Den nya generationen slätstrukna intetsägande svenska skådisar utan karisma/personlig

Vad är grejen egentligen? Nog för att svensk film har varit kass och ointressant rätt länge nu (frånsett några få undantag), måste skådisarna vara lika tråkiga? Hur fick de chansen från början och vilka har den dåliga smaken att ge dessa nya chanser gång på gång?

Vad är det jag missar som alla andra ser i Sveriges nya skådespelarelit; Sverrir Gudnason, Alexander Karim, Matias Varela, Adam Pålsson m.fl?

Eller är anledningen till att jag ser dem som kassa helt enkelt pga att produktionerna är så innerligt dåliga?

Har svenska skådisar någonsin haft karisma genom historien ? Eller rent konkret vilka jämför du med ?

Det har alltid varit så. Man undrar va fan dom håller på med. Men, det är ju inte enbart deras fel då även produktionerna är laglöst dåliga.

Är man kass som skådis kan man ju få roller där man bara glor och ser allmänt rädd och introvert ut, tänk Ida Engvoll som bara har ett ansiktsuttryck; skrämt rådjur..

Har funnits många med karisma t ex ur Ernst-Hugos generation, men senare är det skralt.

Kanske inte, men jag tycker inte de varit såhär dåliga i alla fall. Som att man tagit dem från Nya Tider/Skilda världar/Vita lögner i brist på talangfull återväxt.

Om jag ska nämna några duktiga svenska skådisar genom tiderna; Ernst-Hugo Järegård, Max von Sydow, Allan Edwall, Per Oscarsson, Gösta Ekman. Fan även Peter Haber och Persbrandt utklassar ju dagens.

David Dencik är en av få begåvade skådisar idag, men han är ju inte jätteung heller. Han är ju tydligen svensk-dansk så det förklarar ju saken. Inte ens dessa Hollywood-skådisar som Joel "Robocock" Kinnaman kan jag ta seriöst.

Idag handlar det mest om vem du känner, inte om talang, samt att du ser någorlunda bra ut.

Sen tar man in någon ortenkille/tjej för att balansera ibland.

”Eliten” i Sthlm + satelliter i GBG, Malmö och i de mellanstora städerna får allt.

Du måste nässla dig in eller ha en oerhörd talang för att bli något annars.

Sen måste du passa in i societeten, ha rätt åsikter, knarka blygsamt osv.

Plågsamt kreativitetsdödande helt enkelt.

Många riktiga talanger orkar inte spela spelet hela vägen.

Sluten värld där efternamn, vilka du växte upp med, enorm social halhet eller utseende tar dig dit du vill.

Som de flesta branscher där det går att göra pengar på saker som inte kräver riktig personlig uppoffring är idag.

Fan YouTubers är mer legit än svenska skådisar idag.

Blir sorgsen bara av att tänka på skiten.

Prio ett för en skådis av idag är att vara vänstermupp.
Annars blir det i praktiken yrkesförbud.
Dom som varit med länge och gjort sig ett namn kan nästan vara nazister, men jag menar det yngre gardet.
Vänstermuppar är inte karismatiska.

Sverrir tycker jag e ok. Gentlemen och Borgfilmen. Ja, David Dencik e bra. Men allt är så medelmåttigt i detta land. Och vad göra med redan urusla manus och politiskt korrekta filmer.

De flesta svenska skådisar saknar den där "Wow"-faktorn tycker jag. Jag kan tycka att Anna Åström och Cecilia Frode samt i viss mån Marie Robertsson kommer ganska nära.

På manssidan är det väl i princip endast Micke Persbrandt som är hyfsat cool och har en så kallad screen presence. Förr i tiden så var Gösta Ekman (Papphammar, Jönssonligan) i mitt tycke det bästa vi hade. Tycker även att Ulf Brunnberg är underskattad som satan.

På det stora hela är dagens generation skådisar fullkomligt ointressanta. Jämför Gunnar Björnstrand (vansinnigt karismatisk) med David Hellenius och det blir skrattretande hur patetiskt lågt branschen sjunkit genom åren. Framförallt verkar den skamlösa nepotismen gått in i overdrive. Alba August, Edvin Endre, Happy Jankell, Molly Nutley, osv... Give me a break!