Polen under och mellan världskrigen

En del av resonemangen i redan befintliga revisionismtrådar har allt mer kommit att fokuseras på Polens roll i det centraleuropeiska maktspelet under första hälften av nittonhundratalet – alltså bör ämnet få en egen tråd. Det är givetvis önskvärt att man har huvuddragen i åtminstone närmast föregående seklers polska historia klart för sig om man ska kunna förstå den chauvinism och expansionism som från första början kännetecknade den i Versaillesfördraget 1919 återskapade statsbildningen Polen, som 1795 i den tredje delningen upphörde att existera som separat politisk entitet och vars territorium då helt och hållet delades mellan Preussen, Österrike och Ryssland. Napoleontidens storhertigdöme Warszawa och Metternicherans ryskdominerade Kongress-Polen ägde ingen verklig självständighet, och en stark och berättigad nationell ”revanschlusta” grodde under decennier bland polacker både i exil och hemmavid i sina ockuperade provinser. Tack vare kejsardömenas implosion, västmakternas (särskilt Frankrikes) stöd och marskalk Pilsudskis polska legion (som utmärkte sig under första världskriget på centralmakternas sida och sedan som kärnan i den armé som hävdade sig väl mot Sovjetryssland 1919-20), kunde så Polen genom vapenmakt lägga under sig provinser där majoriteten av invånarna var av annan etnicitet (särskilt ukrainare och tyskar drabbades av de godtyckliga gränsdragningarna och de facto-accepterandet av nävrätten till förmån för Polen).

Några frågeställningar jag skulle vilja diskutera:

Hur bör man betrakta en gestalt som Pilsudski? En nationell räddare eller en krigsivrande tyrann? Båda perspektiven bör nog sammanjämkas, tror jag...

Hur borde Polens militärjunta ha agerat för att undvika krig mot Tyskland?

Hur omfattande och djupgående var den judisk-polska inbördes konflikten, vilka var orsakerna och hur ville regimen lösa den?

Hur hanterade polackerna den stora ukrainska minoritetens självständighetssträvanden (som ofta tog sig uttryck i attentat)?

Hur behandlades den tyska minoriteten, hur många drevs att utvandra, vilka former tog sig de etniska motsättningarna, vilka var orsakerna och hur kunde en lösning ha åstadkommits utan blodsutgjutelse?

Ok, Ezzelino, dina frågor är rimliga och utgör en god grund till en sansad och analytisk debatt utan påhopp, förlöjliganden och obskyra nedvärderanden av varandras källor. I en anda av ömsesidig respekt kan nog den här diskussionen bli väldigt intressant.

I den här tråden håller vi oss enbart till Polen, men jag startar en egen om Tyskland, ungefär med samma frågeställningar (hur tyskarna kunde ha agerat gentemot Polen, och varför de ockuperade hela västra Polen och inte enbart nöjde sig med att ta Danzig och korridoren, samt delar av Schlesien, för det var det kriget gällde? Och varför blev ockupationen av Polen så brutal? Tyskland hade gått i krig för Danzig och korridoren men deras ockupation antydde andra saker).

Låt oss börja med Pilsudski.

Jozef Pilsudski föddes 1867 i närheten av staden Vilnius i en godsägarsläkt. Som ung erfor han den ryska tsarterrorn och engagerades i kampen mot Tsarryssland.
Intresset för och kärleken till det forna Polen kom med modersmjölken och som yngling började han att läsa de stora polska författarna, vars texter var förbjudna i Ryssland. Han bevittnade också deporteringar av sina landsmän till Sibirien samt förstörelsen av familjegodset, varefter familjen bosatte sig i Vilnius. Efter studentexamen 1885 bestämde Pilsudski sig för att bli läkare och for till Charkov. Ung och med ett brinnande hat mot det tsaristiska Ryssland förmådde han inte avhålla sig från att blandas in i politiska oroligheter och relegerades från universitetet.
I det här skeendet började en avgörande resa för Pilsudski. Återkommen till Vilnius blev han ytligt involverad i attentatsplaner mot Alexander III. Lägenheten som han och den äldre brodern delade i Vilnius hade nämligen besökts av en av de sammansvurna. Den ryska polisen kom dem på spåren och fem attentatsmän arresterades, en av dem var Alexander Uljanov, bror till mannen som vi alla känner till under namnet Lenin.
Pilsudski, 20 år gammal, skickades till Sibirien. Förvisningen skulle vara i 5 år.
Till Vilnius återvände han 1889, som rabiat socialist. Han var ordförande i det polska socialistiska partiets litauiska avdelning, och gav från 1894 ut tidningen "Robotnik", som trycktes i hemlighet. När tidningens förbjudna tryckeri upptäcktes i staden Lodz, där han och frun Maria, nu var bosatta, arresterades Pilsudski på nytt. Han satt fängslad i Warszawa.
Med hjälp av sina socialistiska vänner förflyttades han till ett mentalhospital och därifrån fördes han ut tillsammans med frun över gränsen. Paret bosatte sig i London och 1902 flyttade de till Krakow (som tillhörde Österrike-ungern) och där blev han kvar fram till krigsutbrottet 1914.
I sinom tid kom han underfund med att Rysslands makt endast kunde brytas med vapen i hand och i ljuset av detta började han gruppera små skyttegrupper, som sedan växte till skytteföreningar. Österrikarna såg inget fel i detta utan hoppades att polackerna kunde komma till användning vid ett framtida krig med Ryssland.
1913 hade över 200 skytteföreningar bildats och de fanns i Amerika, Tyskland och Frankrike. Pilsudski insåg att Polens självständighet byggde på at Tyskland slog Ryssland och att Frankrike vann över Tyskland.
Ett par dagar efter Österrike-ungerns krigsförklaring mot Serbien mobiliserade Pilsudski sina skytteföreningar, allt som allt 4 000 man. Dessa utmärkte sig i strid och växte så småningom till 20 000 man, i de sk Legionerna.

