2006-04-20, 14:07
#1
Skriver min första tripprapport, mycket på grund utav att själv se om jag lyckas uttrycka och utforma det hela med text. Kanske blir det så bra så jag själv sitter och myser åt det, eller kanske inte. Ni som har tagit någon psykedelisk substans vet nog vad jag pratar om. Händer så mycket som man inte kan sätta ord på. Men jag gör ett försök.
Två nära kamrater hade redan kört svamp sedan tidigare. Min tredje kompis hade tagit LSD tidigare och hade vetskap om psykedeliska droger. Jag, den fjärde personen alltså i den här historian hade aldrig provat något sådant, men dock många andra droger. Men självklart skulle det komma till den helgen jag också provade svamparna.
Det var en hyfsad vårdag, fast ännu rätt kallt och låg lite snö kvar. Jag var välklädd med dubbla strumpor. Jag och mina kompisar möttes upp, köpte två stycken folköl var. Sen går vi och sätter oss vid ett trädgårdsförråd till en kyrkogård, lite avskymt så där. Öppnar dom vita påsarna med dom skogsluktande svamparna i. Jag tar första tuggan och tycker det smakar skit. Men fortsätter tugga och sväljer ner dom med hjälp utav ölen. Det är lite halvansträngande att få ner dom äckliga barksmakande torra fast slemmiga i munnen svamparna. Det sista jag vill göra är att spy upp dom. Men jag tuggar i mig 1,75 gram relativt snabbt. Mina kompisar tar längre tid på sig men dom har 3,5 gram var.
Vi har planerat hela kvällen och det vi bestämt oss för är att gå upp på berget vi har i våran stad. Alltså vandra hela kvällen på trippen. Vi går ifrån stället som vi svalde svamparna på, kollar upp emot toppen utav berget och inser att det kommer bli en lång vandring. Vi börjar gå och efter att vi har gått i cirka 20 minuter så börjar något underligt men mysigt krypa på mig. Känns ungefär som jag är perfekt stekt på lite bra röka. Fast allt är lite häftigare. Jag säger några grejer som jag uppfattar jätte häftigt och skrattar en hel del åt. Nu efter ännu en ca 15 minuter så börjar allt bli väldigt flummigt och trevligt. Jag pratar väldigt mycket och får för mig, nästan hittar på saker som jag delar med mig till dom andra. Jag ser inga hallucinationer men jag tycker allt är rätt konstigt och är värt att titta på ifrån ett annat tankeperspektiv.
Vi är nu uppe i den nedre änden utav den lokala skidbacken. Där slår vi oss ner på ett par bänkar. Dom andra är nu också helt inne i sina egna nystartade trippar. Jag har rätt så bra kontroll på läget. Jag sitter mest och tänker på hur jag känner mig och vad det är som händer. Men jag känner mig väldigt förberedd på att gå in i en främmande värld. Efter att ha suttit ett tag får vi för oss att vi ska gå upp för slalombacken. Vi går mitt i den gigantiska snötäckta backen då mycket börjar fascinera mig. Men nu när jag har kommit till den största branten så fokuserar jag mig mest på att komma upp för backen. Då kollar jag ner tillbaka och känner mig nästintill höjdrädd. Jag får för mig att jag nog inte klarar gå upp den här vägen. Att jag inte är tillräckligt bra på det. Men min kompis säger till mig att det bara är något jag har fått för mig och får mig lätt på andra tankar. Jag fick en liten svacka där och blev lite andfådd, förmodligen eftersom det var jobbigt att gå i backen. När vi väl kommer upp för backen och blickar ut över storstaden så är allt väldigt snyggt. Det är skymning och alla ljusen får en liten gloria liknande ljusstrimma, en så kallad halo runt sig. Jag njuter verkligen av utsikten. Vi fortsätter att gå emot alla elljusspår som finns uppe på berget. Nu har jag verkligen kommit in i trippen och tappat hela tidsuppfattningen. Jag bryr mig inte om något utan tycker bara att allt jag gör är hel rätt. Vi bestämmer oss för att gå en promenad runt en utav sjöarna som ligger där uppe. Det blir lite mörkare väl inne i skogen som spåret går i. Nu börjar jag få små hallucinationer så som ljusstrimmor och färger som kladdar ihop sig. Allt är nu väldigt psykedeliskt och jag drar mig för att blicka in i den täta skogen. Jag tycker det är lite läskigt att göra det. Jag känner mig inte rädd utan pratar nog mest i sällskapet. Alla försöker uttrycka sig om hur dom mår.
