Bakgrund
Min erfarenhet av narkotika är högst begränsad. Jag har aldrig använt någon psykedelisk substans tidigare bortsett från att jag under en period som tonåring sporadiskt rökte cannabis tillsammans med vänner. Men det är länge sedan nu. Jag är i trettioårsåldern idag och lever ett ganska fyrkantigt och inrutat liv med en massa arbete, träning och ett socialt umgänge bestående av individer som aldrig ens skulle komma på tanken att använda narkotika, än mindre LSD.
Jag har länge fascinerats av hallucinogena droger utan att veta särskilt mycket om dem. Som de flesta människor bär jag dock på komplex och neuroser av olika slag som jag tidigare känt mig rädd för att möta. Detta har fått mig att avstå hallucinogena droger. Ett antal dåliga upplevelser på cannabis satte dessutom sina spår i tonåren och åren mellan 20 och 30 kände jag inget som helst behov av att använda sinnesförändrande substanser bortsett från snus och emellanåt alkohol. Nu var dock förutsättningarna annorlunda. Jag känner att jag med åren nått ett tillstånd då jag är någorlunda trygg i mig själv och i mina känslor. En tripp på 125 µg kändes som en lämplig dos. Jag väger 85 kg men har alltid haft en låg tröskel för att påverkas av droger, medicin och alkohol så jag visste att effekten skulle bli kännbar.
Trippen
Jag hade haft svårt att sova natten innan eftersom jag känt mig så upprymd och exalterad inför den kommande upplevelsen. Jag inledde dagen med avslappning och ett gympass. Skafferiet var redan preparerat med jordgubbar, melon, mango och pistaschnötter.
På soffbordet hade jag placerat en anteckningsbok för att kunna göra vissa anteckningar (helt ovetande om att min förmåga att skriva skulle tillintetgöras bara någon timma in i resan). Jag tryckte igång tidtagarfunktionen på klockan – för att kunna få en uppfattning om hur långt in i trippen jag befann mig. Pulsen rusade när jag lade lappen under tungan och lät den smälta samtidigt som jag skar upp frukten och avslutade de sista förberedelserna.
Det tog 50 minuter innan den överväldigande känslan sköljde över mig. Det hela gick väldigt fort. Från att ha suttit och övat på Hey Joe på gitarren till att jag fann mig själv sitta och teckna obegripliga men synnerligen fascinerande symboler i blädderblocket. Jag lät kulspetspennan följa skuggan som skenet från lampan lämnade på det rutiga pappret och ritade mjuka mönster som snart hade fyllt hela sidan. Jag försökte pränta ned känslorna i ord men möjligheten att förstå koncept som bokstäver och siffror var som bortblåst. Inte heller tidtagarfunktionen på klockan gick att förstå.
Mina hörlurar satt över öronen hela trippen och spelade The Beatles, Jeffersson Airplane, Jimmy Hendrix, Creedence, Pink Floyd och Brian Jonestown Massacre. Jag förflyttade mig efter en tid från vardagsrummet ut på balkongen och beskådade den enorma blå himlen och molnens slingrande rörelser. Fåglar flimrade förbi ögonen och lämnade skuggspår efter sig. Vissa fåglar tycktes flyga i par men jag hade svårt att identifiera om det verkligen förhöll sig på det sättet eller om det var en synvilla.
Nu i efterhand är minnet av det yttre händelseförloppet suddigt men förnimmelsen av känslan är desto starkare. Jag är ingen spirituellt lagd person och har varit ateist så länge jag kunnat fundera över sådant. Det som sköljde över mig nu var dock en upplevelse så nära en religiös uppenbarelse som jag hittills känt i livet. En obeskrivligt magnifik känsla av eufori och lycka slog mig. Jag kände i detta ögonblick, för första gången i mitt liv, känslan av att leva i nuet. I total närvaro. Det var som att upplevelsen av nuet fyllde hela min existens.
Så mycket tid jag har slösat på att jaga efter bekräftelse och att bli älskad av andra människor när den mest fulländade lyckan är att göra det var och en har kontroll över – nämligen ge kärlek. Jag insåg på djupet att acceptans av både negativa och positiva känslor är ett bättre tillvägagångssätt än att kämpa emot. Jag kände att jag hade hittat världens mest fantastiska skatt och ville dela den med hela världen.
Lyckan jag kände i detta ögonblick var jag kapabel att generera själv inifrån. Det som LSD gjorde med mig var att ta bort filtret av fördomar, tankemönster och uppfattningar som hindrar mig från att känna existensen i sig. Rätt eller fel. Detta var min övertygelse där och då och jag vågar hävda att en rent emotionell upplevelse av detta slag inte går att inordna i de logiska kategorierna sant och falskt.
