Den osminkade bilden av semester med barn

Varför skaffa fler än 2-3 barn, jag förstår det verkligen inte. Jag har två barn själv, en på fyra och en på ett år, vi har precis haft fem veckors semester och det har FAKTISKT varit jävligt nice. en bilresa ner i Europa, massor av bad, trampolinland m.m., men samtidigt kan jag se att ett tredje barn skulle aldrig göra gott för oss, har ni med flera barn, känt att 4 barn är en baggis, men så sket sig allt vid fem, eller vadå?

Jag själv hade gärna kalle C:O vid bordet när jag åt. Kanske det samma som dagens youtube

Kämpa alla småbarnsföräldrar!

Kan svara, då jag väntar femte knodden i början av september. Kanske blir lite långt men det speglar olika överväganden man gjort.

När jag fick mitt första barn började jag drömma om fyra barn. Tyckte att det ultimata vore två års mellanrum, ett sånt där härlig tripp-trapp-trull-gäng. Jag pluggade och gick tillbaka till studierna ganska snabbt, längtade efter att bara vara föräldraledig.

Önskan om många barn bottnar nog i att jag tänker att med flera syskon finns det alltid någon som man borde komma bra överens med (jämför med min egen situation och ingen närmare relation till min bror).

När andra barnet kom (det skiljar 2,5 år) så hade jag tagit examen men var otroligt sliten pga dubbla kurser och många svåra saker privat som sammanföll. Drömmen om att "bara vara hemma" kändes omgående som ett fängelse, jag hade inte ork för båda barnen där och då.

La planer på fler barn på hyllan och livet rullade på... En skilsmässa kom men jag och barnen byggde upp vår tillvaro, reste mycket och allt var rätt enkelt.

Träffade ny partner som inte hade barn. Hade egentligen inga tankar på fler barn, men vi hade - och har - det så bra så... en liten sladdis vore väl okej? Men jag mindes hur jag kände när jag var hemma med nr 1 och nr 2 samtidigt, som dessutom fortfarande behövde mkt hjälp ifrån mig (läxor, skola etc) så vi bestämde att jag och partnern skulle vara föräldralediga tillsammans med nr 3.

Allt gick så bra och var så roligt och enkelt, så.... kanske man skulle ha en till? nr 3 blev ju lite ensam när storasyskonen var 10 och 12 år äldre.

Blev på smällen direkt och nr 4 föddes 15 månader efter nr 3. Sådär, då var väl barnaskaran komplett. Vi var hemma båda två även denna gång (låga omkostnader så vi levde på en föräldrapenning).

Kunde leka med tanken på hur dynamiken skulle se ut med ytterligare ett litet barn men hade ingen längtan. Skönt att jobba och min partner pluggade.

Men... så blev man oplanerat gravid minsann och tänkte att oj då, jag är ändå snart 45 år, känns fel att abortera ett friskt foster bara för att man inte planerat det... Som man bäddar får man ligga.

Fördelar man har: vet att de växer upp, vet att svårhanterliga faser inte varar för evigt, är trygg i hur jag ska vara som förälder, har sett det mesta.
Nackdel: tycker fortfarande att tanken på att vara hemma själv och nu med tre småbarn känns svår. För nu har min partner tagit examen och det är inte läge att vara föräldraledig på nytt jobb, känner vi.

Jag kan förstå din situation, själv skulle jag nog kunna orka ett till barn om jag fick snabbspola de två första åren, det sliter så jävla mycket med osammanhängande sömn och det blir bara än värre att man inte kan turas om att sova på morgonen lika enkelt när man har 2-3 kids som står vakna med 100 % energi kl 06. Men i ditt fall går det ju lite enklare när du har tonåringar. Blotta tanken med typ 4 barn i åldersspannet 0-6 år får mig att framkalla ångest.

Tror i så fall att man inte bör vänta för länge med ett tredje. För det kanske är svårt att hålla ihop allt med två större barn, som kräver sin uppmärksamhet, tid och aktiviteter, med ett mindre som kommer har helt andra behov och aktiveras på andra sätt.

