När man får medicin som är till för helt andra symptom?

Finns en anledning till att förtroendet för psykiatrin och psykofarmaka är otroligt lågt idag. Det är pga folks egna erfarenheter. Det hjälper många (oftast för stunden) och det förstör mångas liv också.

Det är inte scientologi för att man ifrågasätter psykofarmaka som läkemedelsbolag tjänar enorma pengar på. De vill få oss att tro att våra kroppar och hjärnor inte kan läka naturligt, att vi har en kemisk obalans som måste räddas till.
Det roliga är att man får extrema mängder serotonin i hjärnan om man tex tillsätter ett ssri vilket förklarar många av biverkningarna. Hade preparatet rättat till obalansen hade man inte fått symptom på för mycket serotonin eller hur?


Nej det finns hundratusentals, säkert miljoner personer där ute på diverse sidor som vittnar om permanenta biverkningar från dessa preparat. Neuroleptika tex som skrivs ut off label hejvilt är känd för att skada hjärnan och minska hjärnvolymen redan efter 2 veckor bruk. Permanenta neurologiska och metabola biverkningar som orsakat miljardstämningar mot läkemedelsbolag.
Orkar inte dra den här diskussion i den här tråden mer än att det är olämpligt som fan att skriva ut neuroleptika mot ångest och depression.
Förstår inte riktigt varför ni förvarar dessa mediciner så extremt. Vill ni inte bli friska från grunden? Det är ett faktum att majoriteten människor som påbörjar dessa kör det år efter år. Det skall inte behöva vara så med rätt hjälp och egen kraft som läker från grunden. Ångest går att leva med, likaså sömnproblem. Jag har sovit typ 0-5 h per natt senaste halvåret och haft panikattacker dygnet runt. Jag släpar mig ut ändå i skogen, på gymmet och håller bra kost. Man måste stå ut lite. Låta kroppen hantera helvetet och hålla ut. Göra förändringar.


Tänker man efter lite finns det typ alltid en orsak. Sedan bör man göra en väldigt noggrann utredning pga differentialdiagnoser.
Att ta psykofarmaka är ungefär som att sätta ett plåster på ett öppet infekterat sår som egentligen skall sys och behandlas med antibiotika.

Sedan gäller det att vänta ut lite. Göra stora förändringar och prova massor av saker. Det tar tid och man får acceptera det.
Failar det sedan så får man väl tänka om. Psykofarmaka fyller en funktion för en del människor. Vissa måste ha det livet ut, andra en period i lägsta möjliga dos.
Majoriteten däremot skall inte ha det alls.

Tänk att de psykologer, kuratorer mm jag träffat genom åren inte har lyckats hjälpa mig hitta nåt grundproblem, dåligt gjort av dem... Hur löser man allt det praktiska om man inte sover el bara ligger hemma i fosterställning? Jobb? Ekonomin? Familjen? Släkten? Matinköp. Alla praktiska saker.

Alla vet säkert hur rädda och ovilliga läkarna är för att skriva ut lugnande. Jag har haft abilify, lamictal, lyrica, fluoxetin samt några mer vid behov. Detta innan senaste läkaren ändrade vad jag skrev i början. Har fått massa olika neuroleptika genom åren, protesterar man säger de att det inte finns andra alternativ. Mina två läkare dessförinnan lyssnade på mig men nu är det svårare.

Så du ligger hemma i fosterställning utan att du har en aning om varför?
Var det så innan du började äta mediciner också, annars har du ju svaret på varför...
Sök privatläkare, grundlig utredning. Meditera, tänk djupare på orsaker även själsliga sådana.
Jag har legat som du senaste 7 månaderna och det har varit ett helvete. Har provat mediciner när det var som värst och blev bara sämre. Fastande även i ett benzo och zopiklonbruk i onödan tack vare psyk.
Mitt fall är lite unikt och jag vet orsaken dock men orkar inte gå in på det i detalj. Har skrivit en del om det redan.

Ekonomin borde du kunna gå hjälp med genom sjukskrivning? Du måste få hjälp för att läka dig själv och ta jobb framöver då det är positivt för hälsan att göra något och socialisera. Familjen? Har du barn eller vadå? Det är såklart inte optimalt om man lider på det här sättet.
Du måste försöka prioritera dig själv och få lugn och ro just nu. Det är nummer 1 för att läka sig. Man måste vara egoistisk tyvärr.