Det är det ena efter det andra. En del grejer blir bara helt rätt, om någon säger något smart som, vi är bara några B-skådisar i en tecknad trollskog. Så håller vi andra med, Word liksom. Man försöker komma på det ultimata uttrycket. Vi har nu gått en bra stund, säkert 2 timmar, väldigt svårt att veta. Jag har pratat en hel del och jag är så inställd på att må bra och det är precis det jag gör. Jag vräker ut mig något som ”jag vill vara kvar i trippen för resten av mitt liv”. Men man fattar nu inte så mycket, närmare inget. Fast jag mår ändå bra. Men kan inte förstå det jag gör riktigt eller varför vi går här uppe i skogen. När man pratar så låter det som orden släpar på ett psykedeliskt sätt. Ljud vrängs och går i vågor. Man svajar gärna lite på huvudet för att få ett skönt gung och rus. Vi kommer till en liten vindstuga som har utsikt över en sjö. Efter några om och men i skallen så går vi in och sätter oss i den mörka stugan. Väl där inne gör vi egentligen inget. Vi sitter bara och tittar på det vi har lust att titta på. Men här får jag dom tyngsta upplevelserna. En utav mina kompisar gäspar och hans väldigt suddiga haka bara fortsätter neråt. Han är i det läget näst intill identisk med ”Screammasken”. Jag säger till han att stänga munnen och sluta göra så, han skrattar då bara lite åt mig. Ljuset på himlen och sjön är övermaxat. Alla färger är mycket häftigare än vanligt och allt känns så väldigt psykedeliskt. Jag fattar nu ingenting. Vi sitter där rätt så länge tror jag. Efter ett tag fortsätter vi att gå längs med spåret.
Efter säkert nästan 2 mils vandring så ska vi gå ner för berget in emot staden. Då börjar landningen komma. Vi går på en trottoar och det tar väldigt lång tid att ta sig ner. Jag stannar till och tänker efter väldigt många gånger. Ställer mig frågor som man inte vågar fråga dom andra. Hur länge har vi varit borta? 12 timmar? 2 timmar? Har vi tappat något? Varför har vi inte pratat så mycket? Det är ju lördag, borde vi inte vara med folk? Jag har haft avstängd mobil men vågar inte sätta på den än heller. Fast jag vet att många har försökt att nå mig och en utav dom min flickvän.
Till slut så var det bara jag och en kompis kvar, efter att dom andra har gått hem. Vi är måttligt besvärade utav hela situationen nu. Jag vill bara komma tillbaka helt och hållet. Han säger till mig att jag inte kan träffa min flickvän än. Vi drar oss för att träffa folk över huvudtaget. Kommer det några så blir man jag väldigt nojjig och försöker titta bort. Vi går ner i hans lägenhetskällare och sätter oss i mangelrummet(!) för att sitta ner och torka till efter allt jävla regn som öser ner ute. Väl där inne sätter jag på min mobil och det ringer kort där efter. Det är min flickvän, jag svarar, det går halvbra. Så vi delar på oss och jag går ensam och möter henne utanför ett uteställe. Jag känner mig nu helt återställd. Hon är också onykter så jag oroar mig inte för att hon ska ana något. Vilket skulle leda till katastrof. Men jag, min flickvän och ett gäng till glider in på McDonalds och sätter oss och käkar. Jag köper dock inget. Väl där inne känner jag mig bara så jävla utanför, jag är omringad utav massa fyllon. Jag sitter och filosoferar lite under min långt nerdragna keps för att täcka mina jättetallrikar till ögon. Då inser jag att jag verkligen har varit i en helt annan värld idag…
Två nära kamrater hade redan kört svamp sedan tidigare. Min tredje kompis hade tagit LSD tidigare och hade vetskap om psykedeliska droger. Jag, den fjärde personen alltså i den här historian hade aldrig provat något sådant, men dock många andra droger. Men självklart skulle det komma till den helgen jag också provade svamparna.