1916 uppstod hos Österrike-ungern och Tyskland tanken på upprättandet av en självständig polsk stat. Men i mötet mellan dessa länder kunde de inte avgöra den nya polska statens gränser (!). De var överens om hur mycket man skulle ta av ryssarna, men inte från deras egna domäner. För Pilsudski stod det klart var åt det bar hän och relationerna mellan Legionerna och de reguljära österriska styrkorna försämrades. Han avsade sig sin position som rådgivare i militära frågor i det upprättade polska interrimsregeringen och häktades. Fängelsetiden spenderade han i Magdeburg. Men det var nog inte en så tuff period för honom. Han befordrades till general och fick fri tillgång till böcker och tidningar samt en stor trädgård i vilken han kunde företa sig sina dagliga promenader.
När så Tyskland accepterade den villkorslösa och tämligen hårda kapitulationsfördraget utropade Polen sin självständighet i november 1918. Den 10 november samma år var Pilsudski tillbaka i Warszawa, nu som en fri man i ett nygammalt Polen.

(fortsättning följer, hav tålamod, men en historisk bakgrundsteckning är viktig)
Stan

Ett vettigt diskussionsämne som egentligen hade platsat i det vanliga historieforumet. Östeuropas historia ges alldeles för lite uppmärksamhet.


Polen hade två möjligheter att undvika krig:

1. Gå med på Tysklands krav.

2. Få beskydd av en stormakt.

Tysklands krav var att få tillbaka de områden som getts till Polen i Versaillesfreden. Dessa områden hade inte tysk majoritet, och dessutom skulle Polen ha förlorat sin Östersjöförbindelse.

Frankrike hade varit Polens beskyddare under mellankrigstiden, men saknade möjlighet att ingripa direkt och var dessutom svagare än Tyskland efter återupprustningen. Sovjet var Polens ärkefiende, så där fanns ingen hjälp att få. Polens militära läge var alltså hopplöst. Det bästa man kunde hoppas på var att hålla ut tills Storbritannien och Frankrike kunde ingripa.

Att ge efter för de tyska kraven var givetvis en möjlighet, men efter att Hitler hade annekterat Tjeckien och Österrike så kändes det av naturliga skäl inte så förtroendeingivande. Polen hade dessutom historiska erfarenheter av delning, och ett delat och försvagat Polen skulle inte kunna försvara sig mot Sovjet.

I grund och botten handlade det om problem som hade skapats redan efter första världskriget, och vars orsaker låg ännu längre tillbaka i tiden. När Hitler kom till makten och krävde återställare så var Polens öde beseglat eftersom västmakterna saknade möjligheter att stoppa honom. Polen klämdes ihjäl mellan två revanschistiska stormakter.


Antisemitismen var lika utbredd som i Tyskland. Judarna i Polen utsattes för till exempel för bojkotter.

(Pilsudski, fort)

När Polen pånyttföddes som nation, helt riktigt ur en historisk synvinkel, utnämndes Pilsudski till dess ledare, egentligen envåldshärskare eftersom regenskapsrådet hade lämnat över all sin makt åt honom.
Men i februari 1919 överlämnade han makten till den polska riksdagen.

