Hur kunde fjollan Gustav III överleva som kung?

Nu råkar ju filmens manus vara skrivet av Hans Villius och Olle Häger som lade stor vikt vid att filmen skulle framställas så autentiskt som möjligt. (Jag förutsätter att folk i denna forumsdel vet vilka dessa herrar är.)
De gjorde ett fantastiskt jobb. Sveriges bästa historiska film till dags dato utan konkurrens!
Finns även som bok för den som tycker att pappersform är mer sanningsenligt...

Thomas Hellberg spelar G III fantastiskt i min mening, men jag kan tänka mig att det många hänger upp sig på är just hur G III spelas och framställs.
Flera brev från diplomater och tjänstefolk i G III´s närhet beskriver dock honom ungefär så som Hellberg spelar honom i filmen.

Ja, även om Gustav III talade franska till vardags, behärskade han svenska språket till fullo.

Som nytillträdd kung höll han själv sitt öppningsanförande vi riksdagens öppnande 1771. Detta förvånade omgivningen, då hans bägge företrädare suttit tysta i riksdagen och låtit någon annan hålla deras tal. Till stor del på at de inte behärskade svenska språket. Gustav III ansågs som en mycket god talare, även då han talade svenska.

Han grundade Svenska Akademien, just för att värna det svenska språket.

Vi har en parallell i Frankrikes historia med Philippe av Orleans, bror till kung Ludvig XIV.
Han var homosexuell och tyckte även om att klä sig i kvinnokläder.
Trots det var han också en skicklig befälhavare i krig och fick flera barn.

Märkligt att serien då mest handlar om starka svenska män och kvinnor.

Jaså? Hur då?

Mattias Karlsson har skrivit en del om Guillou och Arn.
https://sdkarlsson.wordpress.com/201...ten-2008-08-10

Vad Moberg beträffar rekommenderas Jens Liljestrands avhandling Mobergland - personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie, och även Moberg-biografin Mannen i skogen. (Jag läste själv utvandrarsviten som tonåring för sjuhelvetes länge sen, och gjorde naturligtvis inga reflexioner av det där slaget.)

Jag läste den artikeln när det begav sig. Och det är som att Karlsson bara har fastnat vid detaljer, som stödjer hans synpunkter.
Ja, det är sant att Guillou lät Arn bli orealistiskt förstående för muslimerna. Fast det är inte vad hela historien går ut på, för den kom mest att handla om medeltida svenskar men en stark katolsk tro.

Jag har lite svårt att se vad utvandrarserien har med 1950-talet att göra, men det kan hända att jag forskar vidare om det vid tillfälle.

Lärorikt och betydande inlägg.
Flera år sedan jag läste något om Gustav 111 nu men hans morsa, syster till självaste Fredrik den Store i Preussen, styrde upp en del. Och sonen själv fick säkert också gynnsamma gener från de båda framgångsrika preussiska syskonen. Annars finns också teorier om att Gustav blev frontallobskadad i förlossningen (pannan var deformerad) och att detta föranledde irrationalitet i Gustavs tänkande och görande. Ändå blev han en av våra stora konungar.

Det är en tämligen vanlig reaktion att haka upp sig på detaljer som bekräftar ens egna åsikter. Karlsson är således inte det minsta unik. Men att Guillou beslutade skriva sin romansvit inspirerad / provocerad av vad han uppfattade som västlig hetspropaganda mot muslimer - det har han tillstått själv.

http://www.bgf.nu/fiin/fiin-2003-3-arn.htm

I förordet till I Arns fotspår (där historikern Dick Harrison ansvarar för resten av texten) berättar Guillou hur han fick uppslaget att skriva en annorlunda skildring om korstågstiden sedan han på ett hotellrum 1996 under 48 timmars tittande på CNN noterat 57 inslag med muslimer som samtliga skildrades i negativa ord och bilder "sammantaget en vrålande hotfull och skoningslöst hatisk massa av fanatiker och galningar". Guillou jämför medeltidens heliga krig, korstågen, med det han kallar "det pågående tredje världskriget", västvärldens konflikter med muslimska stater. "Ty även detta andra heliga krig mot islam kommer att bli mycket långt", spår Jan Guillou.