Det var en hyfsad vårdag, fast ännu rätt kallt och låg lite snö kvar. Jag var välklädd med dubbla strumpor. Jag och mina kompisar möttes upp, köpte två stycken folköl var. Sen går vi och sätter oss vid ett trädgårdsförråd till en kyrkogård, lite avskymt så där. Öppnar dom vita påsarna med dom skogsluktande svamparna i. Jag tar första tuggan och tycker det smakar skit. Men fortsätter tugga och sväljer ner dom med hjälp utav ölen. Det är lite halvansträngande att få ner dom äckliga barksmakande torra fast slemmiga i munnen svamparna. Det sista jag vill göra är att spy upp dom. Men jag tuggar i mig 1,75 gram relativt snabbt. Mina kompisar tar längre tid på sig men dom har 3,5 gram var.
Vi har planerat hela kvällen och det vi bestämt oss för är att gå upp på berget vi har i våran stad. Alltså vandra hela kvällen på trippen. Vi går ifrån stället som vi svalde svamparna på, kollar upp emot toppen utav berget och inser att det kommer bli en lång vandring. Vi börjar gå och efter att vi har gått i cirka 20 minuter så börjar något underligt men mysigt krypa på mig. Känns ungefär som jag är perfekt stekt på lite bra röka. Fast allt är lite häftigare. Jag säger några grejer som jag uppfattar jätte häftigt och skrattar en hel del åt. Nu efter ännu en ca 15 minuter så börjar allt bli väldigt flummigt och trevligt. Jag pratar väldigt mycket och får för mig, nästan hittar på saker som jag delar med mig till dom andra. Jag ser inga hallucinationer men jag tycker allt är rätt konstigt och är värt att titta på ifrån ett annat tankeperspektiv.
Vi är nu uppe i den nedre änden utav den lokala skidbacken. Där slår vi oss ner på ett par bänkar. Dom andra är nu också helt inne i sina egna nystartade trippar. Jag har rätt så bra kontroll på läget. Jag sitter mest och tänker på hur jag känner mig och vad det är som händer. Men jag känner mig väldigt förberedd på att gå in i en främmande värld. Efter att ha suttit ett tag får vi för oss att vi ska gå upp för slalombacken. Vi går mitt i den gigantiska snötäckta backen då mycket börjar fascinera mig. Men nu när jag har kommit till den största branten så fokuserar jag mig mest på att komma upp för backen. Då kollar jag ner tillbaka och känner mig nästintill höjdrädd. Jag får för mig att jag nog inte klarar gå upp den här vägen. Att jag inte är tillräckligt bra på det. Men min kompis säger till mig att det bara är något jag har fått för mig och får mig lätt på andra tankar. Jag fick en liten svacka där och blev lite andfådd, förmodligen eftersom det var jobbigt att gå i backen. När vi väl kommer upp för backen och blickar ut över storstaden så är allt väldigt snyggt. Det är skymning och alla ljusen får en liten gloria liknande ljusstrimma, en så kallad halo runt sig. Jag njuter verkligen av utsikten. Vi fortsätter att gå emot alla elljusspår som finns uppe på berget. Nu har jag verkligen kommit in i trippen och tappat hela tidsuppfattningen. Jag bryr mig inte om något utan tycker bara att allt jag gör är hel rätt. Vi bestämmer oss för att gå en promenad runt en utav sjöarna som ligger där uppe. Det blir lite mörkare väl inne i skogen som spåret går i. Nu börjar jag få små hallucinationer så som ljusstrimmor och färger som kladdar ihop sig. Allt är nu väldigt psykedeliskt och jag drar mig för att blicka in i den täta skogen. Jag tycker det är lite läskigt att göra det. Jag känner mig inte rädd utan pratar nog mest i sällskapet. Alla försöker uttrycka sig om hur dom mår.