Pilsudski största prioritering var armén. Det var inte lätt att organisera en krigsmakt. Officerarna, som kom från de tyska, ryska och österrikiska arméerna, var tvingade att stöpas i samma form. Bristen på uniformer, vapen och livsmedel var skriande. Men den nya polska krigsmakten utvecklades under hans översyn till en tämligen vältränad och slagkraftig formation, vilket bevisades av deras initiala framgångar i Ukraina och Vitryssland.

I november 1920 utnämndes Pilsudski till Polens första marskalk och då skrev även Rigafördraget under med Sovjetunionen (egentligen Ryssland, eftersom benämningen Sovjetunionen antogs först 1922).

Efter segern över Sovjet började Pilsudski att dra sig tillbaka från politiken, men förblev ändå kvar som riksföreståndare. 1926 genomförde han en tämligen oblodig statskupp efter att de polska politiska partierna visat sig vara odugliga i att leda landet. Hans regering fick namnet sanacja, dvs, sanering. Med Pilsudski återigen vid rodret upplevde Polen ett ekonomiskt och kulturellt uppsving. Pilsudski skrev även under ett minoritetsfördrag som förbjöd diskriminering av tyskar, judar, ukrainare och vitryssar. Det gick så långt att många polska nationaldemokrater, kallade Pilsudski för judeälskare. (För övrigt var nationaldemokraterna det enda partiet i den polska riksdagen som hade en antisemitisk dagordning) Att det sedan inte följdes är en sak som Pilsudski inte kan lastas för.
Många kallar sanacjaregeringen för fascistisk, men Pilsudski förbjöd inte utgivandet av regimkritiska tidningar, eller införde någon hårdare form av censur. Däremot fängslades politiska motståndare.

I utrikespolitiken strävade Pilsudski efter att uppnå jämvikt mellan sina två grannar, Tyskland och Sovjet. Så 1932 skriver polackerna och ryssarna på en nonaggressionspakt och i januari 1934 undertecknas en motsvarande med Hitlers Tyskland (en pakt som Hitler för övrigt säger upp i maj 1939!). Pilsudski hade tidigare varit inne på att slå till mot Tyskland i början av 30-talet, men utan stöd från Frankrike övergav han den idén till förmån för en pakt. (1922 hade Tyskland nämligen skrivit under Rapallofördraget med Sovjetunionen, något som hade väckt Pilsudskis oro).

Pilsudski dör i maj 1935. Och han efterlämnar ett Polen i händerna på tämligen inkompetenta militären. Före sin död gjorde han dem uppmärksammade på att nya hot kan uppstå från Tyskland och Sovjet och att Polen måste upprättahålla sin vänskap med Frankrike samt engagera Storbritannien.

Vid nyheten om Pilsudskis död sade Hitler till den polska Berlinambassadören Lipski att marskalken "varit en enastående statsman, som insett den internationella situationens realiteter och orienterat sitt lands politik efter dessa".

Ja, marskalk Pilsudski var en realpolitisk och enormt handlingskraftig polsk patriot som det gick att tala allvar med. Visserligen finner jag hugskottet om ett ”preventivt” krig mot Tyskland 1933 föga berömvärt , men polackerna fruktade naturligtvis att ett revanschistiskt och nationellt vitalt Tyskland skulle vilja ha tillbaka Posen, Oberschlesien och Korridoren.

Och om Pilsudski nu var ”diktator” fanns det nog trots allt goda skäl till att utöva den auktoritära makten. åke Thulstrup sammanfattar situationen (Vår egen tids historia, Det ödesdigra 30-talet, s.114-15):

”Pilsudski hade till priset av hårda påtryckningar skaffat sina anhängare majoritet i parlamentets båda hus (sejmen och senaten), men oppositionen förblev stark och besvärande för regeringen. Högeroppositionen företräddes av det antisemitiska nationaldemokratiska partiet med sin kamporganisation, det.s.k. storpolska lägret. Vänsteroppositionen uppbars främst av småböndernas, socialisternas och kommunisternas partibildningar. Ett särskilt problem utgjorde de manstarka nationella minoriteterna – 5 milj. ukrainare, 3 milj. judar, drygt 1 milj. vitryssar, knappt i milj. tyskar etc. Den ukrainska befolkningen (i Östgalicien och Volhynien) företräddes främst av ukrainska nationaldemokratiska partiet (UNDO), som krävde autonomi och vid flera tillfällen besvärade sig över regeringens minoritetspolitik inför Nationernas Förbunds råd. Den tyska minoriteten klagade också inför rådet, framför allt över godsparcelleringen, som påstods ha utförts på ett för tyskarna mycket oförmånligt sätt.

