in på världen. Allt är CP-freakat.
Jag bara sitter i mig själv och jag skriver och blocket andas och jag är varm och jag ser mönster på min egen hand som om någon hade bränt dit dom, och allt är CP-freakat.
SNÄLLA GÖR DETTA IGEN!
Det underbaraste jag någonsin varit med om. Jag är inuti en annan verklighet där ingenting är som det var. Och jag sitter både i och utanför mig själv och allt är återigen CP-freakat.
Jag är i min egen hjärna alltså! Jag är i en annan verklighet och har ingen tidsuppfattning
Och om jag drar pennan i luften framför sig så kommer det tio bakom och jag fattar inte vad jag själv skriver, jag är bara LOST IN SPACE.
Tänt var det här i min egen verklighet…
Fatta vad svårt det är att skriva på ett block som rör sig hela tiden. Det gör vågor som om jag kittlar det med min penna. Hör, det fnissade, hihi.
Jag hör hela tiden min egen röst prata med mig, alltså inne i min egen verklighet. (i min hjärna)
Andra folk säger i mitt huvud vad jag ska skriva. All verklighet har tagit slut. FUCK ALLT RÖR SIG!”
Jag avslutade också med en liten fras som jag själv tyckte var väldigt beskrivande:
”Golarhjärna i min egen hjärna glänser.”
Efter detta bestämde jag mig för att ta en promenad i skogen. Ensam.
Hur dum får man va?
Jaja, jag gick i alla fall på min promenad och nu var allt så fucked up att jag började tro att jag var inne i en psykos.
Jag ringde min vän, som är mer erfaren än jag, och hon sa att det inte var en psykos.
Men hon sa att jag skulle vända om.
(Bara det att jag ringde henne är ju bevis nog, men det insåg jag ju inte då…)
Sagt och gjort. Jag vände.
Det var en lång väg hem, och svårt att hitta tillbaka eftersom att den mycket irriterande stigen roade sig med att leka rodeo med mig.
Jag sa till honom flera gånger att han inte skulle hålla på så, jag förklarade för honom att jag var tvungen att gå hem och låsa in mig, ifall jag skulle få en psykos.
Tillslut la han av med att krumbukta sig, men han skakade ändå av undertryckt skratt när han såg hur svårt jag hade att orientera mig.
Nu verkade det som om alla ting hade kommit överens om att jävlas med mig.
Hemma skulle jag låsa upp dörren, och inte ens den var så mogen att den lät mig komma in.
Efter en stunds allvarligt prat fick jag den att sluta ta bort nyckelhålet så fort jag närmade mig.
Men se, nu var det nyckelns tur att smidigt slinka undan.
Med milt tvång låste jag tillslut upp dörren.
Ve och fasa! Dom har lurat mig!
Istället för att ta mig till mitt rum hade tingen lockat in mig i en enorm, människoätande mask.
Efter en stund insåg jag att det var en korridor.
Efter en lång stunds lugnande tankar skulle jag ut och ta en cigg.
Jag hade tänt ciggen och satt och råbligade på tändaren ett tag, och skulle sen ta ett bloss.
Det kom ingen rök!
Det syntes inte på ciggen att jag rökte, men jag visste att jag hade tagit säkert tio bloss.
Herregud, jag snear!
Nej, vänta lite nu, ciggen är ju inte tänd!
Efter detta bestämde jag mig för att sluta noja mig. Och då blev det genast lugnare.
Jag bestämde mig för att åka lite mer moppe.
Sedan när vi kom hem skulle dom andra se på ”the ring”.
Självklart skulle jag vara med.
Det var urhäftigt. Filmen utspelade sig i hela rummet. När Samara kom ut ur tv´n på filmen kom hon för en sekund ut ur den riktiga tv´n också. Det var sjukt. Helt vrickat.
Dessutom kunde jag inte se vilka ansikten som skulle va bänga och vilka som bara var det för mig.
Efteråt satt vi i ett rum och jag drog den ena fantastiska slutsatsen efter den andra.
