Citat:
Tackar, underbart. Blir till att lyssna igenom den. Kvällen tillbringar jag dock med I ett vinterland (2000).
Själv kan jag för övrigt bli ganska less på de slentrianmässiga fördömandena av Lundell och att en del hävdar att han blott skulle vara en blek kopia av amerikanska storheter som Springsteen, Young, och Dylan och så vidare. Visst finns det ett sådant drag hos Lundell, en låt som En fri man i stan låter givetvis jävligt mycket Bruce. Men ett sådant slentrianmässigt kategoriserande av Lundell missar till det väsentligaste nyanserna i honom och i hans musik. Lundell har någonting ingen av dessa tre storheter har, och som troligen är anledningen till att han kunnat bli så stor och till att han är ett eget kapitel för sig, vid sidan av hans amerikanska idoler: Lundell är helt enkelt jävligt svensk. Det finns någonting djupt svenskt i det slags naturromantik som ofta framskymtar i hans musik. Kändast är givetvis Öppna landskap men min favorit här är När jag kysser havet, titeln som är underbart bildspråk för att hoppa i vattnet då. Lundells kärlek till naturen, till de folktomma landskapen, till det (i alla fall förmodat) bekymmerslösa livet bortanför städernas stresstillvaro genljuder i många svenskars öron. På samma gång är ju Lundell något av en storstadsromantiker (nämnda En fri man i stan är ett grymt exempel på det här draget). Detta uppfattar jag som lika svenskt: svensken vill bo både naturnära och ha närhet till stadslivet.
Ja vad jag alltså vill säga är att Lundell har någonting säreget för just honom. Och att man får någonting annat av att lyssna på honom än av att lyssna på de amerikanska namn han ofta jämförs med. Själv kan jag känna igen mig i Lundell på ett helt annat sätt än vad jag kan med till exempel Bruce (vars musik jag dock älskar ändå). Som en parentes kan man väl säga att musik inte alltid eller ens merparten av gångerna behöver handla om att kunna se sig själv i musiken man lyssnar på. Men det är en viktig aspekt i sammanhanget i alla fall. I Lundells fall har det självklart mycket med språket att göra också: när någon sjunger på svenska blir man som lyssnare plötsligt betydligt intimare med honom eller henne än med musik sjungen på annat språk. Jag blir väldigt intim med Lundell i alla fall. Det känns som att han fattar mig, och jag fattar nog honom.
Själv kan jag för övrigt bli ganska less på de slentrianmässiga fördömandena av Lundell och att en del hävdar att han blott skulle vara en blek kopia av amerikanska storheter som Springsteen, Young, och Dylan och så vidare. Visst finns det ett sådant drag hos Lundell, en låt som En fri man i stan låter givetvis jävligt mycket Bruce. Men ett sådant slentrianmässigt kategoriserande av Lundell missar till det väsentligaste nyanserna i honom och i hans musik. Lundell har någonting ingen av dessa tre storheter har, och som troligen är anledningen till att han kunnat bli så stor och till att han är ett eget kapitel för sig, vid sidan av hans amerikanska idoler: Lundell är helt enkelt jävligt svensk. Det finns någonting djupt svenskt i det slags naturromantik som ofta framskymtar i hans musik. Kändast är givetvis Öppna landskap men min favorit här är När jag kysser havet, titeln som är underbart bildspråk för att hoppa i vattnet då. Lundells kärlek till naturen, till de folktomma landskapen, till det (i alla fall förmodat) bekymmerslösa livet bortanför städernas stresstillvaro genljuder i många svenskars öron. På samma gång är ju Lundell något av en storstadsromantiker (nämnda En fri man i stan är ett grymt exempel på det här draget). Detta uppfattar jag som lika svenskt: svensken vill bo både naturnära och ha närhet till stadslivet.
Ja vad jag alltså vill säga är att Lundell har någonting säreget för just honom. Och att man får någonting annat av att lyssna på honom än av att lyssna på de amerikanska namn han ofta jämförs med. Själv kan jag känna igen mig i Lundell på ett helt annat sätt än vad jag kan med till exempel Bruce (vars musik jag dock älskar ändå). Som en parentes kan man väl säga att musik inte alltid eller ens merparten av gångerna behöver handla om att kunna se sig själv i musiken man lyssnar på. Men det är en viktig aspekt i sammanhanget i alla fall. I Lundells fall har det självklart mycket med språket att göra också: när någon sjunger på svenska blir man som lyssnare plötsligt betydligt intimare med honom eller henne än med musik sjungen på annat språk. Jag blir väldigt intim med Lundell i alla fall. Det känns som att han fattar mig, och jag fattar nog honom.
Jag har varit ett stort fan av honom i många år, dock ej längre. Det lite irriterande - kan jag tycka - är de många stölderna av just Bruce Springsteen. Att vara inspirerad av, är en sak, men så otroligt mycket som han snott rakt från Springsteen (och nu tänker jag enbart musikaliskt, ej textmässigt, även om det kryllar av samma referenser där med) är snudd på löjeväckande att han kommit undan med.
Lundell må vara ett nationalhelgon, och fortfarande lite av en helig ko. Men, kom igen, hade han gett ut skivor i USA (eller försökt) så hade han inte kommit undan med det. Då hade han blivit stämd, om inte av Bruce själv, så av hans skivbolag.
Att han sedan dag ett velat se ut som sina förebilder Springsteen och Dylan, det kan jag nånstans köpa. Textmässigt håller jag Lundell högt, särskilt för att vara svensk, konkurrensen (framförallt var) inte särskilt hård, främst på 80-talet.
Idag tycker jag hans persona och karriär är intressantare än hans faktiska produktion. Lite som med Ingmar Bergman och August Strindberg tex, de är intressantare att studera, än att ta del av deras verk (vilka i ärlighetens namn många gånger är starkt plågade av tidens tand, detta gäller även Lundell, såväl som i musik, text och litteratur). Vill betona att jag absolut inte har rätt och du har fel, detta är bara min högst personliga åsikt :-)
