Det här med socialt ansvar

Är en kvinna i 20-årsåldern som också umgås mest med kvinnor. Vill tro att jag är rätt socialt kompetent, har många goda vänner och folk brukar generellt sett tycka om mig vad jag vet. Har den senaste tiden hamnat i en del diskussioner med vänner o familj om socialt ansvar (i de flesta fall inte att de vill att jag ska ta mer ansvar utan de själva/andra etc). I samma veva läser jag en intervju med regissören som gjort den nya filmen om Marie Curie, där hon beskriver Curie som osympatisk, krånglig och lite störig - vilket var uppfriskande enligt regissören själv.

Jag upplever att kraven på att en kvinna ska ta socialt ansvar för varandra är betydligt större än för män, och jag är trött på det. Att kvinnor inte riktigt får vara kufar, nördar, "lite speciella" på samma sätt som män och ändå ha en plats i sociala/kulturella sammanhang. Jag vill få vara osympatisk ibland, om jag vill det. Nu pratar jag inte om att ha en osympatisk personlighet utan att få göra det valet när det krävs. Min dröm är en akademisk karriär/forskning inom fysik eller biofysik och där känns det som att andra saker går före än sympati - stryka egon leder inte till nya upptäckter.

Att säga att detta, hur en tar ansvar för sin omgivning, är den viktigaste aspekten hos en person är i min mening att reducera den till hur den är i relation till andra människor, och jag vill i alla fall inte det. Jag tycker mitt värde är mer än så, men kvinnor reduceras just till den rollen. Hur omgivningen känner om henne, eller känner sig runt henne, är den viktigaste delen av hennes person.

Ni män, upplever ni att det är ok för er att vara "kufar" ibland, inte ta socialt ansvar och sätta er själva först lite då och då, att helt enkelt fokusera på sina egna behov utan att behöva förklara sig när det krävs? Tycker ni att kvinnor kan/får göra detsamma? Detta fenomen upplever jag främst mellan kvinnor, t. ex. min mamma som ställer dessa krav uttalat på mig men inte på min bror, eller mina vänner som ställer dessa krav på sig själva och varandra men när det är en manlig vän är det att "han är lite så där ibland".

Kvinnor, känner ni samma obehag som jag från att uttala sådant, att jag vill inte bry mig om andras känslor just nu?

När är det ok att skita i socialt ansvar och hur ska man berättiga detta?

Det är egentligen okej att göra lite som man vill, så länge man är beredd att betala det pris som ens beteende kostar.

Visst kan man få krav på sig att förklara sig.
Men det är det vara att strunta i.

Självklart har kvinnor rätt till det.
Men frågan är nog varför ni inte tar er den rätten?
För ingen kommer ge er den.
Antingen tar ni er rätten eller så fpr ni andras vilja uppkörda i ansiktet.
Bara välja.

Edit: män får inte vara kufar heller. Det verkar bara vara så att män skiter i vad ni vill.

Det där är väl något väldigt individuellt, fast män på gruppnivå har väl en större benägenhet till att se till resultat, medan kvinnor på gruppnivå ser till gemenskap, social acceptans (sociala spelet).

Sen beror det väl på vad du menar med ansvar. Ser ju många kvinnor som helt struntar i socialt ansvar, men som definitivt signalerar att de tar socialt ansvar. Dvs de spelar och är otroligt egoistiska, stöter ut människor, skapar konflikter, mobbar mm.Allt är ett spel för att få social status.

Sen finns det män som är måna om allt och alla till den grad att de tar på sig allas problem och det slutar med självmord för att de inte orkar.

Det är individuellt som sagt.

Bara att ta risken, finns många kufar som sover på en parkbänk - det är en risk man får ta av att gå sin egen väg. Går 100 misslyckade kufar på en lyckad.

Att notera: Jag är man och upplever det tvärt om, att män i min omgivning är de som tar socialt ansvar, medan det är kvinnorna som är de okänsiga kufarna.

Feminism --> Jämställdhet och diskriminering
/Moderator

För egen del tycker jag att det är uppfriskande när människor säger vad de tycker och så är det inte mer med det. Inget förklarande och velande hit och dit.

Nej jag känner inte något obehag om det faktiskt är så att jag anser att jag rimligtvis inte kan ta någon annans känslor i beaktande. Det beror på vad situationen gäller givetvis, att göra någonting moraliskt förkastligt försvarar jag inte för mig själv ens, även om man nu skulle göra en sådan handling.

Om det gäller någonting personligt, alltså som har med personliga relationer och göra är det ju mer relevant att ta hänsyn till andras känslor givetvis. Men, man kommer aldrig att göra alla nöjda, så enkelt är det. Någons död är någon annans bröd...eller hur det där ordspråket nu lyder

Intressant frågeställning dock. Vad är det du känner obehag inför egentligen? Att någon ska tycka att du är si eller så på grund av vad du säger?

Du ber alltså oss om tillåtelse att skita i vad vi tycker.

Inser du inte själv det ironiska i det?

Jag förstår nog inte ens grundfrågan. Vad är ens "socialt ansvar"? Menar du att du önskar att du typ kunde gå runt i bara trosor på torget och morra och spotta folk i nacken utan att det hade några repressalier på dig rent socialt? Eller önskar du att slippa glida runt på societetsbaler i hårdsnörd galaklänning och niga fint varenda helg?

Är det likt det förstnämnda blir det nog svårt är jag rädd, men är det likt det sistnämnda så är det väl inga problem att bara göra som du vill helt enkelt och skita i eventuella förväntningar? Och mellan mina exempel på ytterligheter finns det ordentligt med svängrum för en fritt tänkande människa att få vara sig själv.