Ett speciellt problem erbjöd ”de ukrainska nationalisternas organisation” (OUN) – en illegal sammanslutning av fascistisk typ som hade hela det ukrainska folkets samling i en stat till mål. OUN utförde åtskilliga terrordåd på polskt område, vilka regeringen bemötte med hänsynslösa straffaktioner.
Hitlers maktövertagande fick en radikaliserande verkan på den polska nationalismen. Ur det nationaldemokratiska partiet utskilde sig 1934 det s.k. nationalradikala lägret, som praktiskt taget saknade stöd utanför städernas medelklass. Det nationalradikala lägret hade en rasistisk diktatur till mål och tillämpade sina läror genom att fysiskt misshandla judar men stod trots den ideologiska överensstämmelsen i skarp motsättning till Hitler-Tyskland. Det nybildade nationalradikala partiet liksom det äldre nationaldemokratiska fick sin rörelsefrihet inskränkt. Ett ukrainskt bondeförbund liksom det marxistisk-judiska partiet Bund undertrycktes helt som kommunistanstuckna. Klyftan mellan den gällande ultrademokratiska författningen av 1921 och det styrelsesätt som tillämpades var svindlande, och de styrande hade länge känt behovet av att överbrygga den.”

Vilket regimen gjorde genom en författningsändring 1935 som gav presidenten (tillsatt på sjuårsperioder) ”vidsträckt förordningsrätt”, vetorätt mot parlamentsbeslut och rätt att upplösa sejmen. Men som konstaterats dog Pilsudski innan han kunde tillträda posten (formellt hade han, så vitt jag vet, endast varit krigsminister och generalinspektör för armén).

Bland de böcker jag läst på sista tiden finns två som väckt åtskillig nyfikenhet hos mig om vad som egentligen utspelade sig i det av Tyskland och Sovjet ockuperade Polen mellan hösten 1939 och somaren 1941, det rör sig om följande verk:

Alexander B.Rossino:- Hitler Strikes Poland: Blitzkrieg, Ideology and Atrocity.

http://www.militaryink.com/books/200...0700613927.htm

och

R.C.Raack:- Stalin’s Drive to the West 1938-1945: The Origins of the Cold War.

http://www.findarticles.com/p/articl...48/ai_18177769

Många intressanta frågeställningar väcks där om repressionens omfattning, orsaker och metoder...

Ja, har du en poäng. Kom ihåg att Tyskland och Sovjet skrev under Rappallofördraget 1922, som ju var en militär pakt riktad mot Polen. För Pilsudski gav detta dåliga vibbar, varför han då sökte ett samarbete med Frankrike (som Pilsudski egentligen inte gillade) som kanske kunde mynna ut i ett preventivt krig mot Tyskland.

När detta inte lyckades visste han att det enda sättet att undvika krig på var att sluta förbund med både Ty och Sovjet, vilket också gjordes. För Tyskland var detta givetvis bra eftersom krigsmakten fortfarande 1934 var underlägsen den polska i antal och styrka.


Den här frågan borde kanske omformuleras till: hur kunde både Tyskland och Polen undvikit krig?

Tvistigheterna gällde Danzig och korridoren (och senare även Schlesien, som Hitler ville ha en gränsrevision vid, men detta krävde han sent den 30 augusti, undrar varför?)

Låt oss koncentrera oss på Danzig och korridoren.

Redan 1933 försäkrade Hitler polackerna att han inte åstundade några som helst förändringar.

Tyska regeringen med rikskanslern i spetsen har inga avsikter att förgripa sig på de bestående fördragen utan betraktar dem såsom bindande, var signalen till Warszawa.

I november 1933 sade Hitler till den polska ambassadören:

Jag är framför allt angelägen att för Er precisera, vilken min principiella ställning är gentemot Ert land. Jag räknar med Polen såsom en realitet, som ingenting kan var sig förändra eller utplåna. Det var måhända tidigare regeringars misstag, att de icke tillräckligt förstått denna realitet. Polen är en realitet för Tyskland, alldeles som Tyskland är det för Polen. De båda nationerna äro tvungna att leva sida vid sida.

Så här gick samtalen mellan Ty och P fram till november 1938, när den tjeckoslovakiska krisen infann sig. Då uppträdde Polen märkligt nog som en allierad till Hitler eftersom polska styrkor också gick in i landet och besatte Teschen i regionen Zaolzia, ett område som tjeckerna hade tagit med våld 1919, trots ett ingånget gränsavtal med Polen.

Den 24 november 1938 framförde då Ribbentrop för första gången krav på Danzig och korridoren. Den polska ambassadören svarade att varje försök att inkorporera Danzig i Riket skulle leda till en konflikt samtidigt som man nog kunde komma överens om en transitväg. Hitler var inte alls nöjd med detta och gav order om att en revolutionsliknande kupp skulle planeras, vilket skulle tvinga polackerna att vidta militära åtgärder. Men ännu önskade inte Hitler krig med Polen, utan bara provocera dem.