Jag insåg plötsligt hur otroligt ful en av tjejerna var, och jag funderade länge på hur jag skulle säga det till henne.
Snart gick jag in till mig och skulle sova.
Jag låg och tittade upp i taket ca en halvtimme och insåg snabbt att lampan var rummets hjärta. Den pumpade ut ljus.
Snart tröttnade jag på det och dödade rummet genom att släcka ljuset.
Jag låg länge och såg fantastiska färger och mönster i mörkret (vet inte om jag blundade).
Tillslut måste jag ha somnat.
En helt igenom sjuk tripp.
En ashäftig förstatripp.
Nästa gång ska jag se skräckfilm igen. Det var allra coolast.
Fast då blir det nog ”the shining”
Andra förslag?
Och äntligen kom den!
Jag och min ”barnvakt”, klara, gick hemifrån vid femtiden och mot min kompis,
Jag tog lappen nu, och hade ungefär en timme kvar.
Vi satt hemma hos kompisen och det var en timme sen jag käkade lappen.
Jag börjar känna av det lite smått i balanssinnet nu, så jag ber dom följa med ut på en promenad.
Under promenaden växer alla intryck och jag inser plötsligt att jag går som på moln.
Det är så lätt att gå, så lätt.
Vi sätter oss på några stockar och myser i solen.
Jag är sjukt lycklig. Sen börjar saker bli riktigt illa.
Jag börjar nu iaktta naturen noggrannare och inser för första gången hur otroligt vacker den är.
Ännu härligare blir det när dom mjuka kullarna börjar göra onaturliga vågrörelser.
Jag hör nu ett ljud som om man spelar på en såg, ett mycket speciellt ljud som var där hela trippen.
Naturen blir mer och mer konstig.
Solen lyser med nästan läskig skärpa, och molnen på himlen beter sig som om en osynlig hand hade knådat dom som en deg.
Nu var det tyvärr dags att gå hemåt igen, jag och klara tog farväl av kompisen och började vandringen.
Vi var ute på landet med stora åkrar som omgav oss. När jag gick där insåg jag plötsligt att detta inte var verkligheten. Det var bara en illusion.
Även Klara.
När jag försökte prata med henne hörde jag min egen röst som om den var någon annan stans.
Jag var nu helt övertygad om att jag var i en dröm.
Lite senare träffade vi en annan kompis som skulle skjutsa oss på sin moppe.
Det var en totalt freakad, och helt underbar känsla. Jag trodde att jag flög.
När jag väl kommit in på mitt lugna rum bestämde jag mig för att skriva ner allt jag tyckte och tänkte.
Efter en svår strapats som gick ut på att låna en penna, (tro mig, det är inte så lätt att gå på ett golv som rör sig som om det levde, plus att det ständigt fnissade, som om mina steg kittlade det, jag och golvet hade en lång diskussion om detta.)
Tillslut hade jag i alla fall fått tag på penna och papper och började skriva ner vad jag då tyckte var en klok och vetenskapligt korrekt beskrivning av min tripp.
Här är den:
”Nu är jag på LSD.
Jag vet inte vad som är ut och in på världen. Allt är CP-freakat.
Jag bara sitter i mig själv och jag skriver och blocket andas och jag är varm och jag ser mönster på min egen hand som om någon hade bränt dit dom, och allt är CP-freakat.
SNÄLLA GÖR DETTA IGEN!
Det underbaraste jag någonsin varit med om. Jag är inuti en annan verklighet där ingenting är som det var. Och jag sitter både i och utanför mig själv och allt är återigen CP-freakat.
Jag är i min egen hjärna alltså! Jag är i en annan verklighet och har ingen tidsuppfattning
Och om jag drar pennan i luften framför sig så kommer det tio bakom och jag fattar inte vad jag själv skriver, jag är bara LOST IN SPACE.
Tänt var det här i min egen verklighet…
Fatta vad svårt det är att skriva på ett block som rör sig hela tiden. Det gör vågor som om jag kittlar det med min penna. Hör, det fnissade, hihi.
