Dénis Lindbohm

Har läst många av hans böcker och rekommenderar dom verkligen. Förutom att lära er bygga pentagram har han också beskrivningar på hur man gör amuletter och talsimaner. Han skriver om magi, reinkarnation, astrala resor och småfolket. Både hans mor och mormor var synska så det runs in the family så att säga. Han var autodidakt (självlärd). Uppväxt på 30 och 40-talet, hade han inte tillgång till internet men han läste mycket böcker, hans intresse för det paranormala väcktes tidigt och han experimenterade, först med vad som idag kallas lucid dreaming, senare astrala resor och magi. Redan vid 18 månaders ålder mindes han sitt föregående liv som Esta, sin mors lillasyster som dog redan som barn. Morföräldrarna tyckte inte om det där snacket då dom var strängt kristna. Mamman var förvisso också kristen men hon hade arbetat som hushållerska hos två systrar som lärde henne om österländska religioner och därifrån fick hon höra talas om reinkarnation. Vad Denis berättade för sin mamma var tydligen tillräckligt för att övertyga henne om att hennes lille son verkligen hade varit hennes syster. Hon instruerade honom att inte berätta för vem som helst om dylika ting. Sålunda dröjde det ända till slutet av 60-talet tills han började skriva om sina upplevelser, först i form av romaner där han vävde in en del upplevelser i handlingen och lite senare som rena faktaböcker. Föräldrarna skildes tidigt då pappan hade alkoholproblem. På den tiden var det inte lika vanligt att barn växte upp med ensamtående mamma som idag. Denis var i alla fall tacksam över att modern fick vårdnaden om honom, inte bara för alkoholproblemens skull men han var tydligen också övertygad kommunist och Denis ansåg att om han växt upp med sin pappa så hade hans liv sett mycket annorlunda ut och han hade förmodligen blivit både ateist och skeptiker. Han var m.a.o. väldigt tacksam för att det var mamman som fick vårdnaden. Livet som Esta var inte det enda som han hade minnesbilder ifrån utan även från andra världar än vår. Det finns en spansk konstnärinna som tecknat en del av hans omslag, som har bekräftat minnen från samma värld. Minns dock inte hur dom kom att få kontakt med varandra. Han trodde ej heller på himmel och helvete utan skriver mer om Alfa och Omega, två krafter som är varandras motsats, en negativ, den andra positiv, ingen av dom vare sig ond eller god, dom bara balanserar varandra. Böckerna är lättlästa och han beskriver på ett sätt som får läsaren att begripa vad han menar. Han återkommer i senare böcker till saker och händelser han tidigare skrivit om. En del skulle kanske uppfatta det som att han upprepar sig men så uppfattade inte jag det. Man fär som sagt inte glömma att han lärt sig genom egna erfarenheter. Man får också intrycket efter ett antal böcker att man nästan känner honom och hans mor, trots att man aldrig träffat dom. Har för mig att jag en gång talade med honom i telefon i början av 90-talet, men minns inte, tyvärr vad ärendet gällde. Mejlade honom också ett par år innan han dog och undrade om inte hans pentagramversion kunde användas att skydda sin dator. Skulle vara kul att testa men jag är tyvärr inte så bra på att leka med photoshop och liknande. En del av hans böcker finns på bibliotek men glöm inte att, om en del böcker inte finns på just ditt lokala bibliotek, så finns det ju nåt som heter fjärrlån, d.v.s. att man mot en liten avgift även kan låna från andra bibliotek i landet. Tyvärr går nog en del böcker inte att få tag på den vägen men en liten tröst är att dom inte är så där jättedyra. Testa med den där sidan som nämns i ett tidigare inlägg, smargden. Lycka till.

Ett tips: dela upp texten i stycken så blir det MYCKET lättare att läsa.

Håller med dig om att Lindbohms böcker är bra och intressanta, även om hans perspektiv är lågmagiskt snarare än högmagiskt.

Imponerande. Jag minns inte skälet men Lindbohm var väldigt noggrann i sitt bygge och lät det ta väldigt lång tid. Din modell ser inte lika välgjord ut så jag vet faktiskt inte om det skulle påverka användning av pentagrammet negativt. Du verkar betrakta det hela med humor och visst löje men jag måste ändå säga att det var roligt att någon tog sig tid att bygga en modell.

Hej!

Jag skulle vilja läsa något av Denis Lindbohm. Inte hans "mystiska" böcker till att börja med utan hans SF-romaner.

Kan någon rekommendera några?

Skuggor över Elysion t.ex., fast det var några år sedan jag läste den. Han var en trevlig och vettig man Dénis (även om jag inte håller med om hans metafysik idag), R.I.P.

Jag kan rekommendera "Frostens barn" från 1980. Upplägget är detta: inför en hotande istid samlas några människor i en underjordisk stad man byggt. Man stänger dörren och skapar sitt eget samhälle medan civilisationen på ytan fryser bort. Man utvecklar allehanda ESP-förmågor och blir avancerade inom esoterisk teknik. Romanen är väldigt stramt berättad, allt händer snabbt och osentimentalt. Det är en tät roman. Texten har referatkaraktär. Jag gillar den. Men kanske är den lite skral för den som gillar tegelstensböcker på 1000 sidor med oväsentliga utskott och seg sömngångarprosa.