Den som följt med Guillous skriverier genom åren minns säkert hans lustfyllda skildringar i Lektyr av palestinska gerillasoldater som planerar attacker mot israeliska kibbutzer, hans herostratiska lovprisande av Saddam Husseins regim i Irak - det nya Arabien, och naturligtvis hans ständiga besserwisserkolumner med utfall mot "rasism" och "islamofobi" i dagens Sverige och på andra håll. Har man sådan "bakgrundsinformation" om författaren är det troligen med vissa förutfattade meningar man börjar läsa om Arns eskapader.

Så är det förstås. Och Guillou är trots allt en driven skribent, som vet hur man berättar en god historia. Litteraturhistorien är full av författare som man utan problem kan läsa, trots att de haft galna politiska idéer eller varit skitstövlar helt allmänt.


Jag rekommenderar verkligen Liljestrands verk. Man kan förstås diskutera hans tolkningar (och dessutom fnysa föraktfullt åt hans PK-krönikor). Men då det gäller det ämne som denna tråd kommit att handla om - relationen mellan fiktiva berättelser och den historiska verkligheten - är Liljestrand mycket övertygande.

Som vi minns låter Moberg sitt utvandrarfölje på 16 personer lämna Ljuder socken i april 1850, gå ombord på Charlotta i Karlshamn, korsa Atlanten, stiga i land i New York, bege sig raka vägen ("rak" ska förstås inte uppfattas bokstavligt) med tåg till Buffalo och sedan med båt över de stora sjöarna och längs floderna Illinois, Mississippi och St. Croix till Stillwater, varifrån de vandrar till Taylors Falls och Ki-Chi-Saga och slår sig ner som squatters redan samma höst. I teorin kunde förstås en grupp smålänningar ha gjort så redan 1850.

Liljestrand visar att verkligheten ändå var ganska annorlunda. De första svenska utvandrarna till Nordamerika på 1840- och 50-talet brukade slå sig ner i kolonier, framför allt i Illinois, och där tillbringa några år av hårt arbete och umbäranden, tills de samlat tillräckligt med erfarenheter av det nya landet för att kanske dra vidare. De som bodde i Minnesota Territory och på andra platser vid the frontier år 1850 var infödda amerikaner eller sådana utvandrare som redan vistats i landet ett bra tag. Det är mycket osannlikt att greenhorns (ett ord som Moberg eller Liljestrand för övrigt inte använder) som nyss stigit av båten skulle ha gjort en färd likt den som Karl Oskar och hans kumpaner gör i romanen.

Liljestrand skriver att Moberg naturligtvis kände till den historiska verkligheten. Men att låta sällskapet från Ljuder dröja i flera år på en mellanstation på prärien skulle inte ha passat in i skildringens dramaturgi (se inlägg #12). I stället blir det en bifigur, Karl Oskars blivande granne vid Ki-Chi-Saga Petrus Olausson från Hälsingland, som gör en historiskt sett mer trovärdig resa. Han utvandrar till Amerika 1846 som anhängare till sektledaren Erik Jansson, är med om att grunda dennes idealsamhälle Bishop Hill i Illinois, lämnar samfundet i protest mot ledarens diktatorsfasoner, och besluter efter ytterligare några års "praktikperiod" som nybyggare i Illinois att 1853 flytta vidare till Minnesota, där den skogiga naturen påminner om Hälsingland.

Nu kanske tråden har spårat ut, men det gör väl inte så mycket? Annars finns såna här trådar, som jag ofta önskar skulle få lite påfyllning ...

(FB) Anakronismer i historiska romaner
(FB) Sakfel i skönlitteratur

Du har egentligen inte fel i något. Jag tycker ju bara att det var synd att Karlsson missade skogen för träden.

Jag ser ju fortfarande inte vad det här har med 1950-talet att göra. Men tack för informationen.

Jag tar en titt på de trådarna senare.