De tyska kraven upprepas i januari 1939 och i mars upprepas de igen, men de framläggs för polackerna som regelrätta krav och inte möliga diskussionämnen. Den polska utrikesministern svarade:

Vad den fria staden angår vore det synnerligen lämpligt, om de politiska principerna togs upp till diskussion mellan tyska regeringen och polska regeringen. På det sättet skulle inom denna organism och enligt rikskanslerns uttalande i februari förlidet år både den fria stadens nationella aspirationer och den polska statens rättigheter och intressen tillgodoses

Den polska regeringen hade ännu inga garantier från vare sig Frankrike eller Storbritannien.

I april 1939 ger Hitler order om att Plan Vit, anfallet mot Polen, ska planeras, utan att det egentligen har förekommit några som helst förhandlingar mellan de båda länderna.

Staden Danzig var politiskt laddad. Majoriteten av invånarna var "tyskar" (här kan man verkligen undra hur många som var etniska tyskar och hur många som var förtyskade polacker). Cirka 50 000 var etniska polacker. För polackerna hade staden egentligen inget ekonomiskt värde förutom att polackerna drog in tullintäkter och kontrollerade den fria staden ut-och invägar. Hamnen i Gdynia var större.

På så vis kunde det kanske ha varit lämpligt för polackerna att släppa Danzig.

Beträffande korridoren så beboddes den inte av en majoritet av tyskar.

Även här meddelade polackerna att det nog gick att komma fram till något:

Är... redo att gemensamt med tyska regeringen undersöka möjligheterna för en ny förenkling och nya lättnader i transiteringen per tåg och bil mellan det Tyska riket och Ostpreussen, på det att de tyska medborgarna icke må utsättas för onödiga svårigheter, då de begagna sig av detta sätt för transporterna. I detta syfte skulle de tekniska experterna kunna uppgöra vissa förslag, ägnade att etappvis jämväl från teknisk synpunkt underlätta sagda förbindelse

Den här inviten ignorerades fullständigt av tyskarna. Polackerna var ängsliga att varje landavyttring enbart skulle leda till nya krav, på Schlesien, på Masurien osv. Rent historiskt var den här rädslan befogad. Dessutom visade den tjeckoslovakiska erfarenheten att landet inte kunde rädda sig självt trots att man gått med på landavträdelser. I mars 1939 hade hela landet annekterats av tyskarna, trots att tyskarna inte hade rätt till det.

(fort följer)

Jo, det är väl sällan eller aldrig endast ens fel om två träter. Ditt inlägg bör kanske kommenteras i omgångar, men jag väntar tills du postat fortsättningen.

Christer Bergström tecknade (från någon sorts "vänsterposition", tror jag man kan läsa mellan raderna) en rätt mörk bild av Polen i sin på Atlantis förlag 1990 utgivna Mot avgrunden; Spelet som ledde till andra världskriget, s.130-33:

”I oktober 1938 presenterade den nazistiske utrikesministern Ribbentrop sin regerings ståndpunkt för den polske Berlinambassadören Josef Lipski. Tyskland ville återfå Danzig samt få tillgång till exterritoriella genomfartsleder som förband Ostpreussen med resten av Tyskland. Dessutom föreslogs Polen ansluta sig till Antikominternpakten mot Sovjetunionen.
Tyskland och Polen var fortfarande om inte såta vänner så åtminstone kompanjoner i styckandet av Tjeckoslovakien. Mötet mellan Ribbentrop och Lipski ägde rum bara några veckor efter att Tyskland låtit Polen rycka åt sig industriområdet Teschen från Tjeckoslovakien.
Men ambassadör Lipski vägrade bestämt att acceptera de tyska kraven, vilket gjorde ledningen i Berlin alldeles bestört; den hade så smått vant sig vid att få allt den begärde. Men Hitler och hans ministrar återvann snabbt fattningen och fortsatte sina framstötar mot Polen. Ännu trodde man i dessa kretsar att Polen skulle böja sig för de tyska kraven utan krig. Den 24 november 1938 utfärdade Hitler ett hemligt direktiv där han upprepar sin målsättning att införliva Danzig med Tyskland. Att målet inte är krig med Polen står kursiverat i originalet.

