Jag är en man i 30-årsåldern som 2 har jämnåriga syskon. Vi har bra kontakt och jag tycker om dem. Men när vi ses och umgås händer nåt. Av nån anledning kan jag plötsligt störa mig på saker de säger, hur saker sägs, tycker mig ana att de vill provocera mig. Det blir sällan bråk, men vi kan munhuggas och liksom småtjafsa om småsaker. Jag känner att jag väldigt lätt blir rätt provocerad av mina syskon. Fast det ju är småsaker. Kan bli väldigt irriterad och måste liksom försöka lugna mig och lägga band på mig för att inte tjafsa vidare eller försöka ändra min ton. Jag tycker att det här är väldigt märkligt eftersom vi alla är vuxna. Jag är också annars en person som lätt kommer bra överens med kollegor och vänner, helt utan att jag brukar bli irriterad.
Vad kommer det här sig? Varför blir jag så lättretlig med just mina syskon, trots att vi ju inte är barn? Jag tror att de också kan störa sig och irritera sig på mig. Tycker att det funkar bäst när vi pratar i telefon. Det ska sägas att det inte alltid blir tjafs och irritation när vi ses, men lite väl ofta. Det tar på krafterna, men tycker ju om dem också.
Förstår inte vad det är som retar upp mig och dem så lätt? Det handlar som sagt om småsaker. Varför blir det såhär? Och vad gör man åt det? Känner ni igen er? Eller är det bara härligt och friktionsfritt när ni umgås med era syskon?
Vad kommer det här sig? Varför blir jag så lättretlig med just mina syskon, trots att vi ju inte är barn? Jag tror att de också kan störa sig och irritera sig på mig. Tycker att det funkar bäst när vi pratar i telefon. Det ska sägas att det inte alltid blir tjafs och irritation när vi ses, men lite väl ofta. Det tar på krafterna, men tycker ju om dem också.
Förstår inte vad det är som retar upp mig och dem så lätt? Det handlar som sagt om småsaker. Varför blir det såhär? Och vad gör man åt det? Känner ni igen er? Eller är det bara härligt och friktionsfritt när ni umgås med era syskon?