Jag har velat tagit mitt liv i princip varje dag senaste halvåret och har försökt 2 ggr.
Ändå har man ju någon form av livskraft inom sig, en överlevnadsinstinkt. Tro mig jag har varit i skiten totalt. Åkt ambulans till akuten typ 15 ggr i panikattacker och svimningar.
Har blivit en hel hämtmat och enkel mat när det var som värst. Jag sov typ ingenting alls. Jag tog mig ändå ut och gick mycket, spelade tv spel, filmer. Tränade bra dagar.

Man kan det mesta om man vill ärligt talat. Kroppen är otroligt stark och klarar enorma påfrestningar har jag insett. Jag vet inte vilka problem du har ens, men har du någonsin provat att vara helt medicinfri och bara vara i naturen massor? Sovrutiner, meditation, motion, bra mat. Allt sånt där underskattar folk alldeles för mycket.

Kroppen och hjärnan är unik på sitt sätt. Den försöker till varje pris att återställa sig själv och skapa en balans. Det tar dock tid.

Obs! Jag är ingen läkare eller psykiatriker men är ganska insatt i psykofarmaka.

- Lamictal är helt okej stämningsstabiliserande (Dock aldrig tillsammans med Ergenyl/Valproat! Kan orsaka Stevens–Johnsons syndrom).
- Lyrica är jättebra mot ångest, dock beroendeframkallande.
- Abilify förstår jag inte varför du ens har. Den används främst mot akut mani och psykoser. Nu är jag inte helt insatt i din situation, men jag tycker du helt klart ska ifrågasätta varför du ska äta den.
- Fluoxetin är väl okej, men jag tycker det finns mycket bättre antidepressiva på marknaden (ex. Sertralin, Escitalopram, Brintellix).

Jag tycker man måste avväga hur illa och ofta de maniska perioderna är med medicinerna. Självklart finns det de som absolut behöver läkemedel som Seroquel, Abilify, Zyprexa eller litium. De har hemska biverkningar och då måste det enligt min åsikt vägas mot om det finns hög risk för psykos etc.

Edit: Såg att du nämde Zeldox också. Detta är för schizofreni och akut mani och jag tycker samma sak som med Abilify.

Nej, ingen fosterställning nu. De första åren jag var sjuk sökte jag aldrig hjälp, dvs var medicinfri. Ledde till kraschad utbildning, oförmåga att prata med nån eller att göra annat än ligga på golvet i min bostad med nerdragna persienner. Ingen visste nåt. Överlevde på vad jag nu köpte på macken. Mitt i natten så att ingen skulle se mig. Träning, naturen, allt sånt fanns inte på kartan.

Jag är gammal, varit sjuk många år. Bor inte ensam och har släkt i närheten. Kan inte vara egoistisk. Måste hålla ihop. Bipolär sjukdom och ast tex kan inte hjärnan läka. Just nu håller jag huvudet över ytan men för mig innebär det överlevnad för andras skull. Har väldigt svårt att ta mig ut, klarar inte ångesten. Slutar prata när jag blir som sämst. Jobb går inte. Ingenting funkar under en depression. Men just nu är ångesten värre.

Att överhuvudtaget fundera på motion, kost, allt sånt innebär att man måste vilja överleva för sin egen skull. Jag saknar den förmågan.

Jag har asperger och hade läkarna velat hade jag också haft bipolär sjukdom. Det är läkemedels och stressutlöst. Så är det för mig och jag vågar hävda att det är så för många människor. Psykiatrin vill bara sätta en massa diagnoser och behandla symptom för att det är enkelt och konkret.

Jag känner dock inte dig och hur du var som innan. Får en känsla av att du ”gett upp” så jag har väl inget egentligen att komma med.
Du måste tänka om tror jag, ditt tankesätt och känslan av att du känner dig som ett offer gör att du kommer att ha det såhär också.

Det är väldigt vanligt att åka berg och dalbana när man mår dåligt. Sömnbrist kan ge snudd på mani eller psykotiska symptom. Det behöver inte betyda att man är ”bipolär”. Bipolär är bara ett ord som beskriver bred problematik, en kropp under extrem stress.

Mitt tips: Tänk om och minimera mediciner. Ska du ha något så är det max två stycken och du bör hålla dig ifrån riktigt jävliga neuroleptika och epilepsimediciner så länge du inte har en konstaterad neurologisk sjukdom eller grov psykossjukdom.

Off-labelförskrivning måste alltid ifrågasättas.

Du har rätt, på sätt och vis har jag gett upp. Jag är så trött på mig själv och min hjärna. Så trött på att kämpa och så trött på vården. Ingen energi kvar. Förstår inte hur andra människor orkar med livet.
Det där med mediciner, det är svårt att få ifrågasätta. Läkarna brukar bli sura. Står redan i min journal att jag ofta tar egna beslut och ändrar vad jag tar och att det är därför jag inte mår bättre.