I början av 1939 tog Hitler emot den polske utrikesministern överste Josef Beck i Obersalzberg. Den starkt antikommunistiske Beck hade ända sedan Hitlers Machtübernahme varit en stor beundrare av nazismen. Sedan diktatorn Pilsudskis död 1935 var det i realiteten denne man som styrde Polen med sin järnnäve. Under dessa år hade beck arbetat oförtrutet på att närma sitt land till Nazityskland. Bland annat tog det sig uttryck i Polens helhjärtade stöd åt Hitlers och Mussolinis inblandning i spanska inbördeskriget.
Men den polska regimen påminde alltför mycket om den tyska för att en överenskommelse skulle vara möjlig. Polens ”översteregim” härstammade från 1926 års framgångsrika militärkupp, anförd av den förutvarande socialdemokraten Josef Pilsudski. Marskalk Pilsudski upprättade vad han kallade en ”diktatur utan ideologi”, i verkligheten avsedd att stärka godsägarnas, statsbyråkratins och officerskårens makt över landet. Minnet av den ryska ockupationen och fruktan för revolutionen i det östra grannlandet smälte i de polska makthavarnas sinnen samman till en aggressiv chauvinism.

Denna supernationalism hade inte så få likheter med nazismen. De ickepolska folken i de delar av Ukraina och Vitryssland som Polen lagt under sig i kriget mot Sovjetunionen 1920-21 utsattes för skoningslös diskriminering. Desperata folkresningar framkallade av det nationella förtrycket i dessa landsändar slogs ner med brutala metoder. Under den polska arméns ”pacificeringsoperationer” i Västukraina på 1920-och 1930-talen brändes tusentals bondgårdar medan invånarna blev mördade eller deporterade. År 1934 upprättades ett koncentrationsläger i Bereza Kartuska, vari åtskilliga av regimens motståndare spärrades in. Vid denna tidpunkt hade den polska terrorn drivit tusentals ukrainare att fly in i de svårtillgängliga träsk-och skogsmarkerna runt Pripjetfloden. Samtidigt fick diktaturen till följd att en redan hård antisemitisk politik skärptes. Regeringen i Warszawa utfärdade en rad antijudiska lagar och vände bort blicken när den fascistiska kamporganisationen ONR genomförde sina blodiga pogromer.

Och naturligtvis fick industri-och lantarbetarna sin beskärda del av högerdiktaturens förtryck. Under en strejkvåg i Krakow och Kielce i augusti 1937 dödade polisen ett fyrtiotal arbetare. Motsättningarna mellan de nedtryckta lägre klasserna och översteklicken i Warszawa tilltog under hela mellankrigstiden.
”I slutet av 1930-talet hade de polska massornas radikalisering nått mycket långt”, konstaterar Norman Davies i sitt verk om Polens historia [God’s Playground].

Expansionismen kompletterar bilden av Polen som en fascistisk stat. Två gånger – 1933 och 1936 – hade Polen varit redo att inleda krig mot Nazityskland för att ytterligare vidga sitt territorium på sin västra grannes bekostnad. Samtidigt som överste Beck kände sig politiskt befryndad med Tredje riket, närde hans regim äregiriga stormaktsdrömmar. Polens strategi gick ut på att fortsätta erövra områden från Sovjetunionen samtidigt som det skulle stympa Tyskland. beck avsåg att ”metodiskt stärka tyskarna i deras misstag” i syfte att driva dem till ett tvåfrontskrig mellan Polen och västmakterna. Därigenom hoppades överste Beck och den polske överbefälhavaren Edward Smigly-Rydz kunna införliva inte bara Danzig utan även Ostpreussen, Schlesien och Pommern i den polska staten – en målsättning som segrarmakterna i andra världskriget förverkligade. Den polska regimens groteska övermod kände knappt några gränser. Sinsemellan talade ledarna i Warszawa om ”en kavallerimarsch till Berlin”!
I alla händelser hade de tysk-polska samtalen ingalunda karaktären av en dialog mellan bödeln och den dömde. Här var det två självsäkra angripare som möttes och ställde krav på varandra. Och dialogen blev därefter.”

Är det en orättvis skildring av tillståndet i Polen och regimens karaktär?

Nej, inte helt, men bilden behöver nyanseras.

I koncentrationslägret satte man endast de mest hårdföra regeringsmotståndarna. Även sådana från det fascistiska ONR (Oboz Narodowy Radykalny, ung. Radikalnationalisterna).


Det här har jag stött på åtskilliga gånger i allmänlitteratur om Polen, men aldrig förstått varifrån detta kommer, eftersom jag inte har hittat något i arkiven. Tvärtom hyste polackerna inga illusioner om sin militära förmåga. Redan 1938 sade den polska ÖB att Polen skulle förlora ett eventuellt krig mot Ty. En ståndpunkt han framförde även i mars 1939.