Min tidsuppfattning är något rubbad men det rörde sig om kanske fem timmar då jag befann mig i detta tillstånd av fulländad nirvana. Runt kl. 19 började effekterna klinga av något men höll i sig i ytterligare några timmar. Jag tog en promenad men kände inte riktigt för att röra mig ute bland folk. Jag gick förbi en fotbollsplan och blev lite kittlad av impulsen att springa ut på planen och delta i matchen. Kom hem och drack en massa vatten. Åt mat men hade svårt att somna eftersom hjärnan hade fullt upp att bearbeta dagens alla intryck.
Summering
Morgonen efter vaknade jag pigg och utvilad men fortfarande kognitivt utmattad. Jag tog en löptur i parken och på kvällen mötte jag upp en tjej från Tinder. Vi åt tapas och hade en fantastisk kväll tillsammans helt utan sociala hämningar där vi pratade och höll om varandra i flera timmar. Hon spenderade natten hemma hos mig och jag fick nu tillfälle att i känsla uttrycka min nyvunna insikt i det storslagna i att ge och och att älska. Om hon vill ses igen vore det härligt men om det inte blir så är det helt okej det också. Jag vet att lycka och välmående inte är avhängigt materiella betingelser (utöver mat, husrum och det mest basala) utan i allt väsentligt är någonting som vi är kapabla att generera från insidan.
Detta var den mest fantastiska upplevelsen i mitt liv men jag känner just nu inget behov av att göra om det i närtid. Kanske om ett år, kanske om tio år när jag passerat fyrtio. Jag är fortfarande något omtumlad, som under en livskris fast i positiv bemärkelse. Det jag saknade under resan var någon att dela mina känslor med men samtidigt var detta en djupt personlig och privat upplevelse. Jag visste inte på förhand att en tripp på LSD kan vara så länge som 12 timmar och hade förväntat mig att det hela skulle vara över efter 5-6 timmar. Inte heller att förmågan att skriva, läsa och förstå abstrakta koncept som tid skulle påverkas i så hög grad.
Betyg: 10/10 molntussar.
Min erfarenhet av narkotika är högst begränsad. Jag har aldrig använt någon psykedelisk substans tidigare bortsett från att jag under en period som tonåring sporadiskt rökte cannabis tillsammans med vänner. Men det är länge sedan nu. Jag är i trettioårsåldern idag och lever ett ganska fyrkantigt och inrutat liv med en massa arbete, träning och ett socialt umgänge bestående av individer som aldrig ens skulle komma på tanken att använda narkotika, än mindre LSD.
Jag har länge fascinerats av hallucinogena droger utan att veta särskilt mycket om dem. Som de flesta människor bär jag dock på komplex och neuroser av olika slag som jag tidigare känt mig rädd för att möta. Detta har fått mig att avstå hallucinogena droger. Ett antal dåliga upplevelser på cannabis satte dessutom sina spår i tonåren och åren mellan 20 och 30 kände jag inget som helst behov av att använda sinnesförändrande substanser bortsett från snus och emellanåt alkohol. Nu var dock förutsättningarna annorlunda. Jag känner att jag med åren nått ett tillstånd då jag är någorlunda trygg i mig själv och i mina känslor. En tripp på 125 µg kändes som en lämplig dos. Jag väger 85 kg men har alltid haft en låg tröskel för att påverkas av droger, medicin och alkohol så jag visste att effekten skulle bli kännbar.
Trippen
Jag hade haft svårt att sova natten innan eftersom jag känt mig så upprymd och exalterad inför den kommande upplevelsen. Jag inledde dagen med avslappning och ett gympass. Skafferiet var redan preparerat med jordgubbar, melon, mango och pistaschnötter.
På soffbordet hade jag placerat en anteckningsbok för att kunna göra vissa anteckningar (helt ovetande om att min förmåga att skriva skulle tillintetgöras bara någon timma in i resan). Jag tryckte igång tidtagarfunktionen på klockan – för att kunna få en uppfattning om hur långt in i trippen jag befann mig. Pulsen rusade när jag lade lappen under tungan och lät den smälta samtidigt som jag skar upp frukten och avslutade de sista förberedelserna.
