Omskrivet krigsbrott under militärövning (?)

Ja. Tilläggas kan, om vi tar upp de verkliga historiska skarpa lägen, tex under ww2, det var vanligt med att man förhörde fångarna och eller tog "tungor". Dessa berättade i allmänhet fritt. Tortyr behövdes inte, möjligen en antydan att tortyr fanns med i redskapslådan.
Tvärtom, att hålla en hygglig och avspänd, ja kollegial atmosfär gav här ofta bättre resultat än stränga förhör.

Eventuell tortyr vid fronterna var sällan som förhörsmetod, utan vanligen enkom för att djävlas. Finnarna gjorde det inte, men både de ryske och de tyske kunde.

Den förhörstortyren och eller hårda förhör som däremot var vanlig, var tortyr av infångat motståndsfolk. De flesta gav upp efter ett tag, bara några få höll ut.
Det gäller att köpa tid som sagt ovan. Kamraterna i motståndsrörelsen vet ju i allmänhet att man togs, så det är viktigt att de får någon dag på sig att försvinna, att stänga ner mötespunkten etc...

En stor svårighet med att hålla ut tills döden inträffar som en befriare är att man tenderar att bryta samman strax innan döden inträffar, när man inte längre vet vad som pågår... Och då brukar man spilla ut ändå...
All plågan blir därmed förgäves...
Såvida inte motståndet gick ut just på att köpa tid och rädda de andra...

Egendomligt nog, skopolamin och andra sanningsdroger förekom inte så ofta. Fastän de fanns, och morfin var ju allmänt tillgängligt både på sjukhusen och bland frontförband.
Det som däremot kunde förekomma är att man bjöd på en rejäl dosis vodka / schnapps...

Historiskt är detta väl belagt. Vänskapliga förhör fungerade bra. I förband som (på riktigt) räknar med att det finns risk att tas till fånga tränade man litet mer på att surmulet hålla käften, till exempel genom att vara övningstrupp för tolkskolan .

Förhörsledarnas skicklighet består till stor del att dubbelkolla fakta, sortera bland hittepå och sanning och, som man sade, "spionen lägger pussel" - fångförhör kan ge en liten pusselbit, även om man bara reder ut triviala saker, saker som man tror man kan säga. Fångar är också människor och blir de bemötta vänligt pratar de om sådant de tror är ointressant.

Problemet uppstår i lägen där informationen är mycket viktig och måste fram snabbt. Att motstå hänsynslös tortyr ens en kortare tid är inte lätt.

En kompis var flygbasjägare. Deras tilltänkta fiende var i huvudsak Spetsnaz. Tydligen tog det typ 30 sekunder för Spetsnaz att få sina fångar att börja sjunga som kanariefåglar. En ganska grov fil/rasp användes för totalförstöra tänderna. En annan metod var att köra en borr i örat. Sedan var det något mer, men jag har glömt vad det var. Givetvis avrättades fångarna efter det att hävt ur sig all information. Flygbasjägarna fick rådet att hellre skjuta sig själva än att bli fångade av Spetsnaz.