Under 1938 tog Polen emot hundratusentals ryska judar. Samtidigt som 53 % av landets läkare, 43 av lärarna, 33% av juristerna, och 22% av journalisterna utgjordes av assimilierade judar. Detta i ett land som alltså genomsyrades av antisemitism. För mig går detta inte ihop.


En grov överdrift. Rydz-Smigly hade i egenskap av landets generalinspektör stor makt.


Men Polens medborgare slöt i tusental upp bakom antifascisterna och reste till Spanien.

Att Polen var en diktatur rimmar även illa med faktum att allmänna val utropades direkt efter Pilsudskis död. Visserligen fick sanacjaregimen flest röster efter en hård kampanj, men även representanter från de ukrainska, judiska och tyska minoriteterna fick platser i riksdagen. Tyskarna hade dock alltid en plats säkrad.

Som följd av den politiska instabiliteten föddes ett nytt regeringsparti 1937, OZN, Partiet för landets enande. Enligt OZN skulle landets dittills hårda minoritetspolitik avskaffas, samtidigt som deras nationella strävanden skulle motarbetas. OZN ville ha ett starkt Polen utan minoriteter som bekämpade det. Andra partier förutom kommunisterna/socialisterna välkommnade OZN, stabiliseringsförslag.


Bergström underlåter dock att nämna de ukrainska terroristorganisationernas räder mot östpolska bönder, som innefattade mord, våldtäkter och trakasserier (OUN och UWO). Ukrainarnas strävanden efter självständighet var dock befogad, det säger jag inget om.

I april 1939 beordrade alltså Hitler att ett anfall mot Polen skulle planeras, trots att det ännu inte hade första några verkliga förhandlingar mellan länderna. Varför?

Ville Hitler oavett utkomsten av sådana förhandligar ha ett sådant krig? Eller var det för att Polen hade satt sig på tvären från början och då skulle straffas?

Även polackerna mobiliserade. Redan i mars efter Tysklands annekterade av hela Tjeckoslovakien, som bröt mot det ingånga avtalet, samt tog Memelområdet från Litauen, genomförde polackerna av delmobilisering, dock blygsam med fyra infanteridivisioner och två kavalleribrigader. Och även polackerna började nu att utforma en försvarsplan mot ett eventuellt anfall från Tyskland, kallad plan "Z".

Men var Hitlers landkrav så omrimliga för polackerna att acceptera?

Danzig var trots allt en tysk stad med en stor polsk minoritet, som utsattes för trakasserier efter att stadens senat fick en nazistisk majoritet. Trakasserierna vittnar även svenska representanter om, vilkas rapporter finns tillgängliga att granska idag på Riksarkivet.

Antipolska och antityska yttringar var ju som sagt inget ovanligt i dåtidens Polen.

För polackerna blev Danzig en politisk symbol. Som ekonomisk inkomstkälla var den värdelös för polackerna som nu hade en stor hamn i Gdynia.

Beträffande korridoren hade kanske också vissa överenskommelser kunnat åstadkommas. Men varför var tyskarna så oresonliga? Varför dög inget annat än en exterritoriell väg genom korridoren? Hitler hade ju gång på gång förkunnat att vad kunde Polens förbindelse med havet skada Riket? Ljög han ända till oktober 1938?

Dessutom var det så att polackerna inte ville verka svaga i Europas ögon. Att de inte trodde sig ha en chans vid en väpnad konflikt vittnar alla dokument jag har granskat i arkiv i Warszawa om samt tagit del av i andra sammanhang.

Problemet var att den brittiska garantin, eller ja, något slags löfte, förledde polackerna, kanske hade de spelat sina kort på ett annat sätt om de och tyskarna själva hade fått lösen krisen.

(Nu måste jag kila igen, fan också...

Christer Bergströms bild av Polen har som sagt sina poänger, men någon objektiv historisk skildring har han dock inte skrivit.

Dessutom har jag svårt att bedöma hans påståenden om:


Vilka är Bergströms källor till det understrukna?

Eller hans påstående om att polackerna varit redo att starta krig mot Tyskland 1933 och 1936 är märkligt. 1933 stämmer det att Pilsudski sonderade terrängen hos fransmännen för ett preventivt krig mot Tyskland men efter att de inte visat något intresse börjades en febril verksamhet med att nå en pakt med Hitler och det gjorde man också. 1936 påbörjade general Tadeusz Kutrzeba att lägga grunden för en försvarsplan vid ett eventuellt tyskt anfall. Planen slog upp några linjer för den polska arméns försörjning, trupptransporter och flygvapnets utplacering. Dessutom började han att analysera möjliga tyska anfallsvägar. Den här planen utvecklades sedan till plan "Z". Kan det vara detta som enligt Bergström gjorde Polen redo för krig 1936?