Det tog 50 minuter innan den överväldigande känslan sköljde över mig. Det hela gick väldigt fort. Från att ha suttit och övat på Hey Joe på gitarren till att jag fann mig själv sitta och teckna obegripliga men synnerligen fascinerande symboler i blädderblocket. Jag lät kulspetspennan följa skuggan som skenet från lampan lämnade på det rutiga pappret och ritade mjuka mönster som snart hade fyllt hela sidan. Jag försökte pränta ned känslorna i ord men möjligheten att förstå koncept som bokstäver och siffror var som bortblåst. Inte heller tidtagarfunktionen på klockan gick att förstå.
Mina hörlurar satt över öronen hela trippen och spelade The Beatles, Jeffersson Airplane, Jimmy Hendrix, Creedence, Pink Floyd och Brian Jonestown Massacre. Jag förflyttade mig efter en tid från vardagsrummet ut på balkongen och beskådade den enorma blå himlen och molnens slingrande rörelser. Fåglar flimrade förbi ögonen och lämnade skuggspår efter sig. Vissa fåglar tycktes flyga i par men jag hade svårt att identifiera om det verkligen förhöll sig på det sättet eller om det var en synvilla.
Nu i efterhand är minnet av det yttre händelseförloppet suddigt men förnimmelsen av känslan är desto starkare. Jag är ingen spirituellt lagd person och har varit ateist så länge jag kunnat fundera över sådant. Det som sköljde över mig nu var dock en upplevelse så nära en religiös uppenbarelse som jag hittills känt i livet. En obeskrivligt magnifik känsla av eufori och lycka slog mig. Jag kände i detta ögonblick, för första gången i mitt liv, känslan av att leva i nuet. I total närvaro. Det var som att upplevelsen av nuet fyllde hela min existens.
Så mycket tid jag har slösat på att jaga efter bekräftelse och att bli älskad av andra människor när den mest fulländade lyckan är att göra det var och en har kontroll över – nämligen ge kärlek. Jag insåg på djupet att acceptans av både negativa och positiva känslor är ett bättre tillvägagångssätt än att kämpa emot. Jag kände att jag hade hittat världens mest fantastiska skatt och ville dela den med hela världen.
Lyckan jag kände i detta ögonblick var jag kapabel att generera själv inifrån. Det som LSD gjorde med mig var att ta bort filtret av fördomar, tankemönster och uppfattningar som hindrar mig från att känna existensen i sig. Rätt eller fel. Detta var min övertygelse där och då och jag vågar hävda att en rent emotionell upplevelse av detta slag inte går att inordna i de logiska kategorierna sant och falskt.
Min tidsuppfattning är något rubbad men det rörde sig om kanske fem timmar då jag befann mig i detta tillstånd av fulländad nirvana. Runt kl. 19 började effekterna klinga av något men höll i sig i ytterligare några timmar. Jag tog en promenad men kände inte riktigt för att röra mig ute bland folk. Jag gick förbi en fotbollsplan och blev lite kittlad av impulsen att springa ut på planen och delta i matchen. Kom hem och drack en massa vatten. Åt mat men hade svårt att somna eftersom hjärnan hade fullt upp att bearbeta dagens alla intryck.
Summering
Morgonen efter vaknade jag pigg och utvilad men fortfarande kognitivt utmattad. Jag tog en löptur i parken och på kvällen mötte jag upp en tjej från Tinder. Vi åt tapas och hade en fantastisk kväll tillsammans helt utan sociala hämningar där vi pratade och höll om varandra i flera timmar. Hon spenderade natten hemma hos mig och jag fick nu tillfälle att i känsla uttrycka min nyvunna insikt i det storslagna i att ge och och att älska. Om hon vill ses igen vore det härligt men om det inte blir så är det helt okej det också. Jag vet att lycka och välmående inte är avhängigt materiella betingelser (utöver mat, husrum och det mest basala) utan i allt väsentligt är någonting som vi är kapabla att generera från insidan.
Detta var den mest fantastiska upplevelsen i mitt liv men jag känner just nu inget behov av att göra om det i närtid. Kanske om ett år, kanske om tio år när jag passerat fyrtio. Jag är fortfarande något omtumlad, som under en livskris fast i positiv bemärkelse. Det jag saknade under resan var någon att dela mina känslor med men samtidigt var detta en djupt personlig och privat upplevelse. Jag visste inte på förhand att en tripp på LSD kan vara så länge som 12 timmar och hade förväntat mig att det hela skulle vara över efter 5-6 timmar. Inte heller att förmågan att skriva, läsa och förstå abstrakta koncept som tid skulle påverkas i så hög grad.
Betyg: 10/10 molntussar.
__________________
Senast redigerad av Hdkk321 2020-06-30 kl. 22:50.
Senast redigerad av Hdkk321 2020-06-30 kl. 22:50.