Jag hör hela tiden min egen röst prata med mig, alltså inne i min egen verklighet. (i min hjärna)
Andra folk säger i mitt huvud vad jag ska skriva. All verklighet har tagit slut. FUCK ALLT RÖR SIG!”
Jag avslutade också med en liten fras som jag själv tyckte var väldigt beskrivande:
”Golarhjärna i min egen hjärna glänser.”
Efter detta bestämde jag mig för att ta en promenad i skogen. Ensam.
Hur dum får man va?
Jaja, jag gick i alla fall på min promenad och nu var allt så fucked up att jag började tro att jag var inne i en psykos.
Jag ringde min vän, som är mer erfaren än jag, och hon sa att det inte var en psykos.
Men hon sa att jag skulle vända om.
(Bara det att jag ringde henne är ju bevis nog, men det insåg jag ju inte då…)
Sagt och gjort. Jag vände.
Det var en lång väg hem, och svårt att hitta tillbaka eftersom att den mycket irriterande stigen roade sig med att leka rodeo med mig.
Jag sa till honom flera gånger att han inte skulle hålla på så, jag förklarade för honom att jag var tvungen att gå hem och låsa in mig, ifall jag skulle få en psykos.
Tillslut la han av med att krumbukta sig, men han skakade ändå av undertryckt skratt när han såg hur svårt jag hade att orientera mig.
Nu verkade det som om alla ting hade kommit överens om att jävlas med mig.
Hemma skulle jag låsa upp dörren, och inte ens den var så mogen att den lät mig komma in.
Efter en stunds allvarligt prat fick jag den att sluta ta bort nyckelhålet så fort jag närmade mig.
Men se, nu var det nyckelns tur att smidigt slinka undan.
Med milt tvång låste jag tillslut upp dörren.
Ve och fasa! Dom har lurat mig!
Istället för att ta mig till mitt rum hade tingen lockat in mig i en enorm, människoätande mask.
Efter en stund insåg jag att det var en korridor.
Efter en lång stunds lugnande tankar skulle jag ut och ta en cigg.
Jag hade tänt ciggen och satt och råbligade på tändaren ett tag, och skulle sen ta ett bloss.
Det kom ingen rök!
Det syntes inte på ciggen att jag rökte, men jag visste att jag hade tagit säkert tio bloss.
Herregud, jag snear!
Nej, vänta lite nu, ciggen är ju inte tänd!
Efter detta bestämde jag mig för att sluta noja mig. Och då blev det genast lugnare.
Jag bestämde mig för att åka lite mer moppe.
Sedan när vi kom hem skulle dom andra se på ”the ring”.
Självklart skulle jag vara med.
Det var urhäftigt. Filmen utspelade sig i hela rummet. När Samara kom ut ur tv´n på filmen kom hon för en sekund ut ur den riktiga tv´n också. Det var sjukt. Helt vrickat.
Dessutom kunde jag inte se vilka ansikten som skulle va bänga och vilka som bara var det för mig.
Efteråt satt vi i ett rum och jag drog den ena fantastiska slutsatsen efter den andra.
Jag insåg plötsligt hur otroligt ful en av tjejerna var, och jag funderade länge på hur jag skulle säga det till henne.
Snart gick jag in till mig och skulle sova.
Jag låg och tittade upp i taket ca en halvtimme och insåg snabbt att lampan var rummets hjärta. Den pumpade ut ljus.
Snart tröttnade jag på det och dödade rummet genom att släcka ljuset.
Jag låg länge och såg fantastiska färger och mönster i mörkret (vet inte om jag blundade).
Tillslut måste jag ha somnat.
En helt igenom sjuk tripp.
En ashäftig förstatripp.
Nästa gång ska jag se skräckfilm igen. Det var allra coolast.
Fast då blir det nog ”the shining”
Andra förslag?
det är bra gumman haha... men psykos var det inte 
pusspuss