Om det fortfarande är Bergström som har skrivit detta, så begriper jag inte varifrån han har fått allt detta. Den polska regeringen, tillsammans med den brittiska och franska, deklarerade sin neutralitet.

Att polackerna planerade för ett anfallskrig mot Tyskland är en ren absurditet. Åstundade polackerna ett krig. Tveksamt. Att polackerna rakt av inte gick med på de tyska kraven var just att några förhandlingar aldrig ägde rum. Den tyska regeringen bjöd aldrig in polska förhandlare och vice versa.

Hade tyskarna rätt till de krävde områdena. Ja, till Danzig men korridoren? Tveksamt. Och hade Hitler nöjt sig med det? Fallen med Österrike, Tjeckoslovakien (speciellt detta land, som tyskarna ockuperade fullständigt i mars 1939, av vilka skäl då? För att utöka livsrummet?) och Memel. Det gick inte att lita på den tyska regeringen var polackernas slutsats. Om man gick med på landavträdelser, ja då skulle nya om Schlesien och Posen komma som ett brev på posten.

1919 hade Schlesien delats med Tyskland och Polen. Efter polska uppror gick NF in och bestämde att en omröstning skulle genomföras. Att omröstningar hade fungerat visade erfarenheterna från län kring Ostpreussen. Men det var värre i Schlesien. Enligt ett NF beslut fick den tyska administrationen tillstånd att även tillåta att folk som var födda i området, men inte bodde där längre fick rösta. På det här sättet deltog 200 000 tyskar i omröstningen mot 10 000 polacker. Det intressanta är dock att trots att tyskarna var betydligt fler, så röstade ändå 40% av de röstberättigade för att tillhöra Polen. Efter två misslyckade folkomröstningar bröt strider ut mellan polska upprorsmän och tyska gamla frikårer. Det var ett smutsigt inbördeskrig. Tillslut gick NF in och delade Schlesien mellan Polen och Tyskland, och här fanns grogrunden för en ny konflikt eftersom inget av länderna var nöjda med utslaget.

Danzig hade kunnat återbördas till Tyskland eftersom Polen hade byggt en egen hamn i Gdynia. Men hur skulle en exterritoriell väg genom korridoren se ut? Hur länge skulle det dröja innan en ny konflikt blossade upp?

Vad man kan och bör fråga sig, är om det nu bara gällde Danzig och korridoren: varför ockuperade tyskarna hela västra Polen, samt bildade Generalguvernementet? Och varför blev ockupationen så brutal? Att flera höga tyska generaler motsatte sig, Blaskowitz t o m degraderades, de drakoniska åtgärderna mot civilbefolkningen redan vid invasionens början i september 1939 säger något om det verkliga syftet med kriget mot Polen. Det handlade inte enbart om Danzig.

I själva verket hade Hitler pressat fram kriget mot Polenl. Detta blir speciellt tydligt i augusti när pakten med bolsjevikerna (!) kom till. Därefter inleder Hitler ett rävspel som enbart syftar till att starta kriget. Han manipulerar fransmännen och britterna och lurar dem att tro att han fortfarande var intresserad av förhandlingar. Invasionen av Polen var satt till den 26 september, men inför den polsk-brittiska garantin vacklade Hitler och sköt upp anfallet. Men den 1 september började kriget.

Anfallet mot radiostationen i Gleiwitz som iscensattes av personal ur SD var ett propagandatrick. Skulden lades på polackerna. Dessutom viftade Hitler med sina 16 punkter, som faktiskt var rimliga förslag. Men de hade förmedlats till den polska regeringen på omvägar och för sent, det fanns inte någon tid för Warszawa att reagera. Dessa 16 punkter var bara spegelfäkterier.

Den Tyska minoriteten i Polen behandlades väl ungefär samma medel som minoriteter behandlades med i Tyskland..?

Om stanislav har tid skulle jag gärna vilja ha information om två påståenden jag stött på hos David Hoggan, dels i den länkade texten, dels i någon av hans mer omfattande volymer om andra världskriget (Der erzwungene Krieg osv.).

1. Hur allvarligt var det "anti-Jewish race riot" i Brest-Litovsk 1938 som han nämner? Vad hände, vad var orsaken, vilka blev följdverkningarna?

http://vho.org/GB/Books/tmotsm/16.html

2. Är det sant att det fanns ett polskt koncentrationsläger i Brest-Litovsk som vid krigsutbrottet innehöll fler interner än samtliga tyska KZ-läger vid den tidspunkten? Jag känner inte till den exakta fångsiffran hösten 1939 i tyska läger, men ett par år tidigare tycks den ha varit tämligen begränsad:

http://www.vho.org/GB/Books/dth/fndGraf.html