Hantera sorg efter sambo som dog?

Det här låter fruktansvärt och jag kan inte föreställa mig hur det känns. Skickar läkande tankar åt dig.

Du verkar hantera det här, dig själv, och livet i övrigt väl, så jag tror inte jag kan komma med några direkta tips eller strategier.

Däremot tror jag den här situationen är unik, och svår att hantera, av vad jag kan utläsa i det du skriver, ett par olika anledningar:

1) Ni verkade ha en speciell kontakt där ni kom varandra väldigt nära. Det låter på sätt och vis inte som ett standardförhållande. Ni verkade älska varandra otroligt mycket.

2) Det andra jag tänker på är att relationen enbart verkade vara topp. Du säger att ni inte bråkade. Han gick bort när relationen var på sitt bästa, och du enbart hade positiva minnen bakom dig.

Jag tror det, i kombination med 1), gjort att ditt sinne kanske också byggt en illusion kring hur relationen hade varit framgent.

1) tillsammans med 2) gör det extremt smärtsamt för dig att glömma och gå vidare.

Lite som att ta en drog just du personligen älskar, ha extremt kul, och sen när ruset är på klimax så poff - försvinner allt.

Fast värre och mer komplicerat naturligtvis.

Jag träffade hade en dejt med två äldre kvinnor i 40-års åldern där den äldre var änka till en make som hade dött i en bilolycka, ca 5-6 år efter att vi träffades. Hon sa till mig att hon kom över det till slut, efter ett halvår så blev hon van sig. Ändå så stack hon ut från min lägenhet samma natt gråtandes och med hennes väninna efter sig och jag antar väl att det handlade om det och att hon inte varit med någon sen dess.

Fick mig faktiskt att känna mig lite illa till mods själv, ungefär som att han satt och tittade från himlen medan någon scumbag doppade hans fru. Nåväl, jag har inga råd att ge mer än att du nog bör ta ett beslut snart i huruvida du bestämmer dig för att antingen gå vidare eller om du tänker leva kvar i tron att ni förs samman i dödsriket.

Faktumet med att det finns en tråd om det här ämnet i religionsforumet där kristna ger sin syn på det hela och som du kan spana in:

(FB) Hur fungerar det i himlen när folk som skaffat nya partners träffas igen?

Tack så mycket!

Stämmer exakt det du skriver, han var den första i mitt liv, första kyssen mm (ja allt) vi var tillsammans i 10 år och det var faktiskt som en saga.
Även när vi bodde tillsammans var det likadant, underbart hela tiden även om det låter konstigt.

När jag var på tjänsteresa så brukade han komma på helgen och vi gjorde så mycket roligt tillsammans.
Givetvis hade vi egna liv också med vänner , familj, jobb och intressen.

Jag har tänkt samma sak att det kanske hade blivit annorlunda med tiden?
Men det vet man ju inte.
Vi hade aldrig några bråk om ekonomi eller vem som skulle göra vad hemma.

Vi nästan satt ihop fysisk när vi var hemma, en diskade, en torkade och plockade undan.
En städade toaletten, en skrubbade badkaret.
En damsög och den andra sprang efter och torkade golvet.
När vi lagade mat så gjorde en huvudrätten och den andra gjorde ris, pasta, grönsaker och andra tillbehör.

Det var enkelt med honom. Är nog därför det känns extra tungt.

Men känner att det är enkelt med min nya kille också (min andra) är livrädd för att jämföra då de är väldigt olika men har det gemensamt att de lika underbara som väl är.
Försöker göra som andra har sagt här i tråden, acceptera och leva i det jag har nu.
Ibland tar dock sorgen överhanden och då tänker jag för mycket

Tack till dig och alla andra som tagit sig tid att skriva.

Ja, det är verkligen unikt! Första kyssen och allt... vilken cocktail av känslor du, han, och ni tillsammans måste upplevt. Så kraftfullt.

Jag tror en sån här sorg är något man lever med, livet ut. Tror inte du ska försöka stoppa undan, och inte känna. Tycker du ska göra exakt tvärtom och känna när vågorna kommer. Det är bland annat så man läker.

Acceptera att du kommer bära med dig detta för evigt. Men förvänta dig kanske att sorgen kommer upplevas annorlunda i framtiden.

Dessutom tycker jag det, för en sån här händelse, gått väldigt kort tid. 3-4 år är ingenting. Kom tillbaka om 10-15 år och se hur det känns då.

Jo det verkar unikt när man hör om andras relationer.

Det som är skönt är att min nya kille tycker att jag ska känna och prata och behålla kontakten med hans familj, han är inte ett dugg svartsjuk på det vi hade, väldigt skönt!

Sorgen kommer att blekna med tiden det vet jag.

Och att skapa nya traditioner och nya sätt att vara i en relation med min nya kille känns väldigt bra!
Han är stark både fysiskt och psykiskt och har mycket humor så det blir säkert bra, han har ett roligt sätt att lyfta upp mig och bära omkring på mig, både hemma och ute bland folk så då känns det som om sorgen lättar.
Ännu en gång, stort tack för att du hjälper mig!

Just sex var verkligen skrämmande att ha med en ny man så det förslår jag precis.
Min nya kille gav mig massor av tid och var väldigt tålmodig.

Jag har bestämt mig, annars hade jag aldrig börjat dejta seriöst eller haft sex med honom.

Stackars kvinna som var hos dig hon var uppenbarligen inte redo.
Antar att ni inte hade någon seriös relation?
Jag hade aldrig klarat det utan trygghet och kärlek.
Hon kanske också bara hade haft sex med 1 man?