Kanske kan funka bra också, men jag tänker att det kanske blir svårt att ta med större barn på nöjesfält, äventyrsbad, laserdoom, klättring med en bebis/småtting i barnvagn som ständigt ska passas. Dessutom blir syskonrelationen till den minsta annorlunda. Min syrra föddes året efter mig och vi kunde ju göra allt tillsammans.

Äntligen helg, äntligen backup av barnens mor, äntligen lite fler vuxna att dela projekt semester-med-barn med. Kanske lite mamma-barn häng så jag kan fixa saker och kolla fotbollen på tv?

Då beslutar min fru, modern till mina barn, mitt livs kärlek, min ögonsten: ”det vore kul att göra något som en familj idag! Låt oss åka på utflykt och långpromenad! Kanske till köpcentret en timme bort för lunch och shopping?”

1. Vi har gjort allt som en familj sen semestern började. Delat en bil, delat stuga, delat sängar. Fått armbågar i ansiktet av sovande barn.

2. Jag har varit på sjutusen utflykter med dem. Nej, jag vill inte slå på stort med en till. Ta dem du, eller lägg ambitionsnivån lägre - till lokala lekparken eller lunch på McDonalds.

Då blir hon irriterad. Givetvis måste jag följa med på det hon funderar på, för åka ensam med barnen är ju ett mycket större projekt.

Är hellre hemma ensam med barnen än åker till köpcentret. Har massor av saker att göra inför att gäster kommer imorgon.

Så, dålig stämning uppstod. Är det inte barnen som man får kämpa med, är det frun och hennes planer som går rakt mot mina.

Detta. Föräldrar idag verkar detaljstyra barnens vardag in i minsta detalj.

Hetsen kring skärmtid är också otroligt löjlig. Det är tack vare skärmtid från tidig ålder som Sverige har en generation unga vuxna som gör att vi kan ligga i framkant av digital export.

Ja är den yngsta 3-4 år? Något jag märket är de kan lära sig att om de är jobbiga och bråka så kan föräldra ge dem ipad för de ska få lugn och ro. Detta lär sig barnen...

En sak som hjälpt här är att skärmtid på fasta tider. På lov/helger, efter frukost/lunch och middag och vardagar efter middagen. Älsta som är 9 år som även använder telefon med att snacka med kompisar är de svårare men använder time-limit funktionen så hon kan portionera ut det över dagen samt lite mer tid.

Minstingen älskar bara att hänga med så gör man något så förösker jag komma på något hon kan göra samtidigt. Typ om ja lagar mat kan hon skiva gurka, tvätta potatis. De älska att hjälpa till, behöver inte vara något som egentligen har någon nytta. Plocka löv, borsta någon vägg, vattna någon buske etc. Bara så hon kommer bort från störra storasystern som tex vill läsa bok ifred, rita elle bygga med sitt lego.

Sen gäller de att timma sin egen tid med deras skärmtid, tex diska och plocka upp efter maten tillsammans så man är "ledig" och efter det skärmtid så känns de lite som en belöning samtidigt.

Haha ja köpcentrum med familjen är ju jäkligt avslappnade... Kanske för frun då men man kan ju gissa vem som får ta barnen när frun gå och kolla på kläder... Utråkade barn och kläd affär är ju en riktig mardröms kombo

De bra sidorna av att ha barn väger tyngre än det som är ansträngande.

Så är det absolut. De små ögonblicken av kärlek. Den glädje de skänker. Att få göra det viktigaste en människa kan göra. Den mening med livet de ger.

Och då snackar jag inte tillrättalagda Instagrambilder.

Med det sagt: det är ingen lek. Det är allvar. Och jävligt mycket jobb.

Nu ska jag ut och spela tennis med de små! Askul!

Då är det snart dags igen! Semester med småbarn och alla är redo för en kanonsommar. Berätta om era planer och hur det kommer att se ut så utser vi vinnaren i maximalt elände och utmattning i augusti!