I denna roman kunde Lindbohm kamma hem poäng på sin outvecklade stil. I andra romaner blev det kanske inte alltid så lyckat, han var inte så subtil som konstnär trots sin esoteriska läggning. Det är kruxet med detta vi kan kalla andlig sf: det räcker inte att ha ett bra koncept, man måste kunna berätta också. Lindbohm nådde, kan man säga, inte alltid fram som konstnär. Men hans bibliografi var rik och kanske har något för alla (som vampyrboken "Mörker över Malmö"). Och hans självbiografi, med "Eko över bron" (1982) som del ett, kändes äkta.

Vad gäller Lindbohm som författare säger jag som Bertil Mårtensson sa en gång i Nova SF: "Dénis Lindbohm faller ofta in i overstatement när en understatement-teknik skulle varit effektivare och sagt lika mycket. Det är kanske hans litterära svaghet." Men med det sagt, Lindbohm hade sina uppslag och ibland blev det bra. Som i "Frostens barn".

Dénis Lindbohms roman Domens stjärnor (Delta 1978) är förhållandevis bra. Den finns att läsa online på Projekt Runeberg.

De inledande kapitlen är något tungrodda, med redogörelse för hur människan reser till ett annat stjärnsystem och träffar en avancerad art aliens. Denna art kan behärska materien med viljan (kap 4), ”transumtera grundämnen på psykisk väg” (kap 6). Det talas om "psionisk kraft", psykiska krafter. Vissa psykologiska vinklar från Freud och Adler nämns.

Alien-arten har psykisk makt inte bara över materien utan även människor. Berättelsen fortgår huvudsakligen med dialog mellan en människa och en alien; bra så, dialogavsnitten är ganska lättlästa. Seriös fiktion i populär form.

Dénis är som antytt något okonstnärlig; dvs han föreläser ofta, han gestaltar inte så elegant, och det gäller även här. Men i stort är denna roman läsbar och läsvärd. Lite minus för den helt negativa synen på människan. Det må vara att dagens mänsklighet är chauvinistisk och materialistisk men att helt racka ner på hennes strävan, detta att ha tagit sig från stenålder till rymdålder, det ogillar jag starkt.

Slutsats: Domens stjärnor är inte lika bra som Frostens barn men den är OK som esoterisk sf-roman. Inte många sf-romaner, varken i Sverige eller utomlands, erkänner psykiska krafter och viljans realitet.

Jag har nyss läst Dénis första esoteriska bok, Jagets eld från 1971. Om detta och annat nedan.

Ernst Rune Dénis Lindbohm, död 2005. Född 11/7 1927 till Gunborg och Oscar Lindbohm. DL insåg 1928 att han var reinkarnationen av sin döda moster Esta Thynell, 1914-1918. Senare mindes Lindbohm ett liv som en svensk 1800-talsförfattare, samt ett liv på en värld I en fjärran stjärnhop, Kvatur Glon.

Lindbohm gjorde värnplikten på A6 i Jönköping 1948-49. Efter detta, bland annat med påverkan av läsning av science fiction-materialet i Jules Verne Magasinet, startade han en sf-förening. Detta var embryot till den svenska sf-rörelsen, den sk. sf-fandom.

Lindbohm publicerades senare i sf-magasinet Häpna. I bokform kom Lindbohm med en rad sf-titlar med Soldat från Jorden som första verk (Lindfors, Stockholm 1973).

En tidig fackbok / essä var Jagets eld (Stockholm: Sökarens förlag, 1971). Här behandlade Lindbohm för första gången sin reinkarnationshistoria systematiskt. Han hade offentliggjort den 1967 och utredde den tämligen grundligt i denna 116-sidiga bok. Minnet av att ha sett ett foto av den döda mostern, vilket triggade reinkarnationsminnet gås här igenom – samt minnen av ett liv på en annan planet, Kvatur Glon. Detta bjuds oss i Jagets eld.

I denna bok finns även detta, om att skjutsa hem sin nyfödda dotter från BB:
Som biografisk detalj är detta upplysande anser jag. En "telling detail" rent personligt, utan djupare mening i sig.

Boken är som Eldens barn (Psi-Cirkeln 1983, Malmö), en blandning av minnen, resonemang som försöker förklara det hela ur skolvetenskapens synpunkt och esoterica. Kanske är som bok betraktad Eko över bron (1982) mer stringent med koncentration på minnesincidenten med Esta samt en skiss över livet som barn med moderns vardagsslit som närvarande referens. Eko över bron har ju också dikter, som denna ”Eko av ljus”:
Samt denna, ”Vandraren”:
Här kan man ju undra hur det står till med metafysiken: i den första dikten talas om ”värden som evigt stå kvar” med i den andra sägs att ”det eviga värdet är utan funktion”. I ena andetaget omhuldas alltså platonsk idealism, i det andra, inte. Lindbohms idémässiga svaghet är att han inte har sin grund i spirit science utan i reduktionistisk vetenskap. Han berör förvisso esoterism i sitt opus och han utvecklar den väl också, men lika ofta reducerar han allt till materiell vetenskap.

Slutraderna i själva prosatexten till Eko över bron är stämningsfulla: ”Det har gått några år sedan mina sinnen var så känsliga att jag kunde höra ljudet av en fjärils vingslag. Men jag skall höra det igen.”