Det är det ena efter det andra. En del grejer blir bara helt rätt, om någon säger något smart som, vi är bara några B-skådisar i en tecknad trollskog. Så håller vi andra med, Word liksom. Man försöker komma på det ultimata uttrycket. Vi har nu gått en bra stund, säkert 2 timmar, väldigt svårt att veta. Jag har pratat en hel del och jag är så inställd på att må bra och det är precis det jag gör. Jag vräker ut mig något som ”jag vill vara kvar i trippen för resten av mitt liv”. Men man fattar nu inte så mycket, närmare inget. Fast jag mår ändå bra. Men kan inte förstå det jag gör riktigt eller varför vi går här uppe i skogen. När man pratar så låter det som orden släpar på ett psykedeliskt sätt. Ljud vrängs och går i vågor. Man svajar gärna lite på huvudet för att få ett skönt gung och rus. Vi kommer till en liten vindstuga som har utsikt över en sjö. Efter några om och men i skallen så går vi in och sätter oss i den mörka stugan. Väl där inne gör vi egentligen inget. Vi sitter bara och tittar på det vi har lust att titta på. Men här får jag dom tyngsta upplevelserna. En utav mina kompisar gäspar och hans väldigt suddiga haka bara fortsätter neråt. Han är i det läget näst intill identisk med ”Screammasken”. Jag säger till han att stänga munnen och sluta göra så, han skrattar då bara lite åt mig. Ljuset på himlen och sjön är övermaxat. Alla färger är mycket häftigare än vanligt och allt känns så väldigt psykedeliskt. Jag fattar nu ingenting. Vi sitter där rätt så länge tror jag. Efter ett tag fortsätter vi att gå längs med spåret.
Efter säkert nästan 2 mils vandring så ska vi gå ner för berget in emot staden. Då börjar landningen komma. Vi går på en trottoar och det tar väldigt lång tid att ta sig ner. Jag stannar till och tänker efter väldigt många gånger. Ställer mig frågor som man inte vågar fråga dom andra. Hur länge har vi varit borta? 12 timmar? 2 timmar? Har vi tappat något? Varför har vi inte pratat så mycket? Det är ju lördag, borde vi inte vara med folk? Jag har haft avstängd mobil men vågar inte sätta på den än heller. Fast jag vet att många har försökt att nå mig och en utav dom min flickvän.
Till slut så var det bara jag och en kompis kvar, efter att dom andra har gått hem. Vi är måttligt besvärade utav hela situationen nu. Jag vill bara komma tillbaka helt och hållet. Han säger till mig att jag inte kan träffa min flickvän än. Vi drar oss för att träffa folk över huvudtaget. Kommer det några så blir man jag väldigt nojjig och försöker titta bort. Vi går ner i hans lägenhetskällare och sätter oss i mangelrummet(!) för att sitta ner och torka till efter allt jävla regn som öser ner ute. Väl där inne sätter jag på min mobil och det ringer kort där efter. Det är min flickvän, jag svarar, det går halvbra. Så vi delar på oss och jag går ensam och möter henne utanför ett uteställe. Jag känner mig nu helt återställd. Hon är också onykter så jag oroar mig inte för att hon ska ana något. Vilket skulle leda till katastrof. Men jag, min flickvän och ett gäng till glider in på McDonalds och sätter oss och käkar. Jag köper dock inget. Väl där inne känner jag mig bara så jävla utanför, jag är omringad utav massa fyllon. Jag sitter och filosoferar lite under min långt nerdragna keps för att täcka mina jättetallrikar till ögon. Då inser jag att jag verkligen har varit i en helt annan värld idag…
bra skrivet!
